Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kricket - Krieger, Frederik - Kries, Johannes von - Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795 Krieger
uppgift åter är att slå ut slagmännen och
förhindra runs. Utslagen är slagmannen, om kastaren
slår ned el. rubbar överliggama, om någon av
fältpartiets utemän tar lyra på hans slag, om
överliggama av någon av fältpartiets spelare slås
ned, när han befinner sig mellan löplinjerna, el.
om han med kroppen hejdar boll, som eljest skulle
träffat grinden. Spelet pågår, tills 10 av
inne-partiets slagmän i tur och ordning blivit utslagna.
Sedan följer en ny omgång med ombytta roller.
Efter inalles 4 omgångar är partiet avslutat, och
antalet ”löpningar” avgör spelet. — Litt.: P.
Jörgensen, ”K.” (1933); D. R. Jardine
”Cricket” (1936).
Krieger [kri’gar], Andreas F r e d e r i k, dansk
jurist och politiker (1817—93), fil. dr 1841, prof.
1845, assessor i Höjesteret 1860—70. Som
politiker tillhörde han de nationalliberala, var medlem
av den grundlagsstiftande riksförsamlingen 1848
—49 och den, som förde talan för
grundlagsförslaget, 1849—52 led- av folketinget, 1863—90 av
landstinget, 1857—66 av rigsraadet, 1856—58 och
1859 inrikesminister samt 1858—59
finansminister. Han slöt sig efterhand nära till C. Chr. Hall
och hade stor del i genomförandet av
novemberförfattningen 1863. K. var en av Danmarks
representanter på Londonkonferensen, och genom
sin brist på smidighet bidrog han något till det
negativa resultatet. 1870—72 var han
justitieminister, 1872—74 finansminster. K. bekämpade
skarpt den förenade vänstern men tog
småningom avstånd från ministären Estrup, då
han ogillade de provisoriska finanslagarna, och
hans ställning blev därigenom under senare år
isolerad. I kunnighet och intelligens på höjden
med sin tids främsta, var K. utomordentligt
rustad som politiker, men hans oerhörda
kammarlärdom gjorde hans taktik osäker och vacklande
mellan fasthet och ängslan. Hans dagböcker, som
omspänna åren 1848—80 utgöra en viktig källa
till tidens politiska historia.
Kries [kris], Johannes von, tysk
fysiolog (1853—1928), bearbetade med stor framgång
den allmänna muskelfysiologien, läran om pulsen
samt främst läran om färgerna och den allmänna
sinnesfysiologien. K. framträdde även som
filosofisk författare.
Krig. 1) (Folkr) Inom folkrätten uppfattas
k. som en strid mellan två el. flera staters
väpnade styrkor. Det är att märka, att det kan råda
krigstillstånd utan att det pågår stridshandlingar,
t. ex. som fredligt påtryckningsmedel el. mellan
vapenstillestånd och fredsslut, liksom det kan
försiggå stridshandlingar mellan två stater utan
att detta i rättslig mening kan karakteriseras som
k., t. ex. den väpnade konflikten mellan Kina och
Japan 1932—35. Endast oavhängiga stater el. med
dem likställda folkrättsliga subjekt kunna föra
k. Inbördeskrig är icke k. i folkrättslig mening.
Men upprorsmännen kunna bli erkända som
krigförande, med den påföljd att k:s lagar bli
gällande för den väpnade konflikten. Detta var t. ex.
fallet under amerikanska inbördeskriget på
1860-talet. — Man har försökt att genom traktater
minska krigsrisken. Så t. ex. förbjöd 2:a Haag-
—Krig 796
konventionen 1907 användningen av militära
maktmedel för visst fall. Enl. folkförbundsakten 1919
skulle en stat, som i strid mot denna gick till
angrepp mot en annan medl. av förbundet, anses
ha begått en krigshandling mot samtliga övriga
förbundsmedl. Dessa skulle i viss utsträckning
stå solidariska mot angriparstaten och genom i
akten påbjudna ekonomiska sanktioner söka tvinga
denna att respektera förbundets stadgar. Då 1935
sanktioner beslötos mot Italien i anledning av
dess överfall på Etiopien, visade sig
bestämmelserna icke bestå provet. Enl. FN:s stadga 1945
äro medlemsstaterna förpliktigade att lösa sina
tvister på fredlig väg, och säkerhetsrådet kan, om
så icke sker, gripa in med sina maktmedel, i
yttersta hand kollektiv väpnad aktion. I stadgan har
även tagits upp en tanke, som man tidigare vid
flera tillfällen sökt förverkliga, näml, att skilja
mellan anfalls- och försvarskrig samt
förbjuda de förra. Denna distinktion, som särsk.
omhuldats av Sovjetunionen, har dock icke visat
sig praktiskt möjlig att genomföra och därför icke
fått åsyftad betydelse. I detta sammanhang böra
också nämnas dels nonaggressionstraktater,
varigenom parterna ömsesidigt förplikta sig att icke
begå stridshandlingar mot varandra, dels
traktater, varigenom en stat tillförsäkras ständig
neutralitet. — Enl. folkrätten, särsk. 3:e
Haagkon-ventionen 1907, skall ett k:s utbrott föregås av
en krigsförklaring, d. v. s. ett officiellt
meddelande från en stat till en annan, att
krigstillstånd inträtt el. under vissa förutsättningar
skall inträda vid närmare angiven tidpunkt. K.
kan också börja utan formell krigsförklaring
genom igångsättandet av krigshandlingar. Typiska
nyare ex. äro Tysklands överfall på Norge 9 A
1940 och Japans kupp mot Pearl Harbor V12
1941. Om k. börjar på sådant sätt, blir det
gärna förr el. senare i en officiell förklaring
konstaterat, att krigstillstånd inträtt. — Ett k.
fortsätter, tills en fredstraktat slutits och
trätt i kraft el. en stat är fullständigt besegrad
och dess territorium annekterat (s. k. débellatio)
el. tills fientligheterna faktiskt definitivt
avstannat. Att en stats område är helt ockuperat av
fienden, behöver dock icke nödvändigt innebära.
k:s upphörande, så länge organ för vederbörande
stat kunna föra kampen vidare utanför landets
gränser.
Rätt att utöva stridshandlingar ha vanl. endast
en stats organiserade stridskrafter. Under vissa
förutsättningar tillkommer sådan rätt också kårer
av frivilliga (partisaner). Om fienden närmar sig,,
kan civilbefolkningen i ett icke-ockuperat område
betraktas som krigförande, näml, i fall av s. k.
folkuppbåd, d. v. s. då den av egen drift griper
till vapen och kämpar mot de inryckande
trupperna men icke haft anledning att militärt
organisera sig. Risken är dock stor, att de civila
därvid anses som friskyttar (francs-tireurs) och
behandlas därefter.
K:s rätt vilar dels på sedvanerätt, dels på
traktater. Särsk. under de senaste hundra åren
har man kunnat spåra en klar utveckling, även
om man under varje k., icke minst 2:a
världskri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
