Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liedbeck, Alarik - Liedberg, Gösta - Liedertafel - Liedgren, Emil - Liége - Liegnitz - Lieksa - Liement (liemang) - Lienhard, Friedrich - Liepaja - Lier (Belgien) - Lier (Norge) - Liera - Liestöl, Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Liedbeck—Liestöl
672
Liedbeck [li’d-], Per Fredrik Alarik,
ingenjör och sprängämnestekniker (1834—1912).
Han var ledare vid Vintervikens dynamitfabrik
1867—75 och anlade såsom Alfred Nobels
främste tekniske medarbetare ett flertal krut- och
dynamitfabriker i utlandet. L. införde i
spräng-ämnestekniken flera förbättringar.
Liedberg [li’d-], Carl Gustaf (Gösta),
godsägare, politiker (f. 1893 We), innehar sedan 1924
Assmåsa i Malmöhus län, där han driver en
omfattande uppfödning av ardennerhästar. 1933—36
var L. chef för Lantbruksstyrelsens stuteribyrå.
1932—48 var han led. av A. K. (Högern), där
han intog en mycket bemärkt ställning i
jord-bruksdebatterna. Inom det svenska jordbruket
och dess föreningsrörelse intar L. en ledande
ställning. Han är bl. a. ordf, i Svenska
lant-arbetsgivarföreningen, Föreningen Skånska
an-delsslakterier (Scan), ordf, i Sveriges
lantbruks-förbund 1942—46 och sedan 1951 samt har
deltagit i en rad statliga utredningar.
Liedertafel [li’dar-], tyskt namn på
mans-sångföreningar.
Liedgren [Ifd-], Karl Gustaf Emil,
hymno-log (f. 1879 21/2), fil. kand, i Uppsala 1900, teol.
dr 1921, adjunkt i Örebro 1909, lektor i Västerås
1920—44, prof:s titel 1939. L. har bedrivit
djupgående studier rörande psalm- och hymndiktning,
där han är en av våra främsta kännare. Bland
L:s skrifter märkas ”Den svenska psalmboken”
(1910, 6:e tillökade uppl. 1940), ”Wallins läroår
som psalmdiktare 1806—12” (akad. avh., 1916),
”Svensk psalm och andlig visa” (1926), ”Johan
Olof Wallin i yngre år” (1929), ”Neologien,
romantiken, uppvaknandet, 1809—1823” (i
”Svenska kyrkans historia”, 6:2, 1946).
Liége [ljä’“g], flarn. Luik, ty. Lüttich. 1) Prov,
i ö. Belgien kring mellersta Maas och dess
bifloder; 3,951 km2; 974,000 inv., huvudsaki.
katolska valloner. Omfattar ett av Belgiens
viktigaste kol-, järn- och zinkindustridistrikt.
Upptages i v. av ett bördigt slättland, Hesbaye, i s.
och ö. av Ardennerna och deras utlöpare samt
Hohes Venn.
2) Huvudstad i prov. L., Belgien, vackert
belägen på ömse sidor om Maas och Ourthes
sam-manflöde, 90 km s. ö. om Bryssel; 157,000 inv.
(flertalet valloner), med förstäder c:a 400,000
inv. Knutpunkt på järnvägslinjen Köln—Paris. L.
ärdenbelg. järnindustriens huvudsäte och centrum
i ett av Europas tätast befolkade industridistrikt;
omgives av en mängd förstäder, bl. a. Seraing
i s. v. och Herstal i n. ö. På den v., i terrasser
uppstigande Maasstranden ligga med centrum i
Place S:t-Lambert den äldre, större stadsdelen
och de förnämsta offentliga byggnaderna.
Talrika broar leda över till ö. stranden.
Justitiepa-latset (1500-talet) är säte för provinsstyrelsen.
