Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martin, 1. Elias - Martin, 2. Johan Fredrik - Martin, Homer Dodge - Martin, Pierre - Martin av Tours, Den helige Mårten - Martin du Gard, Roger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Martin—Martin du Gard
622
Elias Martin: Landskap med vattenfall och boskap.
Nationalmuseum.
. i. ■ ’: ■
de och tecknande utsikter, men han fick även
tid till flitigt porträtterande. 1788—91 vistades
M. åter i England, dock utan den framgång,
som tidigare lyckliggjort honom, varför han
flyttade tillbaka till Stockholm.
M. är den märkligaste landskapsmålaren i
Sverige under 1700-talet. I hans talrika akvareller
härskar den mjuka, poetiska karaktär, som
utmärker det engelska romantiska landskapet. Som
porträttör var M. ojämn; han utförde dock flera
betydande personskildringar, t. ex. porträttet av
Bellman. — Litt.: R. Hoppe, ”Målaren E. M.”
(T933)J H. Frölich, ”Bröderna E. och J. F. M:s
gravyrer” (1939); ”Ur Nationalmusei
handteck-ningssamling, 3. Akvareller och teckningar av
E. M.” (1943).
2) Johan Fredrik M., den föreg:s bror,
kopparstickare (1755—1816), vistades i England
1770—81 och var där elev av M.i) och
Barto-lozzi. I England arbetade M. mest efter
målningar av brodern, till en början i streckmaner
men senare i crayon samt för landskapen i
akvatinta. Efter hemkomsten påbörjade M.
gravyrverket ”Svenska galleriet” (1782-—83) och
utgav 1805 ett stort akvatintaverk, ”Svenska
vuer”. M. utförde dessutom en mängd mjuka och
känsligt uppfattade porträtt i crayon samt ill.
till vetenskapliga och litterära verk. M. blev
1815 prof, vid Konstakad.
Martin [mä’tin], Homer Dodge,
amerikansk landskapsmålare (1836—97). M. började i
en topografisk redogörande stil men tillägnade sig
på 1870- och 80-talen Barbizonskolans och de
franska impressionisternas friare teknik och
ljusare färgskala samt blev en av U.S.A:s bästa
impressionister. 1891 blev han blind.
Martin [martå’], Pierre Émile, fransk
ingenjör (1824—1915), uppfinnare av den efter
honom benämnda Martinprocessen (se d. o.) för
framställning av smidbart järn i flamugn. M.
genomgick École des mines i Paris, var anställd
vid faderns, Émile M:s, järnverk i
Fourcham-bault 1844—54 och ledde därefter till 1883
järnverket i Sireuil (Charente), där hans uppfinning
gjordes och de första försöken genomfördes.
Martin av Tours [tör], Den helige
Mårten, fransk biskop, helgon (316 el. 317—omkr.
400), f. i Ungern. Han blev vid 20 års ålder
katekumen, levde som eremit först vid Genua,
sedan i närheten av Poitiers och blev 375 biskop
i Tours. M. beredde det grekiska munkväsendet
ingång i Gallien, delvis också i Spanien och
Britannien. Ännu större betydelse fick han
genom sin strävan att utrota hedendomen bland
Galliens lantbefolkning. M:s av hans lärjunge
Sulpicius Severus författade levnadsbeskrivning
blev en av medeltidens mest omtyckta
uppbyg-gelseböcker, och den helige Martins under
till-skrevos i olika former senare helgon. Hans
dödsdag, 11 nov., uppkallades efter honom i den
katolska kalendern och blev en kristlig festdag,
Martinälia (M å r t e n s m ä s s a n). Även i den
protestantiska kalendern har denna dag bibehållit
sitt namn, ”Mårten biskop”, vars föregående
afton, ”Mårtens gås”, däremot ägnas Luthers
minne. — Litt.: C. A. Bernoulli, ”Die Heiligen
der Merowinger” (1900).
Martin du Gard [martå’ dy gä’r], Roger,
fransk författare (f. 1881). M. föddes i en
gammal katolsk ämbetsmannafamilj, gick i skola i
Paris, avlade 1906 examen vid École de
char-tes, där han särsk. utbildat sig som
arkivman och paleograf, vilket fick betydelse för hans
berättarkonst, som kännetecknas av kritisk
skärpa, utförlig dokumentering och vetenskapligt
betonad samvetsgrannhet. M. slog igenom 1913
med den brett upplagda romanen ”Jean Barois”,
där han bl. a.
belyste Dreyfusprocessens
återverkningar. Under
1 :a världskriget
tjänstgjorde M. till 1918 i
en transportdiv.
Återkommen till Paris,
skrev han för teatern
Vieux-Colombier
bondefarsen ”Le
testament du Père Leleu”
(1920), där han
utnyttjade en miljö, som
han återvände till i
farsen ”La gonfle”
(1928) och den lilla
ro
manen ”Vieille France” (1933). Under åren efter
kriget gjorde han upp planen till sitt
huvudarbete, den stora romancykeln ”Les Thibault”, en
familjekrönika ur högborgerlig miljö, där han
i skildringen av den katolske finansmannen
Oscar Thibault och dennes två söner samt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
