Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Kinesiska språket och litteraturen
320
Sida ur en kinesisk lärobok. Läses uppifrån och nedåt,
från höger till vänster.
alla tecken; dessa äro i de fullständigaste lexikon
omkr. 50,000, men därav äro blott 5,000—6,000
verkligt kuranta och blott 3,000—4,000 vanliga),
har man ju ett slags ljudskrift, men blott en
rudimentär sådan, ty sedan tecknet en gång i
forntiden fastställdes, kan det ej vidare ändras,
och divergerande ljudutveckling har förryckt
systemet. Då även ursprungligen goda teckningar
med tiden förvanskats till oigenkännlighet, får
därför i regel kinesen för varje tecken rent
mekaniskt lära sig, hur det ser ut (skrives), hur det
uttalas och vad det betyder. Förvanskningarna
bero på en lång teknisk förskjutning. De med
träpinnar utförda arkaiska tecknen förenklades
omkr. 200 f. Kr. till ”stämpelstil”, som snart till
följd av hårpenselns införande modifierades till
nuv. normalstil, vid vars sida finnas starkt
förkortade kursivstilar. 100 e. Kr. uppfanns
papperet, som raskt utträngde träskivor,
bamburibbor och siden som skrivmaterial, men man
fortsatte att skriva i lodräta rader, lästa uppifrån
och ned (med varje ny rad börjande till vänster
om föreg.). Under århundraden skrev man på
pappersrullar (ung. som de romerska), men i
slutet av 900-talet kom tryckkonsten till allmän
användning, vilket gav upphov till den verkliga
boken. — Till den äldsta bevarade kinesiska
litteraturen hör en samling historiska dokument, ”Shu
king” (Böckernas kanon), vars äldsta partier enl.
kinesisk åskådning gå tillbaka till 2300-talet f. Kr.
men säkert äro av långt yngre datum. De
flesta dokumenten i boken gälla Choudynastien
(1 :a årtusendet f. Kr.). Från tidig Choutid
förskriva sig även de flesta av de 305 dikterna
(folksånger, offerhymner m. m.) i ”Shi king”
(Odenas kanon) samt ”1 king” (Förvandlingarnas
kanon), en gammal spådomsurkund. Dessa tre
tillsammans med en stor samling ”Li ki”
(Rit-uppteckningar) samt ”Chun tsiu” (Vår och höst),
en ytterst kortfattad, av Konfucius hopställd
krönika från dennes hemstat, Lu (för åren 722
—-481 f. Kr.), räknas som "Wu king” (De fem
kanoniska böckerna), vartill en pendang bildas
(pedagogiskt) av ”Si shu” (De fyra böckerna),
d. v. s. ”Lun yü” (Samtalen), Konfucius’ och hans
närmaste lärjungars samtal och uttalanden,
”Meng-tsi”, d. v. s. filosofen Mencius’ (372
—289, Konfucius’ främste efterföljare och
exe-get) skrifter, samt ”Ta hüe” (Den stora läran)
och ”Chung yung” (Iakttagandet av medelvägen).
Dessa verk stå alla i samband med Lu-skolans
(Konfucius’ och hans lärjungars) verksamhet
och anses därför som konfucianismens heligaste
skrifter. Men Chouepoken var en tid av sjudande
litterärt liv, och en mångfald andra strömningar
gjorde sig gällande. Det var först och främst
taoistskolan, representerad av L a o-t s i med sin
lilla dunkla skrift ”Tao tö king” samt L i e-t s i
(omkr. 400) och C h u a n g-t si (4 :e årh.) med
sina stora samlingar filosofiska diskussioner,
lyriska utgjutelser och fyndiga parabler (taoismens
förnämsta senare filosofer H a n-f e i-t s i, d. 233
f. Kr., Ts’intid, och H u a i-n a n-t s i, alias L i u
An, kejserlig prins, d. 122 f. Kr., Hantid).
Vidare märkes under sen Choutid filosofen M o T i,
som förkunnade en vittgående altruism. En
blomstrande skola diktare (sen Choutid) uppkom i
Centralkina (länsriket Chu), Kü Yüan och hans
måg S u n g Y ü m. fl. vilkas smärtfyllda,
konstrikt utarbetade dikter pläga gå under namn av
”Chu tsi” (Elegierna från Chu).
Under Han-tiden inriktades intresset mera på
edition och exegetik och mindre på självständigt
författarskap. Bland koryféerna inom
lärdoms-världen kunna nämnas H ü S h e n, författare till
det första lexikonet (”Shuo wen kie tsi”, 100 e.
Kr.), vidare den radikale kritikern och skeptiske
filosofen Wang Chung (d. 97 e. Kr.) samt
Cheng Hüan (d. 200 e. Kr.), som skrivit de
för all senare filologi grundläggande,
auktoritativa kommentarerna till de viktigaste konfucianska
klassikerna. Han-epoken blev också den stora
nyskapelsetiden på historieskrivningens område. Den
store nydanaren är S i-m a T s i e n, som genom
sin ”Shi-ki” (Historiska uppteckningar), ett
väldigt verk i 130 böcker, fullbordat omkr. 100
f. Kr., blivit den kinesiska historieskrivningens
fader. Han införde den strängt systematiska, i
bestämda fack uppdelade framställning, som blivit
mönstergivande för alla senare tider. Efter hans
plan skrev P a n Ku (d. 92 e. Kr.) en vidlyftig
”Han shu” (Förra Handynastiens historia).
Redan under Hantid och de följande mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