L. har univ. sedan 1817 (3,250 stud. 1950/51),
värdefulla tavel- och arkeologiska museer. — L:s
industriella blomstring är betingad av de
kringliggande rika kollagren. Äldst är
vapenfabrikationen, lokaliserad till förstaden S:t-Léonard.
Metallindustrien i och omkring L. omfattar
stål-och kopparverk, gjuterier, valsverk, maskin- och
trådfabriker, tillverkning av järnvägsräls m. m.
Betydande äro även zinktillverkningen samt
textil- och automobilindustrierna. Handeln, som
gynnas av kanaliserade flodleder, omfattar främst
kol och järn.
L. är en gammal stad och uppblomstrade
hastigt, då biskopssätet i Maastricht 720 flyttades
hit och Pippin den lille och Karl den store hit
förläde sitt residens. L. har ofta varit
krigsskådeplats; 1792—94 utkämpades här häftiga
strider mellan österrikare och fransmän. — De
första krigshändelserna under 1 :a världskriget
utspelades vid L., som tyskarna togo genom
överrumpling och under insättande av tungt art. mot
flertalet fort. — Även under 2:a världskriget
togs L. mycket snabbt av tyskarna (n. delen av
v. Rundstedts armégrupp). Fästningen Liéges
starkaste fort Eben Emael, som behärskade
övergångarna över Maas och Albertkanalen, föll
genom överrumpling i tysk hand redan u/« 1940,
och 13/e togs staden. L. återtogs av de allierade
i början av sept. 1944.
Liegnitz [li’gnits], po. Lignica, stad i
Nieder-schlesien, 60 km v. om Breslau; c:a 85,000 inv.
Kom 1675 till huset Habsburg men erövrades
1740 av Fredrik den store, som behöll det i
freden 1742. Slottet (i stadens n. del) grundades
på 1100-taIet. Från medeltiden äro också
GIo-gauer Torturm, Haynauer Torturm samt några
kyrkor. Flera intressanta privathus äro från
1500—1700-talen. L. är knutpunkt på järnvägen
Berlin—Breslau och har mångsidig industri.
Li’eksa, köping i Kuopio län, Finland, på ö.
stranden av sjön Pielisjärvi; 3,600 inv.; är sedan
gammalt en livligt frekventerad handelsplats för
de ö. gränstrakterna.
Liement (1 i e m a’n g), se Fäktkonst, sp. 377.
Lienhard [li’nhart], Friedrich, tysk
författare (1865—1929). Han skrev ett stort antal
dramer, diktsamlingar (saml. i ”Lebensfrucht”,
1915), romaner (”Oberlin”, 1910, ”Westmark”,
1919) m. m. Mot storstadsdekadansen i
litteraturen förde L. häftig strid. Sami, arbeten i 15
bd 1924—26.
Liepäja [li’e-], lettiskt namn på Libau.
Lier [Hr], fr. Lierre, stad i belg. prov.
Ant-werpen, vid floden Nethe, 15 km s. ö. om staden
Antwerpen; 30,000 inv.; sedan medeltiden
berömd textilindustri. Kyrka, S:t Gommaire
(1400-talet), i flamländsk stil.
Lier, gård i Norge, 6 km s. om Kongsvinger,
vid vägen till Charlottenberg. Våren 1808 hade
norrmännen här intagit en befäst ställning, som
18 april togs av svenskarna. 1814 hade
norrmännen anlagt starkare befästningar vid L., och
svenskarna under överste C. P. Gahn tillbaka
-slogos.
Liera, förena, förbinda; binda (fäktk.). —
Lierad, nära förbunden med.
Liestöl [H’stöl], Knut, norsk
folkminnesfors-kare (1881—1952), doc. i landsmål vid Oslo univ.
1909, prof, i folkminnesvetenskap 1917,
kyrko-minister 1933—35. Av L:s avh. i språkliga och
folkloristiska ämnen märkas ”Norsk
folkedikt-ning” (1914, 2:a uppl. 1922), ”Norske trollvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
