Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konjunktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Konjunktur
590
hade valutaförhållandena i inflationsländerna
erhållit stadga, och 1925—29 kännetecknas av ett
kraftigt uppsving, som 1927 övergick i
högkonjunktur. Automobil- och elektricitetsindustrierna
utvecklades kraftigare än andra, och framför allt
i U.S.A. uppnåddes ett välstånd, som dittills varit
okänt. Ett oroselement var emellertid
jordbrukets svårigheter över hela världen. Ett annat
var skadeståndsbetalningarna samt guldrörelserna
till U.S.A. och Frankrike, som i övriga länder,
framför allt England, framkallade guldbrist.
Härtill kom den tendens till självförsörjning och
pro-tektionism, som efter 1 :a världskriget försvårade
det internationella varuutbytet. Denna
”prosperi-tetsperiod” avbröts av historiens svåraste kris,
inledd genom den amerikanska aktiemarknadens
sammanbrott i okt. 1929. Därefter utbröto
panikartade kriser i nästan alla länder, i Österrike
i maj 1931, i Tyskland sommaren 1931, i
England i sept s. å., då landet tvingades att lämna
guldmyntfoten, varefter ett stort antal länder,
bl. a. Sverige, tvingades att följa exemplet.
Denna kris ledde över i en världsdepression av
hittills okänd styrka och omfattning. Hårdast
drabbades Tyskland och U.S.A. I det förra landet
steg arbetslösheten till 6 å 7 mill. arbetslösa,
en påfrestning, som det demokratiska statsskicket
ej kunde uthärda. I U.S.A. torde arbetslösheten
ha varit bortåt dubbelt så stor. Sverige
drabbades relativt lindrigt. Arbetslösheten steg dock
till över 200,000 arbetslösa. Återhämtningen blev
mycket ojämn. De länder, vilka, ss. England och
Sverige, hade deprecierat sin valuta genom att
lämna guldmyntfoten, det s. k. sterlingblocket,
gynnades fr. o. m. 1933 av stigande
export-och importpriser samt kommo täml. snabbt in
i en exceptionell högkonjunktur. Genom en
målmedveten tvångshushållning, inriktad främst på
upprustning, lyckades även Tyskland täml. snabbt
uppnå full sysselsättning. I U.S.A. lyckades
Roosevelts ”nya giv” visserligen uppnå en
tillfällig k.-förbättring men ej en stabil
högkonjunktur. Frankrike hörde till de länder, som sökte
bevara sin valuta vid guldpariteten och därför
träffades av det allmänna prisfallet på ett sätt,
som förlängde depressionen. 1938 hotades
världen på gr. av ett k.-omslag i U.S.A. på nytt
av en allmän depression, som dock avvärjdes
genom det uppsving, som de forcerade
krigsförberedelserna medförde. Depressionen slog
sönder världshandeln och den internationella
betalningsmekanismen genom att framkalla ett system
av handels- och valutarestriktioner, som bildade
en inkörsport till krigsekonomien.
Konjunkturväxlingarnas
orsaker. För ett land som Sverige, vilket är starkt
beroende av utrikeshandeln, ha k.-växlingarna
främst kommit från andra länder. En
högkonjunktur har spritt sig hit genom att
avsättningsmöjligheterna för exporten förbättrats och en
lågkonjunktur genom att de försämrats.
Självständiga k.-växlingar inom ett land äro främst
beroende av variationer i realkapitalbildningen.
Flera orsaker härtill äro tänkbara, och ingen
äger tillämpning på alla k.-cykler. — Man
bru
kar skilja mellan endogena k.-teorier, som
söka orsakerna till k.-växlingarna i själva det
ekonomiska systemet, och exogena teorier,
som utgå från utom detta liggande orsaker. En
typisk representant för de senare är den gamla
och fortfarande ofta återgivna uppfattningen, att
k.-växlingarna bestämmas av solfläckarna, som
påverka klimatet och därmed skördeutbytet.
Frånsett att det är tvivelaktigt, om solfläckarna
verkligen påverka klimatet, faller denna teori dock
på att skörden har föga att göra med k.-cykeln,
som främst är ett industriellt fenomen. Däremot
är det tydligt, att den politiska utvecklingen
liksom statens ingrepp i näringslivet i hög grad
påverkar k.-cyklerna — ja, i så hög grad, att
många anse, att vi ej längre ha att räkna med
k.-cykler i tidigare bemärkelse.
Bland orsakerna till att ett k.-uppsving
avbry-tes och efter en mer el. mindre markerad kris
övergår i en depression, kunna nämnas
ränte-stegringar, ökade investeringskostnader, för stor
produktion av realkapital samt otillräcklig
konsumtion för att förränta det nya realkapitalet
(underkonsumtionsteorien). K.-cykeln påverkas
dessutom av psykologiska faktorer. Under
högkonjunkturen råder allmän optimism.
Investeringar företas, som man eljest ej vågat sig på,
och genom att öka efterfrågan på varor driva de
högkonjunkturen vidare. Småningom börjar man
dock betvivla, att högkonjunkturen skall räcka
länge till. En i och för sig relativt fristående
händelse, t. ex. en konkurs, framkallad av
överspekulation, kan vara tillräcklig, för att man
skall frukta, att högkonjunkturen snart är slut.
Var och en söker i så fall sälja ut sina lager,
varigenom ett prisfall inträder. Låntagarna driva
in sina fordringar och kunna på så sätt
försätta företag i kreditsvårigheter etc. Bland
faktorer, som kunna medföra ett nytt k.-uppsving,
må nämnas sänkta investeringskostnader och
räntor, reinvesteringsbehovet och nya uppfinningar.
Man bör också observera befolkningsutvecklingens
betydelse.
Konjunkturpolitiken gick tidigare
främst ut på att utjämna k.-utvecklingen. Man
räknade med att om man genom en räntehöjning
i tid bromsade en högkonjunktur, så att den ej
ledde till överspekulation och felinvesteringar,
skulle en lågkonjunktur kunna undvikas el. i
varje fall avsevärt lindras. Numera söker man
främst att genom en ”aktiv” finanspolitik
skapa sysselsättning under lågkonjunkturen. Medel
äro härvid offentliga arbeten, en
underbalanse-ring av driftsbudgeten samt subvention av
enskild realkapitalbildning. En extrem
högkonjunktur kan bromsas genom en överbalansering
av budgeten och inskränkning i offentliga
investeringar. Även handels- och valutapolitiken
kan användas i konj unkturpolitiskt syfte. Under
en lågkonjunktur ligger det nära till hands att
genom tullar skydda den inhemska produktionen,
samtidigt som exporten stödes genom
subventioner. Samma mål kunna uppnås genom en
valutadevalvering. De fördelar, som ett enskilt
land kan uppnå härigenom, medföra dock motsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
