Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstantin (konung av Grekland) - Konstantin I den store (Flavius Valerius Constantinus, romersk kejsare) - Konstantin II (romersk kejsare) - Konstantin Pavlovitj (storfurste av Ryssland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Konstantin
612
krigen 1912—13 stor popularitet. 1913
efterträdde han sin fader som konung men råkade under
1 :a världskriget i utrikespolitiska svårigheter,
som slutligen blevo honom övermäktiga.
Konungens tyska släktförbindelser gjorde hans
neutralitetspolitik misstänkt på ententehåll. Juni 1917
tvang Frankrikes, Englands och Rysslands
utsände kommissarie, den franske senatorn Jonnart,
K. att frånträda
regeringen. Han bodde
därefter i Schweiz, tills
han efter Venizelos’
valnederlag nov. 1920
och följ,
folkomröstning återkom till
Grekland 19 dec. s. å. K.
möttes med entusiasm,
men hans ställning var
ohållbar; han
nödgades fortsätta kriget i
Mindre Asien, vilket
aug.—sept. 1922 ledde
till katastrof för
grekerna. 27 sept. 1922
abdikerade K. och avseglade 30 sept. till Palermo,
där han följ, år avled.
Romerska riket. 1) Konstantin I den
store (Flavius Valerius
Constan-tinus), kejsare (omkr. 280—337), son till
Constantius I i en utomäktenskaplig förbindelse.
Efter militär utbildning i östern for han 306
till Gallien. Vid faderns död s.å. utropades
han av trupperna till kejsare och erkändes av
Galerius som caesar över Constantius’ riksdel,
Gallien och Britannien. Med tålamod och
ihärdighet, understödda av en lysande
fältherreskicklighet, lyckades han småningom förena alla
imperiets delar under sitt välde. I Rom hade
en del av praetorianerna till caesar utropat
Maximianus’ son Maxentius. På en konferens
i Carnuntum uteslöts Maxentius från
tronföljden, och till kejsare
(med titeln augustus)
upphöjdes en illyrisk
general, Licinius. Men
Maxentius trädde icke
tillbaka. Licinius
förband sig nu med K.
Efter en snabb marsch
över Alperna och
segrar i n. Italien
inträffade K. utanför
Rom och besegrade
Maxentius i ett slag
vid Milviska bron
(Ponte Molle).
Under flykten omkom
Maxentius (312). I Rom tillerkände senaten
K. platsen som äldste augustus. K. lade
nu underhållet av det kristna prästerskapet på
statskassan, varigenom åt kristen gudstjänst
tillerkändes karaktären av erkänd statskult. Vid
sammanträffande i Milano med Licinius
genomdrev han, att kristen kult skulle få lagligt
erkännande även i Orienten. K. och Licinius
voro nu herrar vardera i sin riksdel. Snart
började dock fientligheter mellan dem. Licinius
blev slagen i Europa och Asien, måste ge sig
323 och avrättades 324 efter stämplingar med
barbarerna vid Donau.
K. var nu ensam herre över imperiet. Rikets
fyrdelning bevarade han dock så tillvida, som
han ställde de fyra riksdelarna under var sin
praefectus praetorio med uteslutande civil
myndighet. Med hänsyn till den inre förvaltningen
fortsatte han det organiserande av en
ämbets-mannahierarki, som inletts av Hadrianus och
vidare utbildats av Diocletianus. Inom
härväsendet skedde viktiga förändringar. Det romerska
praetoriangardet hade han efter segern över
Maxentius upphävt. Men det av Diocletianus
skapade kejserliga gardet (Palatint) utbildades
till en fälthär, alltid slagfärdig och till
kejsarens förfogande. Han tillsatte även de två
härmästarna (magister equitum och magister
peditum). Särskild uppmärksamhet har K:s
förhållande till kristendomen tilldragit sig. Genom
sin motsatsställning till regenter, som mer el.
mindre kunde anses som de kristnas fiender
och förtryckare, vann han de kristnas
sympatier men måste själv ledas till en vänlig
stämning mot dem. Efter hans seger över Licinius
tyckes hans förtroende för kristen kult och
lära ha ökats. Han öppnade själv konsiliet i
Nicaea 325 och ledde dess förhandlingar. Men
han tolererade även hednisk kult och inskred
blott mot företeelser inom denna, som föreföllo
samtiden, framför allt de kristna, särskilt
stötande. Icke förrän strax före sin död mottog
han dopet. Varaktig betydelse fick K:s val av
Bysantion (efter honom kallad Konstantinopel)
till residens. Åtgärden fick karaktären av en
stadsgrundläggning, och den nya staden skulle
bli ett östligt Rom.
Ett drag av storhet är fäst vid K:s
personlighet. Begäret att härska var hos honom
förenat med kraft och klokhet. Under rustningar
för att möta ett persiskt anfall insjuknade han
och dog i en förstad till Nicomedia. — Litt.:
M. P:n Nilsson, ”Den romerska kejsartiden”
(1921).
2) Konstantin II, kejsare (317—340),
den föregåendes äldste son. Han blev kejsare
efter faderns död jämte sina bröder Constantius
och Constans; hans välde omfattade Gallien,
Spanien och Britanien. K. överföll snart
Constans, blev slagen vid Aquileja och omkom
under flykten.
Ryssland. Konstantin P a v 1 o v i t j,
storfurste (1779—1831), andre son till Paul I. 1815
blev K. chef för Polens, 1819 tillika för
Litauens krigsmakt och ådagalade som Polens
vice-konung sin despotiska, nyckfulla karaktär.
Sedan K:s första äktenskap upplösts, äktade han
1820 en polska, grevinnan Grudziriska, och
avstod 1822 från ryska tronföljden till förmån för
sin yngre bror Nikolaus (I). Avsägelsen
hemlighölls, och vid Alexander I:s död dec. 1825
utropades K. till kejsare men avböjde. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
