Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medalj - Medaljkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Medaljkonst
730
sträckning tagits i bruk av organisationer av de
mest skiftande slag för att tjäna som pris och
belöningar.
Medaljkonst. Även om medaljen i väsentliga
avseenden skiljer sig från myntet, så är det dock
tydligt, att medaljen härstammar från detta, det
utvisa form och inskrift. Konstnärligt ha
gammalgrekiska, särskilt syrakusanska mynt, och
romerska kejsarmynt varit förebilder för medaljen.
De nämnda grekiska och romerska mynten voro
präglade. Vid myntverkstäderna slogos
(präglades) medaljer från omkr. 1400, men det var
först sedan man börjat gjuta medaljer, som
medalj modellören kunde arbeta friare och
personligare. Den italienska m:s första stora namn är
Antonio Pisano (Pisanello). Med sin 1438—39
gjutna medalj över Johannes VIII Palaiologos
inledde Pisano den italienska renässansens långa
rad av berömda medalj arbeten. 1400-talets bästa
konstnärer, skulptörer, guldsmeder och målare,
modellerade medaljer, och en mängd utmärkta
små konstverk blevo till. Sperandio, Guazzalotti,
Bertoldo di Giovanni och Nicolö Fiorentino
räknas till m:s främsta. Under 1500-talet utsläpptes
många medaljer från påvliga myntet i Rom, alla
präglade, vilket var bekvämare och billigare för
stora upplagor. Bl. a. anlitades Cellini. En av de
sista mera betydande i den italienska
renässansmedaljens historia var Leone Leoni; hans mest
kända arbeten äro medaljerna över Karl V och
Michelangelo. Alberto Hamerani, av en i Rom
under 1600-talet verksam guldsmeds- och medalj
-gravörsfamilj, utförde medaljer för drottning
Kristina. En originell italiensk medalj konstnär
från senaste tid är Orlando Orlandini.
Fransk m. har i stort sett fortsatt den romerska
medaljens traditioner att med myntskärpa återge
medalj framsidornas porträtt. Ehuru gjuten, är
Nicolas Leclercs och Jean de Saint Priests medalj
1499—1500 över Ludvig XII och Anna av
Bretagne utmärkt av den detalj noggrannhet, som är
det typiska för de följ. årh:s franska m., vilket
i ännu högre grad kan sägas om den mjukt
modellerade medaljen av Germain Pilon över
Henrik II 1559. Med Guillaume Duprés, Jean Varins
och F. Chérons porträttbilder är den franska,
delvis antikiserande medalj stilen färdigbildad på
1600-talet. Vid övergången till 1800-talet verkade
A. Galle och Gatteaux d. ä. samt senare Gatteaux
d. y. som alsterrika men också opersonliga
gra-vörer, och under 1800-talets förra hälft sjönk
m. till okänslig medalj industri. På 1860-talet kom
reaktionen. H. Ponscarme, J. C. Chaplain, P.
Tas-set, O. Roty, Henri Chapu, A. L. M. Charpentier,
A. Dubois, F. Vernon och O. Yencesse skapade
en serie medalj- och plakettporträtt, som höra
till det bästa inom m. Såväl åtsidornas
porträttbilder som frånsidornas symboliska kompositioner
och medalj ytan själv behandlades mjukt och
smidigt. Inom nyare m. har särsk. H. Dropsy övat
stort inflytande.
Ett par nederländska 1500-talskonstnärer, Jean
Second och Jacques Jonghelinck, lärde av italiensk
och fransk medalj konst. Den mest
nederländskt-germanskt arbetande var Coenrad Bloc. Pieter
van Abeele utförde 1658 en medalj med Karl X
Gustavs porträtt.
I England fanns knappast någon inhemsk m.
Abraham och Thomas Simon på 1600-talet voro
goda undantag, den förre som modellör, den
senare som gravör. På 1700-talet var Jean
Roet-tiers, en av de tre berömda bröderna från
Ant-werpen, verksam i London och i andra europeiska
huvudstäder. 1800-talets främsta engelska
medalj-gravörer voro William Wyon och Frank Bowcher.
Tysk m. utvecklades självständigare i
förhållande till italiensk m. än den franska. I Augsburg
och Nürnberg utbildades en medalj stil, som bär
tydliga germanska renässansdrag. Under
1500-talet götos medaljer efter modeller av Albrecht
Dürer, Hans Daucher, Hans Schwarz, Peter
Flötner, Hans Reinhart, Friedrich
Hagen-auer, Matthes Gebel och Valentin Maler, alla
skickliga porträttister. På 1600-talet övergick
man till prägling i st. f. gjutning. De medaljer,
som nu tillkommo, äro vanl. hårdare och
skarpare utförda, mest märkbart på frånsidorna, vilka
fylldes med figurrika krigsscener, detaljerade
stads- och fästningsplaner samt djupsinniga
allegorier. Några av 1600-talets tyska medalj
gravö-rer voro verksamma även för svensk räkning,
t. ex. Sebastian Dadler (Dattler). Johann Blum
förevigade flera av trettioåriga krigets furstar,
Johann Höhn arbetade för tyska hov.
Konstnärligt mera betydande voro Martin Brunner och
Ph. H. Müller. 1700-talets tyska — och
österrikiska — m. tog, när den var som bäst, intryck
av den franska skulpturen och schweizaren J. C.
Hedlingers förnäma m. A. Schäfer, J. A. Dassier
och främst F. A. Schega voro de bästa
gravö-rerna. På 1800-talet verkade A. Scharff och J.
Tautenhayn i Österrike. M. förföll dock även i
de germanska länderna liksom i de romanska,
och det var först sedan den franska m.
på-nyttfötts under 1800-talets senare hälft, som
intresset för en konstnärlig uppryckning av medalj
-skulpturen vaknade i Tyskland. Adolf von
Hil-debrands, Rudolf Bosselts och Maximilian Dasios
insatser ha varit av stor betydelse för den
moderna tyska m.
Svensk m. är under 1600-talet starkt
beroende av tysk och under 1700-talet av fransk m.;
detsamma gäller medalj skulpturen i Danmark
(och Norge), där M. G. Arbien och P. L.
Gia-nelli voro de förnämsta. J. Rethe och J. G.
Breu-er, födda och utbildade i Tyskland, ha utfört
goda medaljer för svensk räkning. Tysken A.
Meybusch verkade en tid i Stockholm och for
sedan till Paris. Fransmannen E. Parise inkallades
av drottning Kristina. Den förste svenskfödde
medalj gravören var den i Paris hos Varin och
i London hos Roettiers utlärde A. Karlsteen,
lärare åt R. Faltz, som på 1690-talet kom i tysk
tjänst. M. fick nu ett internationellt drag, där
det fransk-antika inslaget övervägde, förmedlat
till de europeiska hoven av den i Sverige under
ett kvartssekel verksamme Hedlinger. Hans
svenska lärjungar, bl. a. D. Fehrman och N. Georgii,
voro tidtals sysselsatta vid utländska hov. G.
Ljungberger och C. G. Fehrman drogos båda för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
