Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronologi - Romarna - Judarna - Nordiska folken - Kristna folken - Araberna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Kronologi
888
som epok. Denna sistnämnda epok sammanfaller
med 21 april 753 f. Kr. — Då Kristi f ö d e
1-s e begagnas som epok för tideräkningen, är det
bestämt, att skottåren skola inträffa på de år,
vilkas årtal äro jämnt delbara med 4. Så äro
t. ex. enl. denna kalender åren 1600, 1700 och
1928 skottår.
Judarna införde efter hand ett månår, fördelat
i 12 månader. Sin egentliga stadga erhöll den
judiska tideräkningen först långt efter
Jerusalems förstöring på 300-talet e. Kr. Enl. den j
u-diska kalendern består året, som är ett
månår, i allm. av 353, 354 el. 355 dagar, fördelade
på 12 månader med 29 el. 30 dagar. För att
återföra festerna till samma årstider tillägges tid
efter annan en skottmånad på 29 dagar, så att
skottåret får en längd av 383, 384 el. 385 dagar
(under sådana år får näml, dessutom en månad
30 dagar i st. f. 29). Sj udagarsveckan är hos
judarna urgammal. — Bland årsräkningar är den
viktigaste den ännu använda eran från
världens skapelse, med 7 okt. 3761 f. Kr. som
epok.
De nordiska folken synas under hednatiden
urspr. ha grundat sin tideräkning på månmånader.
Året indelas i sommar, som började 14 april, och
vinter, som började 14 okt., varjämte även spår
finnas av en fyrdelning och tredelning av året.
Även veckan var säkert tidigt bekant.
De kristna folken använde till en början
hu-vudsakl. den romerska, av Caesar reformerade
tideräkningen. Sj udagarsveckan övertogs från
judarna. Under de första årh. e. Kr. var
påskterminens rätta bestämmande föremål för nästan
oupphörliga strider och gav anledning till
uppställande av en mängd cykler. Genom dessa
strider riktades uppmärksamheten på det olämpliga
förhållandet, att vårdagjämningen ryckte allt
längre och längre fram i det borgerliga året.
1572 tillsatte påven Gregorius XIII en
kommission, som skulle utarbeta förslag till förbättrad
tideräkning. Kommissionen, vars förslag eg.
hade L u i g i L i 1 i o till upphovsman, satte som
sin huvuduppgift dels att fixera vårdagjämningen
till 21 mars, dels att genom en noggrannare
cyklisk beräkning bestämma tidpunkten för
påskfull-månen. Det förra syftet vanns genom
borttagande av vissa skottår, i sammanhang varmed
föreslogs, att 10 dagar skulle omedelbart
borttagas för att återföra vårdagjämningen till 21
mars. Årets genomsnittliga längd fastställdes till
365,2425 dagar; felet i denna bestämning uppgår
till endast o,0003 dygn. Skottårens antal
inskränktes så, att år med jämna hundratal räknas som
skottår blott då deras årtal med avskiljande av
de två nollorna äro delbara med 4. Så t. ex. är
enl. denna kalender väl året 1600 men däremot
icke åren 1700, 1800 och 1900 skottår; på detta
sätt erhållas på 400 år 3 skottår mindre än enl.
julianska kalendern. Förslaget antogs av
Gregorius och påbjöds genom en bulla av 24 febr.
1582, varjämte bestämdes, att detta år i Rom 15
okt. skulle följa omedelbart efter 4 okt. Denna
s. k. gregorianska tideräkning,
gregorianska kalendern el. nya
sti
len infördes i Italien, Frankrike och Spanien,
Portugal och Polen 1582, i det katolska Tyskland
och Holland 1583, i Ungern 1587, i det
protestantiska Tyskland och Danmark 1700, i Sverige
1753, i Schweiz 1812, i Japan 1873, i Kina 1912,
i Bulgarien 1915, i Turkiet och Ryssland 1917, i
Jugoslavien och Rumänien 1919 samt i Grekland
1923. — Bruket att börja året med l jan. har
först långsamt blivit allmänt antaget: i
Frankrike, Spanien och Portugal efter 1567, i
Nederländerna 1575, i Tyskland efter 1648, av påvarna
1691 och i England 1752. Bruket att räkna från
Kristi födelse som epok, den
dionysiska tideräkningen (jfr Dionysius
exi-guus), blev på 900-talet allmänt i Tyskland och
Frankrike samt begagnades först långt senare i
de påvliga bullorna. Bland övriga använda
årsräkningar må nämnas den från världens
skapelse som epok: enl. den s. k. nya
alexandrinska eran ligga mellan världens skapelse
och Kr. f. 5,492, enl. den bysantinska åter 5,508
år. Den senare brukades länge inom den grekiska
kyrkan och avlystes i Ryssland först 1700. —
Julianska perioden, uppfunnen av J.
Scaliger (d. 1609), består av 7,980 år och är
bildad genom multiplikation av talen 28, 19 och 15,
vilka representera årens antal i solcykeln,
måncykeln och indiktionscykeln. Periodens början
sattes av Scaliger till år 4713 f. Kr.
Hos araberna begagnas en cykel om 30 år,
innehållande 19 vanliga år och 11 skottår.
Många förslag att reformera kalendern så, att
den kan gälla oförändrad för ett obegränsat
antal år, ha framkommit, och ur dessa har
utkristalliserats det förslag till beständig kalender,
som förelagts Förenta nationerna. Detta
förslag kan sammanfattas sålunda: Varje år
börjar med söndagen Vi. Varje kvartal har 3
mån. el. 13 veckor el. 91 dagar. Den första mån.
i varje kvartal består av 31 dagar och börjar
på en söndag; den andra mån. har 30 dagar
och börj ar på en onsdag; den tredj e likaledes
30 dagar och börjar på en fredag. Ett visst
datum infaller således på samma veckodag år
från år. Varje mån. består av 26 vardagar och
resten söndagar. Den 365:0 dagen (jour mondiaT)
faller utanför veckodagsräkningen och placeras
omedelbart efter 30/i2. Varje skottår erhåller
ytterligare en dag (jour bissextile, skottdagen)
utanför veckodagsräkningen, som placeras
omedelbart efter 30/6.
Litt.: C. L. Ideler, ”Handbuch der
mathema-tischen und technischen Chronologie” (2 bd, ny
uppl. 1883); F. K. Ginzel, ”Handbuch der
ma-thematischen und astronömischen Chronologie”
(3 bd, 1906—14); R. Schram,
”Kalendariogra-phische und chronologische Tafeln” (1908); H.
Grotefend, ”Taschenbuch der Zeitrechnung” (1898;
6:e uppl. 1928); J. F. Schroeter, ”Haandbog i
kronologi” (2 bd, 1923—26). Om svensk
tideräkning se E. Hildebrand, ”Den svenska
tideräkningen 1700—1712” (1882); Fr. Goldscheider i
Jahresberichte des Luisenstädtischen
Realgymna-siums zu Berlin 1898; K. G. Westman i Hist.
Tidskr. 1904; E. Brate i Högre Allmänna Läro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
