Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Milstein, Nathan - Milsten, milstolpe - Miltavla - Miltiades - Milton, John - Milwaukee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Milsten—Milwaukee
46
land, gjort sig internationellt känd som mästerlig
violinist. Han har även konserterat i Stockholm.
Milsten, milstolpe, j ärntavla el. större
sten, upprest vid allmän väg för varje (gammal)
mil el. del därav OI2, 1/i mil). Den äldsta
förordningen om uppsättande av m. är från 1649.
Den äldsta bevarade m. härrör från Dalarne (nu
på Skansen) och är daterad 1652.
Miltavla, vid gästgivargård tavla, som visar
miltalet till nästa skjutsombyte och hur mycket
som skall betalas i lega för häst el. båt.
Miltfades (lat.; grek. Miltia’des’), namn, buret
av medlemmar av Filaidernas adliga släkt i Aten.
1) M. I utvandrade i mitten av 500-talet f. Kr.
till det trakiska Chersonesos (Gallipolihalvön), som
han skyddade med en mur och behärskade som
furstendöme. — 2) M. II, den föregåendes
brorson, övertog farbroderns furstendöme, blev
persisk vasall och medföljde, enl. Herodotos, Dareios
på dennes fälttåg mot skyterna i s. Ryssland
(uppgiften är numera omstridd). Han återvände
till Aten 493, anklagades som tyrann men
frikändes och var en av befälhavarna, då en persisk här
lansteg i Ättika (490). Han blev överbefälhavare,
och genom hans förtjänst vanns segern vid
Ma-rathon. En expedition mot öarna följ, år
misslyckades, och M. dömdes till dryga böter. Då
han ej kunde erlägga dessa, sattes han i fängelse
och dog av sår, som han fått under kriget. —
Litt.: H. Berve, ”M.” (1937).
Milton [mi’ltan], John, engelsk skald (1608
*/i2—74 8/n), son till en burgen advokat. Redan
från ynglingaåren utmärkte sig M. för järnflit,
omfattande kunskaper och stark självtillit, Hans
poetiska försök började redan under skolåren och
fortsattes under hans vistelse vid univ. i
Cambridge. Under självstudier de följ, åren på
faderns lantställe (Horton) mognade M. till
diktare (”L’allegro” och ”11 penseroso”, skildringar
av sangviniskt och melankoliskt temperament). Ett
fragmentariskt maskspel, ”Arcades”, och ”Comus”
(tr. 1637), ett maskspel till kyskhetens ära,
diktades även under denna tid. En väns plötsliga död
föranledde det pastorala sorgekvädet ”Lycidas”
(1637). En resa till Italien 1638—39 gav honom
starka intryck och intressanta förbindelser. Hans
litterära planer fingo dock t. v. vila för politiskt,
religiöst och samhällsetiskt skriftställen. I den
häftiga striden om kyrkans organisation deltog
M. med flera skrifter i radikal anda (1641—43).
Hans misslyckade äktenskap med den 17-åriga
Mary Powell gav honom anledning förorda
lättare skilsmässa. M:s vältaligaste och
populäraste prosaskrift, ”Areopagitica” (1644), för
vidsträckt tryckfrihet, föranleddes av motståndarnas
försök att bringa honom till tystnad. 1646 utkom
den första samlingen av hans dikter, ”Poems, both
English and Latin”. Efter Karl I:s avrättning
1649 utgav M. en skrift vari han försvarade
rättegången mot kungen. Som latinsk sekr. åt
regeringen skötte han den utländska korrespondensen
och försvarade republiken i skrifter som
”Eiko-noklastes” (1649) och ”Pro populo anglicano
de-fensio” (1651; mot Salmasius). Hans syn hade
länge varit försvagad, och vid denna tid blev han
blind. M. fortsatte dock outtröttligt sin
verksamhet. Efter Cromwells död uppträdde han
lidelsefullt mot Stuartarnas återkallande. De närmaste
åren blevo för M. en tid av förödmjukelser,
familjesorger och ensamhet. Hans första hustru
hade dött 1653, hans andra efter kort äktenskap
1658. För tredje gången gifte han sig 1662.
Under nära två årtionden hade M. endast
tillfälligtvis författat dikter. Men 1658 upptog
han en gammal plan att skriva ett stort religiöst
epos. 1663 var ”Paradise lost” färdigt (i 10
böcker; tr. 1667; 2:a uppl. 1674 i 12). utgav
M. en fortsättning, ”Paradise regained”, tills, m.
tragedien ”Samson Agonistes”. — Jämte
Shakespeare är M. den förnämste skalden i den engelska
litteraturen och en av världslitteraturens största.
Hans skriftställarskap kan delas i tre perioder.
I ungdomsdiktningen (till 1640) framträda ännu
tydligt påverkningarna från Shakespeare, Spenser
och de antika skalderna. Därefter lämnade M.
poesien för dagsfrågorna. Hans inlägg däri äro
av skiftande värde, men de präglas alla av hans
starka egocentricitet. Han argumenterar
uteslutande från egna synpunkter och under grovt
personliga utfall. Höjdpunkten nådde M. under den
tredje perioden med sina båda dikter om
paradiset och tragedien ”Samson Agonistes”.
”Paradise lost” är en av de största och egendomligaste
dikter mänskligheten äger. M. sökte här
förverkliga en tanke, som föresvävat hela senrenässansen,
näml, att efter antik förebild skapa ett modernt
epos. Diktens utgångspunkt är det första
människoparets fall. Betecknande för revolutionären
M. är, att upprorsanden, Satan, blivit diktens
hjälte och i poetiskt intresse vida övergår
himmelens ljusgestalter. ”Paradise regained” bildar
fortsättningen och slutet och visar huru Jesus frestas
i öknen men motstår frestelsen, varigenom
åter-lösaren är funnen och paradiset återerövrat. Detta
epos äger knappast så stora skönheter som de
två första böckerna av ”Paradise lost”. I st. f.
den gängse heroiska versen använde M. i dessa
epos blankversen, som han behandlade med
mästerskap. — ”Paradise lost” är översatt till sv. av
J. G. Oxenstierna (1815), V. E. öman (jämte
”Paradise regained”, 1862) och F. G. Bengtsson
(1926). — Litt.: Biogr. av bl. a. D. Masson (6
bd, 1859—80), som även utg. M:s poetiska verk
(3 bd, 1874; 2:a uppl. 1890), ännu ansedd som
den bästa uppl., M. Pattison (1879) och W.
Ra-leigh (1900); S. B. Liljegren, ”Studies in M.”
(1918); N. Bögholm, ”M. and Paradise lost”
(1932); H. Belloc, ”M.” (1935); A. H. Gilbert,
”On the composition of Paradise lost” (1947).
Milwaukee [milo)ä’ki], största staden i
Wisconsin, U.S.A., vid Michigansjön; 632,651 inv.
(1950, med förstäder 863,937). M. är beläget vid
mynningen av tre små floder, Milwaukee,
Meno-monee och Kinnickinnic River, vilka fördjupats
och nu bilda en utmärkt hamn, isfri hela året
och tillräckligt djup för de största fartyg på de
Stora sjöarna. M. är i viss mån en stad av
samma karaktär som Chicago. Det grundades på
1830-talet som pälshandelsstation och har varit
en av de stora infartsportarna till v. U.S.A., men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
