Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Den romerska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Latinska litteraturen
450
dikter av växlande innehåll och form. Genom
En-nius vann det grekiska inflytandet fullständig
seger inom romerska litteraturen. — Satiren fick
sin för all framtid bestämda karaktär genom
C. Lucilius (d. 102). Med bitande hån i
förening med varm känsla för forntida romersk
dygd kritiserade han samtidens liv. Som
versmått använde han mest hexametern, sedermera
bibehållen av hans efterföljare.
b) Prosan kom till utveckling efter poesiens
uppblomstring och språkets litterära utbildning.
— De äldre romerska historieskrivarna,
anna-listerna, tecknade Roms historia på grekiska.
Mest betydande var Q. Fabius Pictor
(under andra puniska kriget). Den förste egentlige
skriftställaren på latinsk prosa var M. P o r c i u s
C a to (234—149), en energisk motståndare till
den framträngande hellenismen. Hans
huvudarbete, ”Origines”, behandlade Roms och de italiska
samhällenas historia. Han utgav bl. a. ”De agri
cultura” (Om jordbruket), det äldsta bevarade
prosaverket på latin. Berömda vältalare voro den
eldige C. Gracchus, senare M. Antonius
och L. L i c i n. i u s Crassus. — Den första
systematiska framställningen av den romerska
rätten utgavs av Q. Mucius Scaevola
(konsul 95 f. Kr.). — Av den arkaiska periodens
litteratur ha blott Plautus’ och Terentius’ lustspel
samt Catos arbete om jordbruket bevarats; av
det övriga äro blott fragment i behåll.
Q Tiden omkr. 8 8—o m k r. 30 f. Kr.,
Sullas och Caesars tidevarv, den
klassiska prosans period.
a) Poesien träder nu tillbaka för prosan.
Dramatiken börj ade avstanna. Mest livskraft hade
lustspelet antingen som atellan, fabula Atellana,
den oskiska farsen med stående karikerade
karaktärstyper, el. som mimus’, mimen,
härstammande från det grekiska Syditalien, var en
lös-ligt hopkommen, till stor del improviserad
karak-tärsbild ur vardagslivet, framställd med grov
realism. — Sin säregna prägel får denna period
genom den s. k. moderna (ungromerska) skolan.
Dess medlemmar voro ivriga republikaner och
anslöto sig till den senare alexandrinska
diktningen med dess förkärlek för det mytologiska
epyl-liet (mindre eposet), elegien och
tillfällighetspoe-sien i epigrammets el. den lyriska diktens form.
Av C. Valerius Catullus, från Verona
(omkr. 84—54), ha bevarats bearbetningar och
självständiga dikter i alexandrinsk stil samt
lyriska dikter, som givit honom rangen av Roms
störste lyriker. — Utanför skolan stod T.
Lu-c r e t i u s Carus (d. 55) med sin lärodikt om
naturen, ”De rerum natura”. Stilen är
ålderdomlig, ämnet, den epikureiska filosofien,
modernt; han förenade med beundransvärd
åskådlighet i naturskildringen djup blick för
människosjälens lidanden och fröjder.
b) Prosan nådde under denna period sin
höjdpunkt. Tidevarvets mest framstående författare
var M. Tullius Cicero (106—43). Hans
betydelse som talare ligger däri, att han icke blott
praktiskt utövat sin konst utan infört talet som
litterär konstprodukt. I sitt framställningssätt
NF XIII — 15
undvek Cicero såväl attikernas alltför knappa stil,
representerad av M. I u n i u s B r u t u s o. a.,
som även asiaternas (Hortensius m. fl.)
yppighet och uppställde i synnerhet Demosthenes
som mönster. Ciceros filosofiska arbeten åsyftade
att i en tilltalande romersk dräkt framställa det
viktigaste av den grekiska filosofien. Slutligen
finnas ännu bevarade omkr. 800 brev, oskattbara
som historiska och språkligt-stilistiska dokument.
— C. lulius Caesar (100—44) är jämte
Cicero huvudrepresentanten för den klassiska
prosan. Hans ”De bello gallico” utmärker sig
framför allt genom framställningens klarhet samt
stilens renhet. Caesars anhängare C. Sallustius
Crispus (86—35), den förste romerske
historieskrivaren av mera allmänt intresse, behandlade
i ”Historiae” tiden mellan 78 och 67 f. Kr.; i
de ännu bevarade monogr. ”Catilina” och
’Tu-gurtha” ger han skarpt tecknade tidsbilder i en
knapp och allvarlig stil. — En särställning intar
M. Terentius Varro (116—27), Roms
lärdaste man och mest produktive författare, som i
flera arbeten framställde romerska folkets
kulturhistoria; bevarade äro blott ett arbete om
jordbruket samt en del av hans verk ”De lingua
latina”.
D. Augustus’ tidevarv (omkr. 30 f. Kr.
—14 e. Kr.), a) Poesi. Den romerska poesien
uppnådde sin höjdpunkt under Augustus; man
plägar därför sammanfatta de sista årtiondena av
republiken, då prosan nådde sin fulländning, och
denna period under den gemensamma benämningen
den romerska litteraturens guldålder. — Inom
dramat hade denna period att uppvisa två
numera förlorade mästerverk, tragedierna
”Thyes-tes” av L. V a r i u s och ”Medea” av O v i d i u s.
Scenen behärskades emellertid mer och mer av
ej alltid sedliga pantomimer. Så mycket
kraftigare blomstrade de övriga diktarterna. P.
V e r g i 1 i u s Maro (70—19 f. Kr.) vann rykte
genom en samling idyller, ”Bucolica”. En
hedersplats intar hans lärodikt om jordbruket,
”Geor-gica”. Sin största berömmelse vann Vergilius
genom sitt nationalepos ”Aeneis”: berättelsen om
Roms och på samma gång den iuliska ättens
stamfader, som liksom förenade Hellas och Rom.
Q. Horatius Flaccus (65—8 f. Kr.)
diktade under republikens sista orofyllda årtionde
dels ”lambi”, numera kallade epoder, efter
mönster av Archilochos’ smädedikter, dels ”Satirae”
efter Lucilius’ förebild, de s. k. ”Sermones”
(Kåserier), i vilka han med godmodig ironi
framlägger sina iakttagelser om människolivet och
tecknar kulturhistoriska bilder av oskattbart
värde. Hans ”Epistulae” (Brev) äro måhända de
mognaste alster, som den romerska litteraturens
historia har att uppvisa. I sina ”Carmina” (Oden)
gick Horatius tillbaka till Alkaios, Sapfo och
Pindaros. — Elegien representeras av Albins
Tibullus (d. 19 f. Kr.) och Sextus P r
o-pertius (d. omkr. 15 f. Kr.), den förre en
blid konstnärsnatur, den senare utrustad med mer
kraft och originalitet men ofta tyngd av dunkel
hellenistisk lärdom. Med P. Ovidius Naso
(43 f. Kr.—omkr. 18 e. Kr.) börjar den
moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
