Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kongregation - Kongregationalister el. independenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Kongregationalister
580
av personer av samma kön, som genom de tre
”enkla” (ej ”högtidliga”) löftena om fattigdom,
kyskhet och lydnad samt genom gemensamt liv
i enlighet med bestämda, av kyrkan godkända
stadgar i egna för ändamålet avsedda bostäder
under ledning av en överordnad eftersträva den
kristliga fullkomligheten. I vidsträcktaste mening
kunna som k. betecknas även alla kyrkliga
sammanslutningar, vilkas medlemmar utan att binda
sig genom löften föra ett gemensamt liv under
en överordnad efter bestämda regler för
uppnående av religiösa syften. — Sedan gammalt
nyttjas termen k. också som beteckning för vissa
territoriellt begränsade el. av religiösa
reformsträvanden motiverande
ordensförgrening-a r, t. ex. inom benediktin- och
cisterciens-ordnarna, bl. a. Bursfeldkongregationen (efter
klostret Bursfelde), en på 1400-talet stiftad
förening av nordtyska benediktinkloster.
Med kardinalkongregationer
menas de av kardinaler sammansatta
regeringsdepartementen inom den påvliga
centralförvaltningen. Den första, 1542 inrättade k. av detta slag,
Congregatio sancti officii, behandlade mål
rörande trosfrågor, kätterier, avlat m. m. Bland
övriga kardinalkongregationer märkes Congregatio
de propaganda fide, definitivt konstituerad 1622,
för den latinska kyrkans mission. —• Litt.: M.
Heimbucher, ”Die Orden und Kongregationen
der katholischen Kirche” (2 bd, 3:e uppl. 1933
—34)-
Kongregationali’ster el. i n d e p e n d e’n ter
framträda först 1642 under dessa benämningar,
av vilka den förra småningom blivit den
förhärskande. Första stöten till den av dem
företrädda principiella frikyrkligheten gavs av
engelsmannen Robert Browne. Ännu större
inflytande utövade juristen Henry Barrowe, som på
1580-talet blev ledare för en ”brownistisk”
sepa-ratistförsamling i London. Varje församling av
bekännande kristna, som med Gud och varandra
slutit ett frivilligt förbund (covenant), är enl.
k:s uppfattning Kristi andliga kropp och har
Kristus till sin ende ledare; allt beroende av
såväl staten som kyrkliga myndigheter avvisas.
Församlingens medl. välja pastorer, lärare, äldste
och diakoner samt avgöra alla kyrkliga frågor,
även om bekännelsen. Gudstjänsten ordnas med
puritansk enkelhet: predikan, fri bön och sång.
—• Kongregationalistiska församlingar bildades
här och var i England, men den till kyrklig
uniformitet syftande lagstiftningen tvang dem snart
till utvandring. Av särskild betydelse blev den
grupp, som under ledning av pastor John
Robin-son (d. 1625) slog sig ned i Leiden (1609) och
varav en del (”pilgrimsfäderna”) under William
Brewster 1620 emigrerade till Plymouth i New
England.
Förföljelserna under Karl I:s regering kunde
icke utrota kongregationalismen i England. Vid
början av hans strid med parlamentet behärskades
detta av de i kyrkan kvarstående puritanerna;
mot deras försök att ersätta det episkopala
kyr-kotvånget med ett presbyterianskt
(Westminster-synoden från 1643) protesterade de
kongregatio
nalistiska representanterna. Vid denna tid
utbildades bland k. den religiösa toleransens princip,
bl. a. av predikanten John Goodwin och skalden
John Milton. Härtill anslöt sig även Cromwell,
som under sitt protektorat sökte organisera en
statskyrka enl. det kongregationalistiska systemet.
En trosbekännelse, dock utan förbindande
karaktär, antogs 1658 (Savoydeklarationen). Under
restaurationsperioden tvingades puritanerna ut ur
anglikanska kyrkan (uniformitetsakten 1662),
varigenom k. fingo förstärkning. 1664 förbjödos
konventiklar, och Testakten 1673 krävde av alla
ämbetsmän nattvardsgång i statskyrkan.
Toleransakten 1689 gav k. församlings- och
kultfri-het; full kyrklig och medborgerlig jämställdhet
vunno de först på 1800-talet. 1700-talets förra
hälft betydde en andlig avmattning. Det
religiösa livet fick en trångt sekterisk prägel;
renlä-righetsstrider och kamp för politisk demokrati
lade beslag på intresset. Ett nytt uppsving kom
med den från metodismen utgående väckelsen.
Därunder mildrades i praxis k:s strängt
kalvins-ka teologi, och värdefulla insatser gjordes i fråga
om mission (London Missionary Society 1795),
uppfostran (söndagsskola, folkskola) samt
filantropiska företag. Samtidigt skapades, med
bibehållande av lokalförsamlingarnas självständighet,
en fastare organisation: i grevskapen bildades
1780—1810 ”associationer”, och 1832 tillkom en
union för England och Wales, varvid även
antogs en ny deklaration om lära och författning.
Numera är England indelat i 9 distrikt med var
sin moderator (superintendent), som dock har
enbart rådgivande myndighet.
Till k. i Nordamerika slöto sig omkr. 1630
utvandrare från England, huvudsaki.
presbyterianska puritaner (kolonierna Massachusetts,
Connecticut och New Haven). Den kyrkliga ordningen
blev här en kompromiss av deras och
kongrega-tionalismens kyrkoideal. Även puritanerna
bildade församlingar på grundval av personlig kristen
bekännelse, men dessa knötos fast vid det
borgerliga samhället. Politiska rättigheter hade blott
församlingarnas medl. Prästlöner uttogos genom
beskattning. Synoder höllos, stödda av
regeringarnas auktoritet, och kyrkotukten genomfördes
med hot om världsliga straff (i Massachusetts
ägde detta system bestånd till 1833). Även här
omhuldade k. undervisningsväsendet (Harvard
College 1636, Yale College 1701). De typiskt
amerikanska väckelserna började 1734 genom
Jonathan Edwards och metodisten Whitefield.
1800 ledde det vaknande missionsintresset till
bildande av American Board of Commissioners for
Foreign Mission. Då liberal teologi inträngde,
avsöndrades 1815 unitarierna, som togo Harvard
College, men även bland k. själva vek J. Edwards’
sträva kalvinism för en mera vidsynt evang.
åskådning, bl. a. genom Horace Bushnell. Till
inbördes stöd organiserades konferenser för de
enskilda staterna och i National Council för
U.S.A. (fast inst. 1871). Internationella möten
ha hållits sedan 1891. Även i Skottland, Irland,
Canada, Sydafrika, Australien, de engelska
kolonierna samt Japan har kongregationalismen fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
