Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litauen - Mynt, mått och vikt - Vapen och flagga - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Litauen
812
dollar) infördes. Sedan 1920
gäller metersystemet.
Vapen och flagga. Vapen:
i rött fält (sköldens kant
silver) en på en vit häst med
remtyg, sadel o. s. v. i guld
framsprängande ryttare med
draget svärd, silver, och sköld
med rött fält (sköldkanten
guld), vari patriarkkors, guld.
— Flagga: nationalflaggan tre horisontella fält:
gult, grönt, rött; örlogsflaggan densamma men
belagd med sköld, röd, vari patriarkkors, gult;
stats-flaggan densamma men med å den ena sidan
vapnets ryttare, å den andra de s. k. Gediminas portar.
Historia. Som statligt organiserade framträdde
litauerna i historiens ljus först i mitten av
1200-talet under sin furste Min do ve (Mindaugas).
De voro då ännu ett okultiverat, hedniskt
krigarfolk, som redan börjat utbreda sitt välde över
de västryska stammarna österut men å andra
sidan hotades av tyska ordensriddarna i
Preussen och Livland liksom av Polen och av tatarerna.
Efter Mindoves död uppstod ett riskfyllt läge,
som dock å andra sidan skapade stora möjligheter
för kraftfulla regenter. Början av 1300-talet
kännetecknas av erövringar åt olika håll. Genom
storfursten J a g i e 11 o s kristnande, giftermål
med den polska prinsessan Hedvig och val till
Polens konung (1386) inleddes L:s och Polens
union och L:s införlivande med det västerländska
kyrkosamfundet. För att trygga L:s förening
med Polen ingingo de båda ländernas magnater
en rad unionsavtal (1401, 1413, 1499, 1501). I
den fortsatta kampen mot Tyska orden vann
storfurste Vytautas (Vitovt) genom segern
vid Tannenberg (1410) en stor framgång, och
freden i Thorn lämnade Samogitien i storfurstens
hand. Vad som vid sidan av personalunionen
främst sammanhöll de bägge länderna, var
motsättningen till Ryssland, som hade börjat beröva
L. den ena efter den andra av dess tidigare
erövringar. L. blev beroende av Polen för
försvaret av sina ö. gränser, och vid den jagiellonska
ättens utdöende voro de sammanhållande banden
därför så starka, att unionen kunde fortleva.
Genom fördraget i Lublin 1569 förvandlades den
dittillsvarande personalunionen i en realunion. L.
fick visserligen behålla sina egna lagar, en egen
armé, egen statskassa och vissa för L. speciella
höga ämbetsmän, men konungaval, senat och
riksdag skulle vara gemensamma för Polen och L.
Samtidigt avskildes Volhynien, Podolien och
Pod-lasien från L. och införlivades med Polen.
Kulturen i de tongivande samhällsklasserna, adel
och prästerskap, blev mer och mer polsk. En
viss opposition gentemot Polen gjorde sig likväl
märkbar, icke minst hos de härskande
adelssläkterna, vilken särsk. kom till uttryck i samband
med att den polska utrikespolitiken icke ansågs
tillgodose de litauiska intressena i förhållande till
Ryssland. Bekant från svensk historia är t. ex.
L:s anslutning till Karl X Gustav 1655 genom
fördraget i Kedainiai (Kiedani). Läget blev
ännu mer tillspetsat, sedan L. i freden i Andrus-
sov 1667 tvungits avträda det viktiga
Smolensk-området till Ryssland. Det var ett betydande
ekonomiskt och politiskt intresse för de litauiska
adelssläkterna att återvinna det förlorade. Mot
den bakgrunden bör man se deras anslutning till
Karl XII under det stora nordiska kriget, då
det polska förbundet med Ryssland stod i stark
motsats till L:s traditionella politik. L.
införlivades vid Polens tre delningar (1772—95) liksom
större delen av Polen i det ryska riket.
Tidsperioden från undertryckandet av upproret
1863 fram till 1883 kännetecknas i L. av ett
passivt motstånd mot det ryska förtrycket. Den
genom tryckfrihetsförbudet 1863 och förbudet mot
att trycka med latinsk stil hämmade nationella
rörelsen tog 1883 ny fart, då tidningen Ausra
uppsattes i Tilsit; den leddes av två energiska
förkämpar för den nationella rörelsen, doktorerna
J. Basanavicius och J. Sliupas.
Redan före utbrottet av 1905 års ryska
revolution stodo myndigheterna i L. maktlösa i sin
kamp mot spridningen av litauiska skrifter och
tidningar. Våren 1904 upphävdes
tryckfrihetsförbudet. Den revolutionära rörelsen 1905
riktades i L. mot lokalmyndigheterna. 5 dec. 1905
sammanträdde i Vilna ett litauiskt parlament
(seimas), som formulerade litauernas minimikrav
på kulturell, administrativ och finansiell
självstyrelse. Sedan revolutionen undertryckts i
Ryssland, lyckades ryssarna kuva även det litauiska
upproret. L. fick dock i viss mån behålla den
återvunna press- och församlingsfriheten.
Religion och prästerskap erhöllo en viss grad av
handlingsfrihet, och privata litauiska skolor
till-lätos. Grunden var därmed lagd för en fortsatt
frihetsrörelse. Den tyska ockupationen av L. i
sept. 1915 kom förhoppningarna om fullständig
frigörelse från Ryssland att stegras, och en
hemlig nationalkommitté med deltagande av bl. a.
A. Smetona kom omedelbart till stånd. Först
1917 tilläto tyskarna, att en litauisk lantdag
sammanträdde i Vilna. Denna valde ett nationalråd
på 20 medl. (taryba), som 18/2 1918 proklamerade
L:s oberoende. Tyskarna hade medgivit
lantdagens sammankallande under villkor, att L. reellt
anslöt sig till Tyskland. I överensstämmelse
härmed erbjöds kungakronan åt den württembergske
hertigen Wilhelm av Urach. Men efter Tysklands
nederlag återtogs erbjudandet, och L. utropades
som republik 2/n 1918. Redan dessförinnan hade
en provisorisk författning antagits, som lade
regeringsmakten i händerna på ett
tremannapresi-dium, i vilket Smetona ingick. n/n 1918 bildade
A. Voldemaras den första regeringen, och i april
1919 valdes Smetona till president.
De första åren av L:s självständighet
dominerades utrikespolitiskt av gränstvister med
Sovjetunionen och Polen, vilka främst gällde Vilna.
I juli 1920 undertecknades fördraget i Moskva,
varvid Sovjetunionen godtog de litauiska kraven
på större delen av Vilnaområdet. Även polackerna
reste emellertid anspråk på detta område. Sedan
de genom att underteckna fördraget i Survalkai
1920 synts acceptera Vilnas införlivande med L.
och därmed i stort sett godtagit Curzonlinjen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
