Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteorer - Meteorexpeditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Meteorexpeditionen
868
Meteor, fotograferad i närheten av Clayton i New
Mexico 22/s 1933.
av meteorstenar el. meteoriter. M.
äro fasta kroppar, som med stor hastighet (10
—100 km/sek.) från rymden intränga i jordens
atmosfär; genom luftens motstånd förvandlas
en del av deras rörelseenergi i värme, som starkt
upphettar och helt el. delvis förgasar m.,
varigenom ljusutvecklingen framkallas. För de flesta
m. är den utvecklade värmen så stark, att de
fullst. förgasas redan på stora höjder; endast
rester av de största m. nå fram till jordytan.
De flesta m. äro mycket små, blott stoftkorn av
några mg vikt; eldkulorna äro dock betydligt
större; den största m., som påträffats, är
funnen på Grönland 1894 av amiral Peary och
väger 36 V2 ton. En del eldkulor bestå av en hel
svärm meteoriter, som vid sitt nedslag kunna
ge upphov till verkliga stenregn; så inträffade
t. ex. 1869 i Pultusk i Polen ett meteorfall, där
antalet nedfallna meteoriter uppskattades till över
100,000. M. uppträda dels sporadiskt,
kommande från alla delar av himlen, dels
periodiskt i meteorsvärmar, där samtliga
ni. synas utstråla från trakten omkring en punkt
på himlen, radiationspunkten, och som
periodiskt återkomma vid samma årstid, antingen
årl. el. med längre intervall. De sporadiska
m. äro talrika; en observatör räknar i medeltal
4—8 per tim. Man uppskattar ...totala antalet m.,
som under 1 dygn träffa jordens atmosfär och
som äro tillräckligt ljusa att ses med
obeväpnat öga, till flera mill. En statistisk
undersök
ning av de sporadiska m. visar, att de förekomma
talrikast på hösten, sparsammast på våren (den
årliga variationen); under dygnet
förekommer största antalet under de tidiga
morgontimmarna, minsta under kvällstimmarna (den
dagliga variationen), dessutom synas
flera m. på himlens ö. del än på den v. (den
a zi muta la variationen). Dessa
variationer förklaras av jordens rörelse kring solen.
Mest intressant av meteorsvärmarna är L e
o-niderna el. novembermeteorerna
med radiationspunkt i stjärnbilden Lejonet (Leo)
mellan stjärnorna y och e. De ha givit upphov
till det praktfullaste kända meteorregnet, 12/u
1833, då man under 5—6 tim. skattade antalet
m. till 200,000 per timme, kommande från
trakten omkring radiationspunkten. Leoniderna
utgör en stor meteorsvärm, som rör sig i en
långsträckt ellips kring solen med en omloppstid av
33 V4 år. Den italienske astronomen Schiaparelli
beräknade denna banas element och fann, att de
överensstämde med elementen för kometen 1866
I (Tempel). Då kometerna äro uppbyggda av
m.-stenar, är det ytterst sannolikt, att Leoniderna
ha sitt ursprung i denna komet. Även i en del
andra fall har man funnit samband mellan
kometers och meteorsvärmars banor, t. ex. mellan
kometen 1862 111 och Perseiderna.
Perseider-n a ligga spridda täml. jämnt utefter hela banan;
varje är, dä jorden passerar i närheten av denna,
observera vi talrika m. kring svärmens
radiationspunkt. Man har också direkt iakttagit kometers
upplösning, t. ex. Bielas komet, som följts av
meteorregn (Bieliderna). Sambandet
mellan kometer och vissa meteorsvärmar är således
fastslaget. Betr, de sporadiska m. är frågan om
deras ursprung svårare att besvara. En del m.
röra sig, liksom kometerna, i långsträckta
ellipser kring solen och tillhöra således solsystemet;
andra ha så stora hastigheter, att de måste
komma från världsrymden långt utanför vårt
solsystem, genomkorsa detsamma och åter flyga ut
i rymden, om de ej dessförinnan råka in i
jordens atmosfär och förintas. Numera har man
organiserat fotografisk övervakning av m. med
hjälp av specialkonstruerade ljusstarka kameror.
Under de senaste åren ha radarobservationer
fått en allt större betydelse inom
meteorforskningen. — Litt.: C. P. Ölivier, ”Meteors” (1925);
H. H. Nininger, ”Our stone-pelted planet” (1933).
Meteorexpeditionen, Die Deutsche Atlantische
Expedition, tysk expedition med den till
havs-forskningsfartyg ombyggda kanonbåten ”Meteor”
1925—27 i s. Atlanten, en av de förnämsta i
havs forskningens historia. M. planlades och
organiserades av prof. A. Merz, som var dess
vetenskaplige ledare till sin död 1925, då
fartygschefen F. Spiess blev även vetenskaplig ledare.
M. utförde 14 oceanografiska profiler mellan
Sydamerika och Afrika. Genom c:a 70,000
eko-lodningar klarlades bl. a. havsbottnens topografi.
Undersökning av bottenavlagringarna visade bl. a.
dessas betydelse för studiet av klimatets
förändringar. — Litt.: F. Spiess, ”Die
Meteor-Fahrt” (1928); ”Wissenschaftliche Ergebnisse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
