Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lettland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Lettland
606
till L:s provisoriska parlament, proklamerade 18
nov. 1918 L. som fri och oavhängig stat och
utnämnde en provisorisk regering. Bondepartiets
ledare, Karl Ulmanis, blev L:s förste
ministerpresident. Till nationalrådets president, samtidigt
även statsöverhuvud, valdes Jånis Tschakste, 1927
efterträdd av G. Zemgals, som i sin tur 1930
efterträddes av A. Kviesis.
Vid årsskiftet 1918—19 blev det dock tydligt,
att provisoriska regeringen ej förmådde hålla
stånd mot bolsjevikema, vilka togo stad efter
stad. Den drog sig tillbaka till Kurland, och 3
jan. 1919 intågade bolsj evikerna i Riga, där de
proklamerade ett rött ”Sovjet-Lettland”. Från
Libau inledde provisoriska regeringen kampen och
lyckades vid floden Venta i s. v. Kurland hejda
den röda vågen. Den nationella hären ökades
med frivilliga trupper och genom mobilisering i
Sydkurland. Tyskbalterna hade skapat ett
särskilt lantvärn. 22 maj 1919 befriades Riga från
bolsj evikväldet. Lantbefolkningen i Livland reste
sig mot bolsjevikerna; den i skogarna bildade
irreguljära "gröna armén” kom den reguljära
armén till hjälp. I norra L. börjades
befrielsearbetet av en annan reguljär armé i samverkan
med esterna. Mot denna vände sig från Riga
rikstyska trupper och tysk-baltiskt lantvärn; de
ledo 22 juni vid Césis-Rauna
(Wenden-Ronne-burg) ett blodigt nederlag. Därefter
undertecknades 3 juli ett lettiskt-tyskt stillestånd, i vilket
det tyska armébefälet förpliktade sig att
utrymma landet. Lettiska nordarmén intågade 7 juli
1919 i Riga, och befrielsekriget fortsattes under
ledning av den populäre överste (senare general)
Balodis. De rikstyska trupperna stannade dock
i Sydkurland kring Mitau. Under befäl av
ryssen Bermondt anfölls lettiska demarkationslinj en
mellan Mitau och Riga. De tysk-ryska trupperna
belägrade och bombarderade Riga, men med
hjälp av franskt och engelskt flottartilleri bröts
belägringsarméns kraft. I slutet av nov. 1919
var äntligen hela Kurland fritt. 3 jan. 1920
började lettiska nationalarmén en kombinerad
offensiv mot bolsj eviktrupperna i östra L., och i
slutet av jan. var Lettgallen rensat från den röda
armén. I fredsfördraget i Riga u aug. s. å.
erkände Sovjetryssland L:s oavhängighet.
I Riga sammanträdde 1 maj 1920 lettiska
nationalförsamlingen, åt vilken nationalrådet
överlämnade sina fullmakter. En regelrätt regering
utnämndes nu med K. Ulmanis som
ministerpresident; nationalförsamlingens ordf., J.
Tschakste, övertog statspresidentsfunktionema.
Nationalförsamlingen antog 15 febr. 1922 en författning
för L., enl. vilken statsmakten utövades av
stats-presidenten, som valdes av parlamentet för 3 år,
av en parlamentariskt tillsatt regering och av
ett av 100 led. bestående, för 3 år valt
parlament (saeima). Vid de i april 1920 förrättade
valen till konstituerande nationalförsamlingen
blevo de största partierna socialdemokraterna
(39%) och bondeförbundet (17%), medan de
övriga borgerliga voro splittrade i ett 20-tal
småpartier. Vid de följ, parlamentsvalen växte
ständigt den borgerliga majoriteten på bekostnad av
socialdemokraterna (1931 blott 27%), dock
visade den starka splittringen icke några tendenser
att minska. Då intet parti uppnådde majoritet,
styrdes landet av koalitionsregeringar, i regel
ledda av medl. av bondeförbundet. Blott 1926—
28 stodo socialdemokraterna i spetsen för
regeringen.
Först när de invecklade inre och yttre
striderna om republikens konsolidering avslutats
och 1920—22 hundratusentals krigsflyktingar och
tvångsevakuerade återvänt från Ryssland, kunde
ett medvetet politiskt, ekonomiskt och kulturellt
uppbyggnadsarbete börja. 1919 inleddes en
omgestaltning av förvaltningsapparaten och
domstolsväsendet. Kyrkan skildes från staten. Alla
ståndsprivilegier upphävdes. 1920 utfärdades av
nationalförsamlingen en agrarreformlag.
Riddar-godsen indrogos till staten utan ersättning, dock
fingo godsägarna behålla 50—no har. Genom
agrarreformen bröts även adelns ekonomiska
maktställning. En statens jordfond bildades och
utlottades sedan i småbruk om högst 27 har.
1922 stabiliserades valutan, och en statsbank
(Latvijas Banka) grundades. — Den ekonomiska
krisen i början av 1930-talet drabbade svårt L:s
näringsliv och inverkade på den inrikespolitiska
utvecklingen. Missnöjet med det rådande
parlamentariska systemet, som karakteriserades av en
alltmer tilltagande partisplittring och talrika
rege-ringskriser, växte. Även tidens totalitära idéer
gjorde sig gällande. Efter fascistiskt mönster
organiserade sig de s. k. ”eldkorsarna”
(Perkon-krusts). Vänstersocialisterna rekryterade
arbetar-ungdom i militäriskt organiserade
idrottsföreningar, som blevo ett slags arbetararmé i motvikt
till det borgerliga hemvärnet. Under uppgift, att
statskupp hotade från såväl höger- som
vänsterhåll, proklamerades 15/s 1934 av dåv.
ministerpresidenten Ulmanis undantagstillstånd,
parlamentet hemsändes tills vidare, och alla politiska
partier upplöstes. Ulmanis styrde därefter landet utan
parlament med stöd av armén, hemvärnet och
bondeförbundet. Då statspresidenten A. Kviesis’
ämbetstid utgick i april 1936, övertog Ulmanis
även statspresidentens myndighet. Förarbetena till
en ny författning med ett på korporativ
grundval sammansatt parlament gjordes, och ett antal
yrkeskamrar bildades. Som ett slags parlament
fungerade det 1938 grundade ekonomiska rådet
och det 1939 grundade kulturrådet. — Stora
insatser gjordes av regeringen Ulmanis på det
ekonomiska och det kulturella livets områden samt
inom rättsordningen. L:s utrikespolitik
dikterades av viljan att hävda och stärka sin
självständighet. De viktigaste elementen däri voro
medlemskapet i N. F. och Baltiska ententen. Vid
2:a världskrigets utbrott förklarade sig L.
neutralt. Vid denna tidpunkt var dock dess öde
redan avgjort, då L. i den rysk-tyska
nonaggres-sionspakten förklarades tillhöra den ryska
intressesfären. V10 s. å. tvingades L. att underteckna
en biståndspakt med Sovjetunionen och
utarrendera till denna vissa flott- och flygbaser för en
tid av 10 år. Enl. en rysk-tysk överenskommelse
överflyttade i okt. 1939 den tysk-baltiska
minori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
