Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristallvatten - Kristallviolett - Kristalläpple - Kristberg - Kristdala - Kristendom - Kristendomen och vår tid - Kristendomsförföljelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823 Kristallvatten—Kristendomsförföljelser 824
Kristallvatten. Många såväl oorganiska som
organiska föreningar ha förmåga att vid sin
molekyl binda ett visst bestämt antal molekyler
vatten. Detta vatten kallas k. Natriumsulfat
kristalliserar t. ex. med 10 molekyler k., NaaSCh +
ioHsO. Ibland är k. så löst bundet, att det
bortgår redan vid vanlig temp. Så är förhållandet
med t. ex. natriumkarbonat, som i
kristallvatten-haltigt tillstånd bildar vattenklara kristaller. I
luften sönderfalla de dock snart i ett vitt pulver
på grund av att k. avdunstar. Kristallerna sägas
vittra. I andra fall är k. så hårt bundet, att
det först bortgår vid glödgning. I vissa fall
bortgå ej alla kristallvattenmolekylerna samtidigt
utan vid olika temp. Så är t. ex. förhållandet
med kopparsulfat, som först vid upphettning över
200° förlorar sin sista molekyl k. Man saknade
länge en systematik över de k.-haltiga
föreningarna. A. Werner har visat, att de äro s. k.
molekylföreningar och att k. är bundet som i
komplexa föreningar. Kristaller, vilka bildas ur andra
lösningar, kunna innehålla kristallalkohol
el. kristallkloroform analogt med k.
Kristallviolett, se Tjärfärger.
Kristalläpple, paleont., se Cystidéer.
Kristberg, sn i Östergötlands län, Bobergs hd;
145,31 km2, 1,586 inv. (1952). Sträcker sig från
sjön Boren i s. upp i Tylöskogen i n. v. och
genomflytes till Tjällmoslätten i n. ö. av
Finspångs- el. Kvarnsån. 2,746 har åker. Tätort:
Karlsby (202 inv.) med träindustri. Egendomar:
Olivehult och Karlsby (Statens). Kyrkan av
gråsten, i sina äldsta delar från 1100-talet. Pastorat
i Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs
kontrakt; tillhör storkommunen Borensberg.
Kristdala, sn i Kalmar län, Tunaläns hd, n. v.
om Oskarshamn; 221,60 km2, 2,859 inv. (1951).
Småkuperad, sjörik skogsbygd. 2,178 har åker.
N. v. om sjön Hummeln tätorten Kristdala
(1,114 inv.) med provinsialläkare samt några
mek. verkstäder. Egendom: Hägerum. Kyrkan
av sten är från 1792. 1708—1953 har under 6
generationer från far till son
kyrkoherdetjänsten här beklätts av medl. av släkten
Meur-ling. Pastorat i Linköpings stift, Tunaläns och
Sevede kontrakt; utgör kommunen Kristdala;
221,60 km2 ; 2,828 inv. (1952); i Sevede och
Tunaläns domsaga. — Litt.: C. A. Carlsson,
”Anteckningar om K. socken” (1900).
Kristendom, den på Jesus Kristus grundade
religionen till skillnad från judendom och
hedendom; ordet finns redan omkr. 100 hos Ignatius
(grek, christianismos, efterbildning av det äldre
iudaismos, judendom). I nutida språkbruk är k.
dels en religionshistorisk term, som sammanfattar
alla kristna bekännelser till en enhet gentemot
andra världsreligioner; dels är k. ett
praktiskt-religiöst begrepp, som uttrycker motsättningen till
ateism, materialism och religiös indifferentism
inom de kristnade folken; dels har ordet k. en
normativ syftning, avseende frågan om k:s avgörande
kännemärken. — Denna sista fråga är mycket
komplicerad på gr. av att k. från början
(”urkristendomen”) saknade en fixerad dogmatik och
en sträng kyrklig organisation och därför under
sin nittonhundraåriga tillvaro undergått en rik
differentiering. Vi tala nu om ”romersk-katolsk”
k. ”evangelisk” k., ”orientalisk” k. o. s. v., och
inom dessa olika grupper finnas otaliga
kristendomstyper och individuella varianter på
olika intellektuella höj dlägen och i växlande
sociologiska formationer. — Upplysningstidens
teologi med dess gryende insikt i k:s
historiska utveckling och ombildning reste frågan
om ”k:s väsen”, det gemensamma grundelementet
i alla k:s former, en fråga, som blivit ytterligare
aktuell på senaste tiden genom den s. k.
ekumeniska rörelsen och även ventileras i den kristna
religionsfilosofien. — Litt.: A. Harnack, ”K:s
väsen” (sv. övers. 1904); ”Die christliche
Religion” (i ”Kultur der Gegenwart”, utg. av P.
Hinneberg, 1:4, 2:a uppl. 1909); A. Nygren, ”Det
bestående i k.” (1922); C. P. Tiele och N.
Söderblom, ”Kompendium der Religionsgeschichte”
(6:e uppl. 1931); E. Hirsch, ”Das Wesen des
Christentums” (1939).
Kristendomen och vår tid, tidskrift,
grundad i Lund 1906 av bl. a. S. Herner, O. Lewan
och M. Pfannenstill, med program att värna
evang.-lutersk kristendom (starkt antikatolskt
orienterad) och samtidigt söka förbindelse mellan
denna och nutida kultur. K. upphörde 1933.
Kristendomsförföljelser i romerska riket voro
före 250 av lokal och tillfällig natur. Så länge
de kristna kretsarna till det yttre kvarstodo inom
judendomen och dess synagogor, hade de lugn.
Neros förföljelse 64 synes endast ha varit ett
tillfälligt utbrott av en skrämd despot efter Roms
brand. Svårare blev förhållandet, då efter
judarnas uppror 66—70 skillnaden mellan kristna
och judar började bli aktuell för staten.
Kristendomens monoteism var ej förenlig med den
hedniska statens krav; dess proselytmakeri och
krav på universalism inneburo en fara för staten.
Därav framkallades förföljelsen under kejsar
Domitianus 95 ff. — Av särskild betydelse blev
kejsar Trajanus’ i brev till Plinius i Bitynien
(112) framställda principer om behandlingen av
de kristna: 1) anonyma anklagelser få ej
upptagas, 2) ej heller skola de kristna av
myndigheterna uppspåras, 3) men om de bli öppet
anklagade och ej vilja förneka sin kristendom,
måste de som statsförbrytare straffas. Trajanus’
brev blev normen ända till kejsar Decius (249).
K. under denna tid berodde oftast på en uppretad
folkstämning. En skärpning inträdde under
Mar-cus Aurelius, 161—180, då de största lokala
utbrotten skedde. Under Septimius Severus, 193
—211, kom med kejsarens gillande ett utbrott i
flera provinser. Efter 203 följde mer än 40 års
fred.
En ny fas i k:s historia inträdde med kejsar
Decius. Denne ville återuppliva den gamla
statsreligionen och såg därför i kristendomen rikets
stora fara; med honom börja de stora, av staten
ledda förföljelserna enl. principen: de kristna
skola som statsförbrytare och ateister uppsökas
och utrotas. Förföljelsen under Decius (från
249), då många kristna ledo martyrdöden, fortfor
under Gallus och ännu mer systematiskt under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
