Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Kina
288
755). Vid denna tidpunkt nådde även K:s
asiatiska stormaktsställning en nivå som aldrig
tillförne. Omkr. 660 hade K:s arméer krossat alla
turkiska horder och lagt hela Centralasien och
ö. Iran fram till Nordvästindi en under kejsarens
spira. .751 ledo kineserna emellertid ett
förkrossande nederlag vid Talas (nära Syr-Darja) mot
en turkhord, karlukerna, och därmed störtade det
centralasiatiska väldet samman. Den katastrofala
effekten berodde på att i hemlandet dynastien
nära nog krossades av ett uppror, som det tog
åtta år (755—763) för den lojale ministern Kuo
Tsi-i att med hjälp av några vänskapliga
turkstammar definitivt nedslå. I vänskap och skydd
men också betydligt beroende av det mäktiga
uigurriket fick Tangdynastien en respittid till
840, då uigurriket i sin tur gick under, och nu
följde en tid av allmän upplösning och
inbördeskrig fram till den en gång så lysande dynastiens
fall (907). — Tangtidens livliga förbindelser
med Västerlandet hade satt djupa spår, och de
mest skiftande andliga strömningar hade under
denna tid nått K. Dels hade de buddistiska
förbindelserna blomstrat genom talrika främlingar
vid K:s hov och framstående kinesiska pilgrimers
färder till Indien, dels hade också den kristna
nestorianismen redan 635 nått Chang-an och där
fått en blomstrande kyrka. Vidare hade
manikeis-men, som gjort lycka hos uigurerna, genom
dessas inflytande blivit starkt gynnad i K. (införd
redan 694), och slutligen hade såväl persisk
maz-deism som islam fått fotfäste där. Efter
uigu-rernas sammanbrott fingo de inhemska kinesiska
strömningarna (konfucianism och taoism)
definitivt övertag över alla konkurrenter, och under
840-talet reducerades buddismen starkt genom
stora förföljelser med konfiskation av tempel och
utdrivande av munkar och nunnor; övriga
främ-lingsreligioner i K. blevo så gott som
förintade.
Med Tanghusets fall avklipptes för en längre
period förbindelserna med Västerlandet, och K.
hänvisades till sig självt. Efter fem smärre
dynastier kom landet åter under en duglig
härskarätt, Sungdynastien (960—1279), grundad
av generalen Chao Kuan g-y i n, och den
inhemska odlingen gjorde sig nu absolut
förhärskande, främst genom en nykonfuciansk rörelse på
1000- och noo-talen (kulmen betecknas av
filosofen Chu Hi, 1130—1200). Efter hand
försvagades emellertid kejsardömet. 1125 släpades kejsar
Huei-tsung i fångenskap till Nordasien, och
Sungdynastien fick flytta sina bopålar s. om Yang-tsi,
medan Nordkina råkade i främlingshänder.
Tidigt hade det tungusiska (men till sina seder raskt
kinesierade) väldet Liao el. Kitan (947—1125)
underlagt sig nuv. K:s nordligaste provinser,
och Sungkej sardömet hade residerat i Kai-feng-fu
i Ho-nan. Nu var det en ny tungushord,
Djur-chen (Juchen), som svämmade in över hela
Nordkina och med fördrivande av både Liao och Sung
där grundade riket Kin (1122—1234), vilket i
sin tur snabbt blev ett rike med en blomstrande
kinesisk kultur. Det med tibetanerna besläktade
tangutfolket hade skapat ett kraftigt välde i n. v.
Kina (Kan-su och Shen-si), det s. k. Si Hia
(1032—1227). Från 1125 var alltså det äktkine
siska Sungväldet i Sydkina avskuret från förbin
delser med Central- och Västasien.
Till ett brått slut på denna avstängning kom
det under 1200-talet. 1207 började
Djingis-k a n, efter att ha samlat vissa mongolhorder,
under sin spira upptimra det rike, som blev ett
världsvälde, omfattande större delen av Asien och
betydande delar av Europa. K. blev tidigt ett
mål för de mongoliska erövrarna. Djingis själv
underkuvade Si Hia, först 1209, sedan definitivt
1225. Hans söner Tului och Ogotai togo 1232—
34 Kinriket, och den 5:e storkanen Kubi la i,
erövrade hela Sydkina (1268—79) och blev nu
själv den förste kejsaren av mongol- el.
Yüandynastien (1280—1368) med
residens i Peking (Khanbaliq). Genom den ”pax
mongolica”, som kom att härska tvärsöver hela
Asien fram till Östeuropa, blev det en livlig
trafik mellan öster- och Västerland, och K. blev
målet för ett otal västerländska resande, knektar,
missionärer, handelsmän; främst bland de
sistnämnda voro Nicolo och Maffeo Polo och
Nico-los son Marco Polo, vilken vistades i Östasien
i 17 år som en av Kubilais mest betrodda män.
K. nåddes åter av kristendomen, såväl den nu
återinförda nestorianismen som katolicismen,
införd av franciskanen Johannes av Monte
Cor-vino (anländ till Peking 1293), vilken 1317 blev
ärkebiskop. Det enorma mongolväldet brast snart
i sina fogar, och den östasiatiska grenen
störtades 1368 genom ett uppror, lett av den kinesiske
buddistmunken Chu Yüan-chang, vilken besteg
tronen som kejsar Hung-wu (reg. 1368—98)
av Mingdynastien (1368—1643). Under
denne och den andre efterträdaren, Y u n g-1 o
(reg. 1403—24), timrades åter det kinesiska
väldet fast på traditionell grund. Tibet ställdes
under K:s överhöghet, och genom upprepade
fälttåg höll man till att börja med nomadfolken i
Central- och Nordasien i schack. Redan vid
mitten av 1500-talet blevo dessa oroliga grannar dock
allt svårare att tämja, och ödesdigert blev det,
när en ny tungushord, manchuerna, under
N u r h a c h i (reg. 1559—1626) organiserades
till ett väldisciplinerat krigarfolk. Deras
invasioner i Nordkina blevo allt allvarligare, och vid
mitten av 1600-talet blev situationen ohållbar, när
den centralkinesiske upprorsledaren L i T s
i-c h e n g framgångsrikt gick norrut. När han
intagit Peking (1644) och själv bestigit
draktro-nen, slöt tronens försvarare i n. mot manchuerna,
W u Sa n-k u e i, allians med dessa och
fördrev Li.
Manchuerna visade sig nu omöjliga att
hemförlova. Genom ett oemotståndligt fälttåg
underlade de sig hela K. och grundläde den sista
kej-sardynastien, Tsingdynastien (1644—
1912). Det var den andre Tsingkej saren, K a n
g-hi (reg. 1662—1722), som åter bragte K. till en
hög standard av välmåga och god administration
och som genom sina väldiga och segerrika krig
vidgade K:s gränser mer än någonsin förr: den
kinesiske kejsaren behärskade nu ej blott Annam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
