Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket och litteraturen - Kinesiska svalbon - Kinesisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Kinesiska svalbon—Kinesisk konst
322
århundradena (300—500-talet) förbereddes en
utveckling, som skulle slå ut i full blom under
Tang- och Sungepokerna: skapandet av den lyrik
och essäkonst, som i Kina nått en imponerande
höjd. Medan S i-m a Si an g-ju (d. 117 f. Kr.)
författade sakrala hymner, skrev M e i S h e n g
(d. 140 f. Kr.) enkla kärleks- och
stämningsdik-ter av stor fägring. Han fick en betydande
efterföljare i Yang Fang (omkr. 300 e. Kr.).
Tshnepoken bevittnade också uppkomsten av dessa
essäer, som diskutera filosofiska, dagspolitiska,
lärda frågor el. ge en parabel el. ett lyriskt
stämningsmåleri på en stilistiskt utomordentligt
väl avvägd prosa. Under Tangdynastien nåddes
kulmen inom lyriken genom en hel plejad av
diktare, av vilka de främsta voro Li Po (Li
Tai-po, d. 762), Tu Fu (d. 770) och Po Kü-i
(d. 846). Med dem jämbördiga diktargestalter
voro två essäister, den stränge konfucianen Han
Y ü (d. 824) och den kvietistiske drömmaren
Liu Tsung-yüan (d. 819). Essän
företräddes under Sungperioden av den konservative
statsmannen S i-m a K u a n g (d. 1086), O u-y ang
S i u (d. 1072), Su Shi (Su Tung-po, d. 1101)
och den radikale reformmannen W a n g A n-s h i
(d. 1086). Den förstnämnde gjorde dessutom en
monumental insats som historiker genom sitt
väldiga verk ”Tsi chi tung kien” (Den stora
spegeln till hjälp för regerandet; sedermera mest
studerad i en bearbetning av Chu Hi, under namn
av ”Tung kien kang mu”). — Sungepokens
främsta insats föll dock inom den kinesiska
filosofien. Nu grundlädes den s. k. Sing-li-filosofien
(naturfilosofien), vars förnämsta namn är Chu
H i (d. 1200).
Fram till denna tid hade all litteratur skrivits
på det knappa kinesiska litteraturspråket, som
också i fortsättningen blev använt, men redan i
Sung-tid började en skönlitteratur på ett mera
talspråksartat språk framväxa, främst dramatik.
Sung-tiden uppvisar ett av genrens förnämsta
alster, ”Si siang ki” av Wang S h i-f u, men
först under Yüan-tiden nådde den fulländning.
Ett stort antal av dess dramer (”Chao shi ku er”
av K i K ü n-s i a n g, ”Huei lan ki” etc.) höra
fortfarande till den kinesiska teaterns stående
pjäser. Även Ming-dynastien har framstående
dramatiska alster att uppvisa, t. ex. ”Pi-pa-ki”
(”Lutans sång”) av K a o T u n g-k i a (Kao
Tse-tcheng) (bearb. för modern scen av W. Irwin och
S. Howard och uppf. i New York 1945 och i
Göteborg 1947; sv. övers, av E. Blomberg). Från
Yüan-, Ming- och tidig Tsing-tid förskriver sig
vidare en ganska omfattande roman- och
novelllitteratur, som i några av sina främsta alster,
t. ex. de historiska romanerna ”San Kuo chi
yen i” och ”Shuei hu chuan”, sederomanerna
”Hung lou meng” och ”Kin ping mei” samt
no-vellsaml. ”Kin ku ki kuan”, har ett betydande
intresse. På svenska föreligger ”Kung Markatta”
(kin. titel ”Si yu ki”), skriven av Wu Cheng-en
på 1500-talet. En egendomlig särställning intar
den stora boken ”Liao chai chi i” av P u S u n
g-ling (1600-talet), som i höglitterär, utsökt
la-pidarstil ger en mängd småberättelser av
folk-NF XII — 11
loretyp. — Tsing-dynastiens främsta insats är
emellertid det lärda arbetet med den gamla
litteraturen, som bedrivits av en rad snillrika
filologer (t. ex. Wang N i e n-s un, T u a n Y
ü-tsai, Yü Yüe och Sun I-jang).
Som följd av den s. k. litterära
revolutionen, en rörelse, som började efter 1 :a
världskriget under ledning av poeten och filosofen H u
Shi (f. 1891), har det klassiska
litteraturspråket under de senaste årtiondena alltmer trängts
åt sidan av en litteratur, som bygger på modernt
nordkinesiskt talspråk. Skillnaden mellan dessa
språk är mycket stor. En viss europeisering av
språket, nödvändig emedan de klassiska orden
icke täcka moderna begrepp och tankar, har
också ägt rum och berör icke endast vokabulären
utan även konstruktionen av satser och meningar.
En modern romankonst har blomstrat upp,
representerad av namn som bröderna ChouTso-jen
och C h o u S h u-j e n, av vilka den förre gett
mästerliga skildringar från borgerlig miljö,
medan den sistn. under pseud. L u-s i n lagt
grunden till en kinesisk proletärroman. Andra
berättare av betydelse äro Kuo M o-j o, T i n
g-L i n g och Lin Y ü-t a n g samt S h e n Y e
n-ping, Shu Sh e-y ü, L i P e i-k a n och H i e h
Wan-ying, de fyra sistn. mera kända under
sina resp, pseud. M a o-t u n, La o-s h e, P a-k i n
och Ping-hin; av Lao-she, som också är en
humoristisk förf, av rang, föreligger den
märkliga romanen ”En ricksha i Peking” i sv. övers.
Även inom poesien och dramat äro
förändringarna betydande. De klassiska versmåtten med
sina slutrim och sin stränga meter ha i stor
utsträckning fått vika för fri vers och prosadikter.
Ett modernt drama har sett dagen, västerländskt
i formen men med äkta kinesiskt innehåll. Namn,
som förtjäna att nämnas här, äro poeterna Hü
K i-m o och W e n I-t o samt dramatikerna T i e n
Han och W a n K i a-p a o (pseud. T s a 0-Y ü).
Litt.: S. Julien, ”Syntaxe nouvelle de la langue
chinoise” (2 bd, 1869—70); G. von der Gabelentz,
”Chinesische Grammatik” (1881); S. Couvreur,
”Dictionnaire classique de la langue chinoise”
(1904; 3:e uppl. 19n); W. Grube, ”Geschichte
der chinesischen Litteratur” (2:a uppl. 1909); H.
A. Giles, ”A Chinese-English dictionary” (2:a
uppl., 2 bd, 1909—12); B. Karlgren, ”Études sur
la phonologie chinoise” (4 bd, 1915—26), ”Från
Kinas språkvärld” (1946), ”Kinesisk
elementar-bok” (1948). — översättningar av viktigare
klassiska texter ha gjorts av bl. a. J. Legge
(engelska), S. Couvreur (franska), R. Wilhelm
(tyska). Dramer och romaner ha översatts av S.
Julien (franska).
Kinesiska svalbon el. ätliga svalbon
kallas de bon, som byggas av den utmed
kusterna av Kina, Ostindien och Sundaöarna levande
s a 1 a n g a n e n (se d. 0.). Bona äro skålformiga,
halvgenomskinliga och förfärdigas av fågelns
saliv. I Kina användas de huvudsaki. vid
tillredning av soppor.
Kinesisk konst. Från förhistorisk tid
härstamma föremål av lera, dels primitiva, formade för
hand och dekorerade med hjälp av mot den våta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
