Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Kina
286
bjärt motsats till det ofrälse bondfolket stod
städernas adelskap, den härskande klassen, som
främst bestod av krigare och administratörer
men varur snart nog framväxte även andliga
ledare. De främsta männen utgingo ur K o n f
u-c i u s’ skola i Lu, som var konservativ. Redan
på 500-talet f. Kr. var emellertid det gamla
feodalsystemet i begynnande upplösning, i det att
konungens makt gått väsentligen förlorad, medan
energiska landsfurstar svingade sig upp till
”ledare” inom koalitioner av länsriken, och
härnadståg, allianser och maktkonflikter av olika slag
hörde till ordningen för dagen. Till en
upprensning kom det först på 200-talet f. Kr., när det
nordvästligaste länsriket, Ts’in (Shen-si),
utvidgade sig på de övrigas bekostnad och dess furste
C h e n g (reg. 246—210) år 221 utropade sig till
T s’i n S h i-h u a n g-t i, ”förste kejsare av
Ts’indynastien”. Denna dynasti betecknar slutet
på K:s feodalism och införandet av ett strängt
centraliserat envälde. Ts’in Shi-huang-ti var en
organisatör och politiker av stora mått, och hans
reformer blevo grundläggande för hela den
följande utvecklingen. Administrativa olikheter
mellan skilda landsändar liksom tullar m. m.
försvun-no, samfärdseln gynnades genom väldiga
vägan-läggningar, de konservativa lärdes motstånd
knäcktes genom en allmän bokbränning (213 f.
Kr.) och ofrälse, lagkunniga män, valda av
kejsaren själv, sattes i adelsmännens ställe som
ämbetsmän över hela riket. Efter grundarens död
210 föll visserligen dynastien snart samman, men
dess riktlinjer fullföljdes av den lysande
Handynastien (Västra Handynastien
206 f. Kr.—9 e. Kr.), vars grundare, K a o-t i
(reg. 206—195), var en enkel kondottiär. Ättens
främste härskare var W u-t i (reg. 140—87 f.
Kr.), vars största insats var en storvulen
utrikespolitik. Det klassiska K. hade i stort sett
omfattat blott nuv. Nordkina ned till Yang-tsi-kiang,
och med Centralasiens eller Västerns länder hade
man ej haft beröring. Tidigare försök att vidga
väldet söderut hade ej lett till bestående resultat.
Nu inordnades hela landet ned t. o. m. nuv.
Ton-kin och gjordes till föremål för en energisk
kinesisk agrarkolonisation. På rikets nordgräns
hade sedan århundraden hiung-nu (hunner) varit
besvärande grannar. Från omkr. 200 f. Kr.
skapade deras hövding Mao-tun en hunnisk stormakt,
som sträckte sitt inflytande långt in mot
Centralasiens oasstäder (längs Tarimbäckenets
nordrand). Wu-ti ville sätta sig i förbindelse med
folkslag, som av hunnerna fördrivits till nuv.
ryska Turkestan, och utsände legaten Chang Kien,
som fullbordade en stor rundresa genom
Centralasien och Iran (Sogdiana, d. v. s.
Samarkand-trakten, och Baktrien), varefter han tog sig hem
och berättade om allt han sett i den främre
Orienten. Detta blev uppslaget till en kinesisk
orientering västerut och livliga förbindelser med
Västerlandet. Genom väldiga fälttåg ända bort
till Fergana skaffade sig de kinesiska arméerna
hegemonien över Centralasien och tryggade
karavanvägarna till främre Orienten. Väl kom det
ett bakslag, när Handynastien försumpades och
general Wang Mang usurperade tronen, 9—23
e. Kr. Men en yngre gren av Hanhuset bildade
snart under Kuang-wu-ti östra
Handynastien (25—220 e. Kr.), och redan den andre
kejsaren, M i n g-t i (reg. 58—75 e. Kr.), kunde
återupptaga stormaktspolitiken. Från år 73 kunde
general Pan Chao under 30 års tid hålla hela
Centralasien med dess blomstrande städer ända
ned till Chotan under kinesiskt välde. Ehuru
sedan under dynastiens nedgångsperiod denna
stor-maktsställning åter gick förlorad, hade under de
gångna seklerna västasiatiskt och indiskt
inflytande stadigt gjort sig gällande och K. bl. a. på
allvar blivit delaktigt av buddismen.
På Handynastien följde några
århundraden av djupaste politiska förfall i K., framför
allt som en följd av folkvandringsrörelser
norrifrån. Efter en uppdelning i ”tre riken” (Wu,
Shu-Han och Wei) 221—265 enades K. åter
under Tsinhuset (265—419), men redan 317 tvangs
kejsarhuset att uppge hela Nordkina och fly s.
om Yang-tsi. I Nanking residerade nu detta och
fyra följande kortlivade kejsarhus i vanmakt och
inre upplösning fram till 589, medan Norden blev
en tummelplats för de vildaste strider mellan
kortlivade barbarvälden. Det var hunner,
tungu-ser, tanguter, tibetaner i ett brokigt och blodigt
virrvarr, och vid sekelskiftet 400 fanns det nio
stater på kinesiskt territorium n. om Yang-tsi.
Den enda mera märkliga och kulturellt
produktiva av dessa var To-pa-tungusernas välde, kallat
Wei el. Pei Wei (Norra Wei; 398—533),
som lämnat enastående minnesmärken efter sig i
de buddistiska grottemplen i Yün-kang (i Shan-si)
och Lung-men (i Ho-nan).
Det buddistiska kulturinflytandet, som gällde ej
blott religion utan konst, folklore m. m., fortgick
oförminskat och ökades rent av, sedan K. efter
de mörka århundradena åter enats och
återupptagit sitt storasiatiska välde. Det var generalen
Yang Kien, som efter åratals strider 589 åter
enade hela K. och blev W e n-t i av S u e i d
y-n a s t i e n. Detta härskarhus avlöstes redan 618
av en av K:s mest lysande dynastier, T ang
(618—906), vars verklige grundare, den förste
kejsarens son, Li Shi-min el. Tai-tsung (reg.
627—649), var en överdådig krigare, organisatör
och främjare av det högre kulturlivet. Under
Tanghusets första tid upprepades i viss mån
händelserna från tidig Hantid. Nu hade hunnernas
ättlingar Tu-küe (turkar) från 560-talet skapat
ett mäktigt rike tvärs igenom Nord- och
Centralasien ända fram genom Iran och till n. v.
Indien, och endast gradvis kunde kineserna nu
överflygla dem. Blott början av detta verk hann
Tai-tsung själv utföra. Hans regering betydde
ett rastlöst arbete för att återställa ordning och
välmåga i själva K., och hans huvudstad,
Chang-an (nuv. Si-an-fu i Shen-si), blev den dåtida
världens kanske mest lysande och rika stad,
centrum för hela den östasiatiska kulturvärlden, en
mötesplats för lärde och konstnärer, med ett univ.,
som hade 3,200 internatelever. Kulmen i
Tang-dynastiens välmåga nåddes under kej sar
Hüan-t s u n g (även kallad M i n g-h u a n g; 713—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
