Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litauiska språket och litteraturen - Litauisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Litauiska språket och litteraturen—Litauisk konst
816
gitiskan) i n. v. och höglitauiskan i ö. och
s. Litauiskan är ett av de ålderdomligaste bland
de indoeuropeiska språken och av ytterst stor
betydelse för den jämförande språkforskningen.
Litauiskan har, utom den vid kort vokal bundna
accenten, två skilda accentarter, en musikaliskt
stigande, ty. Schleifton (cirkumflex), och en
fallande (stigande-fallande), ty. Stosston (akut). De
äro rester av uråldriga accentförhållanden, vilka
avspeglas icke blott i lettiskan utan även i de
slaviska språken. — Litt.: F. Kurschat,
”Wör-terbuch der littauischen Sprache” (1870—83); M.
Niedermann, A. Senn och F. Brender,
”Wörter-buch der litauischen Schriftsprache” (1926 f f.);
A. Senn, ”Kleine litauische Sprachlehre” (1929).
Den litauiska litteraturen leder
sitt ursprung från reformationstiden. Vid mitten
av 1500-talet utgav M. Mazvydas (d. 1562)
en katekesövers, och psalmer. Av J. B r e t k
ü-n a s (d. 1602) föreligga en psalmbok och en
postilla. Först 1735 förelåg bibeln på litauiska.
Bland äldre från det östligare området
härstammande litteraturalster märkas en av M. D a u k s a
(d. 1613) 1595 översatt katekes och en av samme
förf. utg. postilla, vidare jesuiten K.
Sirvy-das’ (d. 1631) predikoutkast. På 1700-talet blev
det litauiska folkets oerhört rika skatt av folklig
poesi, de s. k. dainos (lyriska dikter med spridda
episka inslag), f. f. g. bekanta i Västerlandet och
kommo att öva inflytande på bl. a. Lessing,
Herder och Goethe samt romantikerna. —
Litauens förste större författare är Christian
Duonelaitis (Donalitius, d. 1780),
vilken i sin dikt ”Årstiderna” mästerligt skildrat
västlitauiskt folkliv. Under 1800-talet framträda
S. D a u k a n t a s (d. 1864) och M. V alancius
(d. 1874) med skildringar på låglitauisk dialekt.
Något yngre äro elegikern A. Baranauskas
(d. 1903) och Vincas Kudirka (d. 1899),
skönlitterär författare, publicist och översättare.
Under denna tid mognade även de tre
toppfigurerna i litauisk förkrigslitteratur, L:s
nationalskald Jonas Maironi s-M a c i u 1 i s (1862
—1932), Adomas Jakstas (1860—1938) och
Juozas Tuma s-V a i z g a n t a s (1869—
1933); den sistn:s förnämsta verk, ”Pragiedruliai”
(”Solstrålar mellan molnen”), skrevs i Stockholm
1917. Bland deras samtida böra nämnas
Vincas Pietaris (1850—1902) och Juozas
V i 1 k u t a i t i s-K e t u r a k i s (1869—1949),
förf, till det första skådespelet på litauiska,
komedien ”Amerika pirtyje” (”Amerika i bastu”).
Under samma period framträdde även L:s första
kvinnliga förf., Gabrielé
Petkevicaité-Bité (1861—1943), Julija 2ymantiene
Zemaité (1845—1921), La zdynu Peléda
(1867—1926) och Marija Peckauskaitè
(1877—1930). Fram till 1918 var den litauiska
litteraturen framför allt en nationell
kamplitteratur. Med landets frihet inträdde ett nytt skede
även i litteraturen. Porten mot världen öppnades,
nya tidsströmningar bröto in, och Europas
modernism nådde i olika former också L:s författare.
J u 1 i j o n a s Lind è-D o b i 1 a s (1872—1934)
kom redan före 1918 med den första egentliga
romanen i litauisk litteratur. Ignas J ur k
u-nas-Seinius (f. 1889) var den psykologiska
romanens skapare. Inom lyriken fortsatte man i
nationalskalden Maironis’ spår, men med V i
n-cas M y k o 1 a i t i s-P u t i n a s (f. 1893)
började en rent individualistisk lyrik. Egna vägar
gingo symbolisten Balys Sruoga (1896—
1947) och FaustasKirsa (f. 1891). De tre
största skalderna inom den yngre generationen
äro Antanas M i s k i n i s (f. 1905), Jonas
K o s s u-A lensandriski s-A i s t i s (f. 1904)
och Bernardas Brazdzionis (f. 1907),
av vilka de två sistn. genom sin universalism äro
av långt mer än enbart litauiskt intresse. Den
allra yngsta generationen representeras av
lovande namn som Kazys Bradunas (f. 1917)
och Alfonsas N y k a-N y 1 i u n a s (f. 1920).
Till mellankrigstidens litauiska dramatik har
filosofen, mystikern och teosofen V y 1 i u s
Storost a-V y d u n a s (f. 1868) bidragit med en
rad symboliska skådespel. Lyrikern Balys
Sruoga (1896—1947) är L:s främste
dramatiker. — Litt.: J. Lingis, ”Litauisk litteratur”
(i ”Europas litteraturhistoria 1918—1939”, 1946).
Litaü’isk konst. Den litauiska konstens
nationella egenart framgår framför allt av
folkkonsten. Träkyrkor och synagogor, byggda
av litauer, klockstaplar och kapell uppvisa
drag, som äro besläktade med urgammal
nordisk träarkitektur, även om ett kraftigt
barockinslag överväger i nu bevarade
byggnader. — Typiska för L. äro votivkorsen i
trä, som i oräkneliga variationer avteckna sig på
fälten, i skogen el. vid husen. Urspr. höra korsen
samman med hednisk sol- och dödskult, men de
upptogo småningom även den kristna
korsfor-men. Vidare förekomma ”kors” av kapelltyp,
fyllda med egenartade naiva träskulpturer med
helgonbilder och bibliska motiv, som också
förekomma i kolorerade träsnittsuppl. ”Den sörjande”
är en spec. litauisk typ av kristusbilden, en
grovhuggen, expressiv gestalt, som lutar sitt huvud
mot ena handen.
— Under
1800-talet började
den gamla
folkkonsten träda
fram som
inspirationskälla i
den moderna
konstens
historia. Stor
betydelse i L:s
konstutveckling
fick litauiska
univ. i Vilna.
Som
banbryta-re i den s. k.
Vilnaskolan bör
nämnas L
o-renz G u c
e-vicius (1753
—98), som
införde klassicismen i L. Hans
Klockstapel i Tryskiai, omkr. 1751.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
