Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klein, Felix - Klein, Oskar - Kleinkunst - Kleinmeister - Klein Popo (Lilla Popo) - Kleist, von, ätt - Kleist, 1. Heinrich von - Kleist, 2. Ewald von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Klein—Kleist
384
Klein [klåin], Christian Felix, tysk
matematiker (1849—1925). Han blev 1872 prof, i
Erlangen, sedermera i München och Leipzig och
var 1886—1913 prof, i Göttingen. Genom ett
vittfamnande, även pedagogiskt inriktat,
matematiskt intresse gjorde han Göttingen till en
matematikens högborg. K:s mest kända vetenskapliga
resultat är det djupgående studiet av sådana
funktioner, som för vissa lineära transformationer
övergå i sig själva (s. k. automorfa funktioner).
Dessutom har K. gjort betydande insatser inom
den övriga funktionsteorien och den
icke-eukli-deiska geometrien.
Klein [klain], Oskar Benjamin, fysiker (f.
1894 Wø), fil. dr i Stockholm 1921, docent i
Lund 1922, prof, i mekanik och matematisk fysik
vid Stockholms högsk. 1930. K., som under en
följd av år var lärare vid univ. i Köpenhamn,
har utfört teoretiska arbeten över Bohrs
atomteori, över generalisering av Schrödingers
vågmekanik, över den vågmekaniska behandlingen av
comptonef fekten och över spridningen av
röntgen-och gammastrålningen m. m. K. och hans
medarbetare ha även teoretiskt studerat betingelserna
för elementens uppkomst. Bland
populärvetenskapliga skrifter av K. märkes ”Vad vi veta om
ljuset” (2 bd, 1925).
Kleinkunst [klai’nkonst] (ty., småkonst),
alster av konsthantverk och fri konst i litet format.
Kleinmeister [klai’nmaistar], ty.,
”småmästare”, benämning på en grupp sydtyska konstnärer
under 1500-talet, som påverkats av Albrecht
Dürers konst. Både som målare och grafiker
arbetade de noggrant och detaljerat. Det är efter
sina förhållandevis små kopparstick, vanl. ej mer
än några få kvadratcentimeter stora, som de
blivit kallade K. De främsta äro Aldegrever,
Altdorfer, bröderna Beham, Solis m. fl.
Klein Popo [klai’n på’på] (Lilla Pop o),
se Anecho.
Kleist [klåist], von, pommersk adelsätt, känd
sedan 1200-talets mitt.
1) Heinrich von K., författare (1777—
1811). Enligt ättens traditioner inträdde K. i
krigstjänst och blev löjtnant 1797. Otillfredsställd
med garnisonslivet, tog han avsked 1799. En allt
tydligare brist på andlig jämvikt, som tilltog,
sedan en flerårig förlovning 1802 blivit uppslagen,
drev honom ut på planlösa resor. En anställning
i preussisk civiltjänst (1804—07) passade honom
lika illa som den militära. Från Dresden, där
han slagit sig ner, utgav han jämte Adam
Mül-ler tidskr. Phoebus. Besviken över företagets
fiasko, flyttade han, efter ett fåfängt försök att
få deltaga i österrikarnas krig mot Napoleon,
till Berlin. Där utgav han ett halvår tidn.
Ber-liner Abendblätter, tills den 1811 förbjöds av
regeringen. Oförstådd och utan existensmedel,
förtvivlande om varje utväg, berövade han sig
livet 21 nov. 1811 tillsammans med en väninna,
Henriette Vogel. — Under sin korta levnad
medhann K. en litterär insats av betydande mått.
Hans debutarbete, ödestragedien ”Die Familie
Schroffenstein” (1803), röjde obestridliga för-
tjänster men överträffades vida av den s. å.
skrivna men först 1812 publicerade
blankvers-komedien ”Der zerbrochene Krug”, en av den
tyska romantikens bästa scenskapelser. Ett
ungdomsverk är också fragmentet ”Phoebus” (1808).
Under sina sista år utvecklade K. en intensiv
produktivitet. I ”Amphitryon” (1808)
omgestaltade han med bravur ett ämne från Molière.
Med ”Penthesilea”
(s. å.) skapade han
sin måhända största
tragedi, vars brutala
lidelse dock måste
stöta en i
Winckel-manns nyantik
uppvuxen tid. En mer
lättillgänglig,
romantisk miljö, den
medeltida, valde han för sitt
nästa skådespel, ”Das
Käthchen von
Heil-bronn” (1810). Trots
all olikhet i stil ha de
båda följ, dramerna,
”Die Hermannsschlacht” och ”Prinz Friedrich von
Homburg” (skrivna 1809 och 1810, tr. först 1821),
gemensamt ursprung: ett patriotiskt patos,
framtvingat av Tysklands förödmjukelse under
Napoleon. Båda blevo dock obeaktade och nådde ej
fram till scenen, som K. hoppats. — Konstnärligt
svagare äro K:s ”Erzählungen” (2 bd, 1810—11),
som dock innehålla den imposanta novellen
”Mi-chael Kohlhaas”, ett av den tyska berättarkonstens
klassiska verk. — K:s tragiska livsöde rymmer
tydliga patologiska drag, som redan samtiden
konstaterade men som först i våra dagar blivit
föremål för utforskning. Ett centrum har
denna forsknivg fått i K 1 e i s t-G esellschaft,
som sedan 1921 utger en Jahrbuch. K:s
”Gesam-melte Schriften” utgåvos först av L. Tieck (3
bd, 1826). En kritisk uppl., ”Werke und Briefe”,
utgav E. Schmidt (5 bd, 1904—05). I sv. övers,
finnas ”Michael Kohlhaas”, ”Prins Friedrich von
Homburg” och ”Den sönderslagna krukan”. —
Litt.: K. Federn, ”Das Leben H. v. K:s” (1929);
E. Bertram, ”H. v. K.” (1925); F. Braig, ”H. v.
K.” (s. å.); R. Ayrault, ”H. v. K.” (1934); E.
L. Stahl, ”H. v. K:s dramas” (1948).
2) Paul Ludwig Ewald von K., militär
(1881—1947), officer vid kav. 1900, generalmajor
1932, general av kav. 1936 och
generalfältmarskalk 1943. K. gjorde stabs- och trupptjänst
under 1 :a världskriget. Under fälttåget mot
Polen 1939 förde han befälet över en
pansararmékår i v. Rundstedts s. armégrupp. På västfronten
1940 var han chef för den pansargrupp, som
stötte fram över Sedan mot Engelska kanalen
efter genombrottet i Ardennerna. I fälttåget
på Balkan 1941 erövrade K. Belgrad. Under
anfallet mot Sovjetunionen 1941 förde han befälet
över en pansargrupp i s. Ryssland och under
sommaroffensiven 1942 över 1 :a pansararmén i
framstöten mot Kaukasus. I okt. 1942 blev K.
chef för armégrupp A i s. Ryssland och ledde
den tyska reträtten från Kaukasus och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
