Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvänum - Kväve - Kvävebakterier - Kvävedioxid - Kväveföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Kväve—Kväveföreningar
106
(1952). Handelsort. Bland industrier märkas
ab. Kjellströms mekaniska verkstad, tegelbruk,
trikåfabrik och fläktfabrik.
Kväve, icke-metalliskt grundämne, vars
upptäckande tillskrives engelsmannen D. Rutherford
(1772), ehuru C. W. Scheele redan tidigare (1770)
isolerat det ur luft utan att offentliggöra sin
upptäckt. K. förekommer i fri form i luft, varav
det utgör 78,03 volymprocent, 75,46 viktprocent,
bundet i nitrater (salpeter av olika slag),
am-moniumsalter och organismernas proteinämnen.
Ur luft framställes k. genom att luftens övriga
beståndsdelar borttagas. Den nu återstående
gasen är en blandning av k. och ung. 1,5 °/o
ädelgaser (argon o. a.), vilka i allm. äro utan
betydelse för k:s användbarhet. Den viktigaste
tekniska metoden för kväveframställning är att
underkasta flytande luft en fraktionerad destillation.
På kemisk väg framställes k. genom
sönder-delning av vissa föreningar, näml,
ammoniumni-trat, NH4NO2, el. natriumazid, NaNa. Så
erhållet k. är i motsats mot det ur luft framställda
rent och nyttjas vid bestämning av k:s
fysikaliska konstanter.
K. är en färg- och luktlös gas, något lättare
än luft (1 1 väger vid o° och 760 mm 1,251 g).
Dess smpt är —210% dess normala kpt —I95?s.
Lösligheten i vatten är mycket ringa, vid o° 23,5
cm3 k. i 1 1 vatten.
K:s kemiska tecken är N (av lat.
nitroge’-nium, salpeterbildare), i vissa länder Az (av fr.
azote). Dess atomvikt är 14,0077.
Molekylarvik-ten är dubbelt så stor, d. v. s. kvävemolekylens
formel är N2. Vanligt k., N14, innehåller endast
o,38 °/ø av isotopen N15 (tungt kväve).
Ur kemisk synpunkt betecknas k. som ett
in-different element på grund av svårigheten att
framställa kväveföreningar, då fritt k. är
utgångsmaterial. Under lämpliga betingelser, t. ex.
hög temp. och vid närvaro av katalysatorer,
förenar sig k. med andra grundämnen, och på de
så erhållna ämnena kan en på föreningar
utomordentligt rik kvävekemi uppbyggas. — Vid
elektriska urladdningar av olika slag i k. övergår det
i en annan form, aktivt k., så benämnt, därför
att detta k. reagerar med ämnen, gentemot vilka
vanligt k. är inaktivt, t. ex. syre, metaller,
kolväten.
K. begagnas på kemiska laboratorier vid
arbete i indifferent atmosfär, tekniskt vid
framställning av ammoniak, salpetersyra, kalkkväve
och norgesalpeter enl. Birkeland-Eydes elektriska
ljusbågsmetod, inom medicinen vid
kvävgasbe-handling. K:s huvudsakliga användning är dock
inom gödselämnesindustrien för framställning
av kalk-k., ammoniak och salpetersyra. K.
förekommer i handeln komprimerad på stålcylindrar.
Såsom en beståndsdel i alla äggviteämnen och
därmed även i cellprotoplasman är kvävet
oundgängligt för alla cellers näring och liv.
Den kvävehaltiga slutprodukten av
förmult-ning och förruttnelse är ammoniak. Av
salpeterbakterier i jord och vatten oxideras ammoniaken
först till salpetersyrlighet och sedan till
salpetersyra; processen kallas nitrifikation. Salpetersyran
bindes av alkalier i jorden till nitrat, och i
denna form upptages kvävet av växtrötterna. I
många fall uppptages även ammoniakkvävet
såsom sådant. I växterna uppbyggas av nitrat-,
resp, ammoniakkvävet aminosyror och därav åter
äggviteämnen, som tjäna djuren till kvävenäring.
Det fria kvävet i atmosfären kan ej direkt
tillgodogöras av växterna.
Nitrat utnyttjas emellertid begärligt även av
många bakterier o. a. lägre växtorganismer, som
reducera det till nitrit, ammoniak el. t. o. m. till
fritt kväve. Detta kallas denitrifikation. Även
härvidlag återbildas alltså i viss omfattning
organiska kväveföreningar, i form av
mikrobäggvita, ur oorganiska kväveföreningar.
De kvävemängder, som återbördas till
atmosfären, kompenseras genom tillförsel av
atmosfä-riskt kväve på grund av vissa bakteriers
livsverksamhet, vilka äga förmågan att fixera fritt
kväve och omvandla det i organiska
kväveföreningar. Hit höra de i symbios med
baljväxter-na, leguminoserna, levande rotknölsbakterierna
samt vidare de i jorden fritt levande, aeroba
Azotobacter-arterna och anaeroba
smörsyrabakte-riema. Härtill komma de ur atmosfären genom
elektriska urladdningar uppkomna små
mängderna kväveföreningar, som tillföras jorden med
nederbörden.
Kvävebakterier, se Kvävesamlande bakterier.
Kvävedioxid, kem., se Kväveföreningar.
Kväveföreningar framställas av ett fåtal
enkla utgångsmaterial, som kunna framställas av
kväve direkt, av de få i naturen förekommande
nitraten el. slutligen av stenkol, som vid
torr-destillation ger ammoniak. Kväve bildar dels bi
nära föreningar, d. v. s. med endast ett annat
grundämne, dels salter. Binära metallföreningar
kallas n i t r i d e r och bildas i några fall genom
direkt förening av elementen vid lindrig
upphettning, t. ex. magnesiumnitrid, MgsN2,
kalciumnitrid, CasN2, och
aluminium-ni t r i d, A1N. Till nitriderna kunna räknas
väteföreningarna ammoniak, h y d r a z
i-n e r och hydroxylamin. De binära
föreningarna med syre kallas vanl. kvävets oxider;
de äro till antalet sex, två av dem
syraanhydri-der, som genom addition av vatten övergå till
syror. Kväveoxidul, N2O, framställes
genom upphettning av ammoniumnitrat enl. formeln:
NH4NO3 = N2O + 2 H2O. Den utgör en
färglös gas, lustgas, som, inandad i små mängder,
framkallar skrattlust, därav namnet; i större
mängder verkar den som narkotikum.
Kväveoxid, NO, kan framställas genom reduktion av
salpetersyra el. salpetersyrlighet medelst metaller
m. fl. ämnen. Den är en färglös gas, som vid
ej alltför hög temp. av syre spontant oxideras
till kvävedioxid, vilken sedan lätt kan överföras
i salpetersyra. — Kvävetrioxid, N2O3, är
en mycket obeständig förening, som erhålles vid
reduktion av salpetersyra med arseniktrioxid. Vid
låg temp. är den en mörkblå vätska, som redan
under o° till stor del sönderfaller i kväveoxid
och kvävedioxid (N2OaL^ NO + NO2), i gasform
vid vanlig temp. nästan fullständigt. Med vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
