Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan (konung av Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Karl
20
Bernadotte. Mörner förstod då att genom
förmedling av svenske generalkonsuln i Paris
Sig-neul skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han
djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis
namn, då han tillsporde honom, om han vore
hågad att bli svensk tronföljare. Då Bernadotte,
ehuru reserverad, doek ej helt avvisade tanken,
uppsökte Mörner general F. Wrede, som befann
sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt
lyckades vinna honom för sin plan. Wrede
besökte alltså fursten av Ponte Corvo, som då
lät förstå, att Napoleon ej skulle ha något emot
hans val. Med ett brev, vari Wrede i hög grad
lovordade furstens person, återvände Mörner (29
juni) hem. Man sökte med hot och varningar
hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid
anhängare i huvudstaden. Den danske konungen
Fredrik VI :s direkta frieri till svenska kronan
försvagade augustenborgarens ställning.
Riksdagen i Örebro öppnades 30 juli. Regeringen och
hemliga utskottet förordade alltjämt hertigen av
Augustenborg, då ankomsten av en fransk
köpman J. A. Fournier som ombud för fursten
vållade en omkastning i sinnena, sedan även
svenske ministern i Paris Lagerbielke antytt, att
kejsaren nog ej skulle misstycka, om fursten av
Ponte Corvo valdes. Utskottet höll 16 aug. ny
votering, som med 10 röster mot 2 förordade den
franske fursten, och 21 aug. utkorades han av
ständerna till kronprins. Napoleon gav, ehuru
med tvekan, sitt bifall till det skedda. Bernadotte
avreste från Paris 30 sept., antog 19 okt. i
Helsingör i närvaro av ärkebiskop Lindblom
luterska läran samt landsteg 20 okt. i Hälsingborg.
2 nov. höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm
samt mottog 5 nov. ständernas hyllning, sedan
han svurit konungen trohetsed och av honom
adopterats under namn av Karl Johan.
Kronprinsens överlägsna personlighet gjorde
sig genast starkt gällande i hans nya omgivning.
Han medförde till Sverige sina tvivel på det
napoleonska väldets bestånd och rättade sin
politik därefter. Napoleon själv drev honom
genom sitt övermod åt samma håll, då han
omedelbart efter K:s ankomst till Sverige framtvang
en svensk krigsförklaring mot England.
Tankarna att genom Norges förvärv stärka riket och
trygga dess v. gräns slogo livligt an på K.,
medan Finland åter syntes honom blott ägnat att
bli ett ständigt tvistefrö med Ryssland.
Emellertid omorganiserade han efter hand försvaret
efter moderna mått. K. började redan i dec.
1810, ehuru med försiktighet, att närma sig
Ryssland, medan förhållandet till Frankrike blev
allt kyligare. Genom att i början av 1812 låta
utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern
bröt Napoleon omsider själv freden. Närmare
underhandlingar inleddes genast mellan Sverige
och Ryssland, vilka snart medförde
konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april
1812), som ytterligare befästes i aug. genom ett
möte i Åbo mellan kronprinsen och kejsar
Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige
att aktivt deltaga i striden mot Napoleon, mot
det att Ryssland lovade att dessförinnan åt
Sverige förskaffa Norge; därjämte avslöts i en
hemlig artikel i Åbo ett familj ef ördrag mellan
de båda furstarna, huvudsaki. till skydd för K:s
dynasti. För att stärka sin diplomatiska
ställning bedrev emellertid denne samtidigt
skenunderhandlingar med Napoleon. Fred slöts 18 juli
1812 i Örebro med England och alliansfördrag
med samma makt 3 mars 1813 i Stockholm,
varjämte andra sådana slötos med Preussen och
Spanien. Den ursprungliga planen, Norges
förvärvande åt Sverige redan under 1812, kunde
emellertid ej förverkligas. K. nödgades i stället
våren 1813 till Tyskland överföra de 30,000 man,
vilka utlovats som Sveriges kontingent. På ett
möte i Trachenberg i Schlesien (9—12 juli)
mellan honom samt Rysslands och Preussens
monarker överenskoms, väsentligen under hans
ledning, om plan för det stundande fälttåget, för
vilket K. fick befäl över nordarmén, bestående
av svenskarna samt omkr. 95,000 preussare och
ryssar. K. sökte spara de svenska trupperna för
den blivande uppgörelsen med Danmark och över
huvud undvika en alltför oförvägen krigföring,
som kunnat kosta Sverige dess fälthär och
kanske honom själv tronföljden. I striderna vid
Grossbeeren (23 aug. 1813) och Dennewitz (6
sept. s. å.) buro alltså preussarna tyngsta
bördan av striderna. Även i ”folkdrabbningen” vid
Leipzig (16—19 okt.) fingo svenskarna endast
mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan
de övriga förbundna förföljde den slagne
Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig K.
norrut för att i Holstein tvinga Danmark till
eftergift. Det nödgades snabbt ge vika och i
Kielfreden (14 jan. 1814) avträda Norge till
Sverige. K. förde därpå sin här åter söderut men
stannade i Belgien dels på grund av
misshällig-heter med de allierade, dels till följd av
naturlig motvilja mot att med väpnad hand bryta in
i sitt gamla fädernesland; planer voro f. ö. å
bane att göra honom till regent och ”medlare
mellan Frankrike och Europa” efter Napoleons
fall. Sedan Bourbonerna återkallats, återvände
K. norrut för slutuppgörelse med Norge. Där
hade ståthållaren prins Kristian Fredrik
(sedermera konung Kristian VIII) sökt grundlägga en
självständig norsk monarki på basis av
Eidsvolls-grundlagen av 17 maj 1814. Stormakternas
föreställningar och de svenska truppernas framgångar
framtvungo dock konventionen i Moss (14 aug.),
genom vilken prins Kristian nödgades nedlägga
sin regeringsmyndighet i Norge. Efter en del
underhandlingar om ändringar i norska
grundlagen följde 4 nov. 1814 Karl XHI:s
erkännande som Norges konung.
K. förde såväl under sin återstående
kronprinstid som efter sin tronbestigning (5 febr. 1818)
en så fredlig politik, att vid hans död Sverige
ej tillförne åtnjutit en så lång fredsperiod.
Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga
utrikespolitiska konflikter. Vänskapen mellan K.
och Alexander I fortlevde i stort sett till
dennes död (1825), och hans efterträdare Nikolaus I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
