Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kiev - Kifa - Kigooma - Kihlberg, Leif - Kihlbom-Gyllenberg, Asta - Kihlman, Erik - Kihlstedt, Per Gunnar - Kiirunavaara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Kifa—Kiirunavaara
252
under de första årh. e. Kr. Beläget vid vägarna
från öst till väst samt ”från väringarna till
grekerna”, blev K. tidigt en betydande handelsplats
och samtidigt ett eftersträvat erövringsobjekt.
Under 8oo-talet omnämnes K. som tributskyldigt
till khazarerna. Dessa undanträngdes av
väringarna, och 882 blev K. huvudstad för
storfursten-dömet Kiev. Därmed inleddes K:s nästan
300-åriga storhetstid. K. blev ett av Europas
viktigaste kulturcentra och en betydande internationell
handelsstad med både orientaliskt och
västerländskt inslag. Efter 988 blev K. metropolitsäte.
1240 intogs K. av de förhärjande mongolerna
och uppgavs 1299 av metropoliten. En ny epok
inleddes, då K. 1320 kom till Litauen och 1569
till Polen. Enl. stilleståndet i Andrussovo 1667
skildes K. från Polen och blev huvudstad för den
under rysk överhöghet stående ukrainska
hetman-staten. Då denna steg för steg införlivades med
Ryssland, gick K. ekonomiskt tillbaka. 1764
upphörde K. att vara hetmansresidens och blev 1797
guvernementsstad. Under 1800-talet utsågs K. till
centrum för den ryska kolonisation och
russi-ficeringspolitiken i Ukraina. Judeförbudets
upphävande medförde judarnas hastigt växande
andel inom handeln, vilket gav anledning till
ständiga blodiga judepogromer i K., t. ex. 1881, 1905,
1913 och 1917—20. — Till följd av sin andel i
den ukrainska självständighetsrörelsen blev K.
först 1934 huvudstad i den 1919 upprättade
Ukrainska sovjetrepubliken. Under 2:a
världskriget föll K. i sept. 1941 nästan oskadat i tyskarnas
händer och gjordes till säte för
rikskommissariatet Ukraina men sprängdes och avbrändes till
stora delar av ryssarna själva strax därefter.
Under den tyska ockupationen utrotades K:s
judiska befolkning, som 1939 uppgått till 32%.
I nov. 1943 återerövrades K. av ryssarna,
varvid staden ytterligare förstördes, och blev ånyo
huvudstad för Ukrainska sovjetrepubliken.
K. är sedan länge Ukrainas kommersiella,
industriella och kulturella centrum. Trafiken på
Dnjepr och dess bifloder är betydande, och här
sammanstråla järnvägslinjer från Moskva,
Leningrad, Warszawa, Lwöw och Odessa. Det av
Sofiakatedralen i Kiev.
Nikolaj I 1834 grundade univ. upplöstes 1920
i skilda inst. (för medicin, veterinärvetenskap,
pedagogik, konstvetenskap, lantbruk m. m.). S. å.
grundades Ukrainska vetenskapsakad. med flera
forskningsinst.; akad. har ett stort bibliotek. K.
har botanisk trädgård, flera museer, astronomiskt
observatörium, teatrar med opera och balett. —
Av en redan på 980-talet uppförd kyrka,
Desja-tinnakyrkan, ha grundmurarna återfunnits.
Sofiakatedralen (invigd 1037, senare tillbyggd och
ändrad flera gånger) är Rysslands bäst bevarade
kyrkobyggnad från den äldsta kristna tiden. En
av K:s största sevärdheter är det under
nootalet grundade Petjerskiklostret (”Grottklostret”)
med underjordiska grottor med helgonreliker.
Bland senare byggnadsverk märkas
Andreaskate-dralen, uppförd i senbarock vid 1700-talets mitt
efter ritningar av B. Rastrelli, och
Vladimir-katedralen (färdig 1896) i pseudobysantinsk stil.
Av den gamla stadsmuren återstår en del av
den västra stadsporten, ”Gyllene porten”, uppförd
under storfurst Jaroslav 1037.
Kifa, se Kirurgiska instrumentfabriks-ab.
Kigoma [eng. utt. kigåu’ma], stad i
Tangan-yika-territoriet i Östafrika, norrut på Tanganyikas
ö. strand nära Ujiji; c:a 14,000 inv. K. är
sedan 1914 ändpunkt för järnvägen från Dar
es-Salaam och har hamn med livlig transitotrafik
på Albertville i Belgiska Kongo.
Kihlberg, Leif Karl Teodor, publicist (f.
1895 5/a), fil- dr 1922 (”Den svenska ministären
under ståndsriksdag och tvåkammarsystem.
Intill 1905 års totala ministerskifte”), doc. i
statskunskap vid Uppsala univ. 1922—25, anställd
1922 vid Dagens Nyheter på dess politiska avd.,
1930 red. för ”kultur och politik”, sedan 1946
politisk huvudred.; notarie i
Konstitutionsutskottet 1919, led. av Kulturrådet 1935—44. Som
publicist har K. med särskilt intresse omfattat
sociala, kulturella och utrikespolitiska spörsmål.
Kihlbom-Gyllenberg, Asta Maria,
språkforskare (f. 1892 21/s), fil. dr i Uppsala 1927,
fil. hedersdr i Oslo 1945; doc. i engelska språket
vid Uppsala univ. 1926, vid Lunds univ. 1930,
Svenska inst:s representant i England 1945—48,
prof, i engelsk filologi vid univ. i Oslo 1949,
prof, i engelska i Bergen 1953. K. har också
verkat som lektor i svenska i England, nedlagt
mycket arbete till kvinnliga akademikers fromma
och utom språkvetenskapliga arbeten utg.
”England av i dag” (1938). — G. 1927—52 m. prof.
W. Gyllenberg.
Kihlman, Erik, finländsk litteraturhistoriker
(1895—1933), fil. dr 1921 (”Ur
Ibsen-dramati-kens idéhistoria”), doc. i nordisk litteratur vid
Helsingfors univ. 1926, utgav ”Ur Finlands
svenska lyrik” (1923), ”K. A. Tavaststjernas
diktning” (1926), ”Svensk nutidsdikt i Finland”
(1928) och ”Mikael Lybeck” (1932), hans
huvudarbete. Postumt utkom ”Nordiska profiler” (1935).
Kihlstedt, Per Gunnar, gruvtekniker (f.
1909 27/7). Efter att ha varit chefsingenjör och
1950—52 överingenjör vid Bolidens gruv-ab. blev
han 1952 prof, i anrikning vid Tekniska högsk.
Kiirunavaara [ki’r-], se Kierunavaara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
