Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martin du Gard, Roger - Martineau, 1. Harriet - Martineau, 2. James - Martínez Barrio, Diego - Martínes Ruiz, José (Azorín) - Martingal - Martini, Giambattista (Padre Martini) - Martini, Simone - Martini (cocktail) - Martinique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
M ar tine au—M artinique
624
protestantiska familjen Fontanin belyste
genera-tionsmotsättningen i Frankrike och den
traditionsbundna borgerlighetens upplösning under
början av 1900-talet. Det stora verket omfattar
följ. 8 dir: ”Le cahier gris” (1922; sv. övers.
1923), ”Le pénitencier” (1922; sv. övers. 1923),
”La belle saison” (1923; sv. övers. 1925), ”La
consultation” (1928; sv. övers. ”Antoines
mottagning”, 1929), ”La Sorellina” (1928; sv. övers.
1929), ”La mort du père” (1929; sv. övers, s. å.),
”L’été 1914” (3 bd, 1936; sv. övers., 2 bd, 1937)
och ”Épilogue” (1940; sv. övers, s. å.). Bland
M:s övriga skrifter må nämnas ”La confidence
africaine” (1931), en berättelse om syskonkärlek,
och skådespelet ”Un taciturne” (1932), där
huvudpersonen är en homosexuell; dessa två
skrifter vittna om M:s affinitet med Gide. M., som
1925 bosatte sig på godset Belléme, Orne,
uppehöll sig i Paris vid tyska invasionen 1940 men
undkom till den icke ockuperade delen av
Frankrike, där han anslöt sig till motståndsrörelsen.
M. har under senare år nedskrivit sina memoarer,
som skola publiceras först efter hans död. M.
erhöll 1937 Nobelpriset i litteratur. — Litt.: R.
Lalou, ”R. M.” (1937); S. Ahlgren, ”R. M.”
(i ”Verdandis småskrifter”, 399, s. å.); O.
Holmberg, ”R. M.” (s. å.).
Martineau [mä’tinåu]. 1) Harriet M.,
engelsk skriftställarinna (1802—76). Hon hänvisades
till studier och författarskap genom kroppsliga
lyten och familjens inträffade obestånd. Hon
började med att inskärpa nationalekonomiens
grundsanningar genom populära berättelser
(”Illustrations of political economy”, 9 bd, 1832—34;
sv. övers. 1834—36, etc.). ”Society in America”
(1837; sv. övers. 1843—44) är frukten av en resa
till Amerika. Hon skrev vidare noveller,
romaner och tidn.-art. samt ”History of England
during the thirty years’ peace 1816—46” (1849).
Livligt intresserad av Comte, översatte och
bearbetade hon dennes verk (”Positive philosophy
of Auguste Comte”, 1853). Bästa kännedomen om
hennes personlighet ger ”Autobiography” (utg.
1877).
2) James M., den föreg:s bror, filosof (1805
—1900), 1840 prof, i Manchester, 1853 i London.
M. anslöt sig urspr. till Mills empirism och
associationspsykologi men blev senare en av denna
riktnings främsta motståndare i England. Han
hävdar det tänkande och viljande jagets
ursprunglighet och trovärdigheten hos de intuitiva
uppfattningar, som ligga till grund för vår kunskap
om naturen och vårt moraliska och religiösa
medvetande, främst då orsaks- och pliktbegreppen,
vilka båda förutsätta gudsbegreppet. Bakom all
naturkausalitet antar han en personlig vilja,
varmed naturfilosofien utmynnar i teistisk metafysik.
Bland hans skrifter må nämnas ”Types of ethical
theory” (2 bd, 1885), ”A study of religion”
(1888), ”The seat of authority in religion (1890).
Martmez Barrio [-ti’nä]j coa’rjå], Diego,
spansk politiker (f. 1883), urspr. industriman och
kommunalpolitiker i Sevilla, efter republikens
införande 1931 ledare för det radikaldemokratiska
partiet el. den s. k. republikanska unionen och
led. av flera ministärer, ministerpresident okt.
1933 och juli 1936. I egenskap av president i
cortes fungerade M. som statspresident april—
maj 1936, tills Azana valts efter Zamoras
avsättning. Han flydde 1939 till Frankrike och
begav sig 1940 till Mexico, där han blev led. av
det spanska befrielseutskottet. M. utsågs i aug.
1945 till republikens president i exil och vistas
sedan 1946 i Paris.
Martfnes Ruiz [-ti’näj) rcoij)], José, spansk
författare under pseud. Azorin (f. 1873). M.
har gjort sin förnämsta insats som essäist. Som
litteraturkritiker har han särsk. framhållit den
klassiska spanska litteraturens betydelse. Hans
förnämsta verk äro hans minutiösa skildringar
av småstäder och landsbygd i Spanien och deras
efterblivna förhållanden (”Los pueblos”, 1905,
”La ruta de D. Quijote”, s. å., ”Castilla”, 1912,
m. fl.). M:s romaner, av vilka den
självbiografiska ”La voluntad” (1902) är av särskilt
intresse, utgöras av beskrivningar och reflexioner. —
”Obras completas” utkommo 1919—22 i 27 bd.
Martingäl (fr. martingale, av staden
Mar-tigues i Provence). 1) Hjälptygel el. remtyg, som
begagnas vid ridning för att hindra hästen att
slå upp huvudet. 2) Handrem vid fäktning,
portepé.
Marti’ni, Giambattista, kallad Padre
M., italiensk musiklärd (1706—84),
franciskan-munk i Lago 1721—25, sedan kapellmästare i
Bologna, sin samtids främste musikteoretiker.
Många lärjungar strömmade till honom från hela
Europa, bl. a. 1770 den då 14-årige Mozart. M.
utgav bl. a. ”Storia della musica” (3 bd, 1757—
81) och ”Esemplare ossia saggio... di
contrap-punto” (2 bd, 1774—75).
Marti’ni, Simone, italiensk målare (omkr.
1283—omkr. 1344), den sienesiska skolans
förnämste mästare under 1300-talet. M. målade dels
fresker, dels tavelbilder. Hans första bekanta
väggbilder utfördes i Sienas Palazzo Pubblico.
Han arbetade vidare i Neapel och Pisa, och i
San Francesco i Assisi målade han 10 präktiga
bilder med ämnen ur Martinslegenden. — Se
bild 5 å pl. vid Italiensk konst.
Marti’ni (efter italienska vinfirman Martini &
Rossi), it. vermut. M. cocktail, särsk. i
U.S.A. populär bitter, innehållande vermut samt
gin el. whisky.
Martinique [-ni’k], fransk ö bland Små
Antillerna; 987 km2; 264,219 inv. (1947). Huvudstad
är Fort-de-France (66,000 inv.). Ön, som är
nästan helt fylld av berg, tillhör Små Antillernas
vulkaniska innerzon. Den högsta toppen är
Mon-tagne Pelée (se d. o.), 1,350 m ö. h. Klimatet är
tropiskt; n. ö.-passaden blåser hela året utom ett
par mån. på hösten. Ingen mån. är regnfattig.
Under 500 m ö. h. dominerar kulturland,
omväxlande med gräs- och buskvegetation. Ovanför
härskar däremot regnskogen. De ursprungliga
indianska inv. äro sedan länge utrotade och ersatta
med avkomlingar av negerslavar el. av vita
(kre-oler) samt med blandras (mulatter); de sistn. äro
talrikast. C:a 5,000 vita finnas. Flertalet inv. äro
katoliker. Den viktigaste kulturväxten är
socker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
