Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litografi el. stentryck - Litografisk krita - Litografisk sten el. litografisk skiffer - Litolff, Henry Charles - Litologi - Litopon - Litopterna - Litoral - Litorella - Litorina - Litorinahavet - Litosfär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Litografisk krita—Litosfär
820
talet av Alois Senefelder, utföres med
en planslipad s. k. litografisk sten, på vilken
bilden är tecknad med fet krita el. tusch
(litografisk tusch). Sedan stenens av teckningen orörda
partier genomfuktats med vatten, infärgas
bildytan med fet färg (litografisk färg), vilken
fastnar i teckningen men ej i de vattendränkta
partierna, varefter avtryck på papper göres. Metoden
grundas på det förhållandet, att fett och vatten
ej kunna blandas. För varje nytt avtryck måste
fuktning och infärgning förnyas.
Den litografiska metoden, som ju är ett
plantrycks- el. flacktrycksförfarande, tillämpas dels
direkt, då teckningen göres direkt på stenen, dels
indirekt, då teckningen utföres på ett särskilt
preparerat papper, varifrån den sedan överföres på
stenen, den s. k. övertrycksmetoden. Av
de direkta metoderna finnas olika s. k. maner.
Vid tuschmaneret el.
pennteckningen tecknas bilden på stenen med mjuka
stålpennor, dragstift el. penslar. Vid
crayonma-neret el. kritteckningen utföres bilden
med litografisk krita på en sten med kornig yta.
För bildens anbringande på stenen tillämpas
numera i stor utsträckning fotografiska metoder (se
Fotolitografi). — Sedan man erhållit en fet bild
på stenen, måste denna etsas för att öka stenens
porositet på de ställen, som ej äro täckta av
bilden, och därmed stenens förmåga att uppsuga
och kvarhålla vatten. Tryckningen göres med
handpress eller med maskin- el. snällpress. —
På grund av den litografiska stenens höga pris
och ohanterlighet har man sökt olika
ersättningsmedel; bland dessa ha zink- och
aluminiumplåtar fått betydande användning. En fördel hos
metallplåtarna framför stenen är, att åt
tryckformen kan ges cylinderform, varigenom
tryckningen kan ske enl. rotationstryckprincipen.
Rota-tionsplantrycket har också i form av
offsettryck fått mycket stor praktisk användning.
För framställning av flerfärgade litografiska
tryck brukas kr omo 1 i tog r a f i en el.
färglitografien. Man framställer en tryckform
för varje färgkomponent. Genom att nyttja
transparenta färger, som tryckas på varandra,
erhålles en mångfald olika färgtoner. Numera
har den manuella färglitograferingen alltmer fått
vika för på fotografisk väg framställda och vanl.
i offset tryckta rasterbilder i 3, 4 el. flera
färger. — Jfr Grafisk konst.
Litografisk krita, en blandning av vax,
mar-seilletvål, talg och kimrök, som efter
hopsmältning skäres i stänger och användes vid
litografe-ring på kornad sten.
Litografisk sten el. litografisk
skiffer, en i j ur asystemets översta avd.
förekommande kalksten, som brukas vid litografiskt tryck.
Bergarten är en mycket ren kalksten (vanl. blott
ett par % föroreningar), tät och finkornig samt
avsöndrad i plattor; oftast svagt gulaktig.
Förekommer i Bayern och brytes främst vid
Soln-hofen i Frankiska Jura. L. innehåller ytterst väl
bevarade djurlämningar, bl. a. av Archaeopteryx.
Litolff [11’tålf], Henry Charles, engelsk
(tysk) tonsättare (1818—91). Han var pianist,
bosatte sig i Braunschweig, gifte sig där med
musikförläggare Meyers änka och var sedan ägare
av förlaget intill 1860, då han överlämnade det
till styvsonen Theodor L. (1839—1912), vilken
gjorde förlaget vida känt. Berömda blevo H.
Ch. L:s ”konsertsymfonier” i nyromantisk anda
för piano och orkester.
Litologi (av grek. li’thos, sten, och lo’gos,
lära, vetenskap), äldre benämning på läran om
bergarterna. L. motsvarar vad som numera kallas
petrografi.
Litopon [-pä’n], en mycket använd vit
målarfärg, bestående av en blandning av zinksulfid
och bariumsulfat.
Litopte’rna, zool., se Hovdjur.
Litoräl (av lat. litus, strand), åsyftande
kusten, de geologiska processer, som där försiggå,
och de bildningar, som där avlagras
(litoralbild-ningar); strand-; i motsats till bildad på djupare
vatten. Litoralzonen, strandbrädden, det
område, som påverkas av vågorna samt av ebb
och flod.
Litoredla, bot., se Strandpryl.
Litorina, zool., se Strandsnäcka.
Litorinahavet kallas ofta det hav, som under
postglacial tid övertäckte de lägre delarna av
Fennoskandia. Namnet syftar på strandsnäckan
Litorina, som under detta skede var allmän inom
en stor del av Baltiska havet men som redan
tidigare invandrat till Skandinaviens västkust,
varför man där i stället använt namnet T a p e s h
a-v e t.
Litosfär, den fasta jordskorpans översta del,
Litorinahavet vid tiden för dess maximum. Isobaser för
var 10:e m. Efter E. Granlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
