Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Milwaukee - Milvus - Mim - Mimamsa - Mimas - Mimeograf - Mimer el. Mimir - Mimesi - Mimetesit - Mimicry - Mimik - Mimikry - Mimnermos - Mimosa - Mimosabark, becharabark - Mimosoideae - Mimulus - Mimus - Mimusops - Min. - Mina (vikt, mynt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Milvus—Mina
48
eftersom det har ett betydligt mindre och ej så
rikt bakland och ej ligger vid de stora ö.—v.
transportlederna som Chicago, har M. ej kunnat
utveckla sig lika hastigt som denna stad. 1860
hade M. 45,246, 1900 285,315 och 1920 457,147
inv. M. är den mest tyska (betr, befolkningens
härstamning) av U.S.A:s städer. M. är näst
Chicago den största hamnstaden vid Michigansjön
med en mycket stor export av spannmål från de
n. v. präriestaterna och import av kol samt en
betydande industristad. De viktigaste industrierna
äro metall-, trä-, bryggeri-, slakteri- och
automo-bilindustri. M. har ett univ., Marquette Univ.
Mi’lvus, zool., se Gladsläktet.
Mim (grek, mimos), eg. ”härmare”, person,
som till andras förlustelse härmar människor el.
djur. I den antika litteraturhistorien betecknar
mimos en realistisk framställning av enstaka
scener ur vardagslivet. Skapare av m. såsom
litteraturart var S o f r o n från Syrakusa på
400-talet f. Kr., vars mimer, med
karakteriserande och moraliserande tendens, övade ett
betydande inflytande på senare diktare. Flera av
Theokritos’ idyller höra till denna diktart, likaså
Herondas’ vida grövre mimiamber. I Rom
upphöjdes m. till litteraturart vid slutet av republiken
av D. Laberius och Publilius Syrus,
vilka närmade den till dramat i övrigt. — Litt.:
H. Reich, ”Der Mimos” (1903).
Mimämsä, skt, ”spekulation”, två av de sex
ortodoxa system i indisk filosofi, som taga sin
utgångspunkt i Veda och som anses rättroget
bra-manska. Det ena är dets. som Vedanta.
Mi’mas, astron., se Planeter.
Mimeogräf, se Dupliceringsmaskin.
Mimer el. M i m i r, mytiskt väsen av oklar
ställning i fornnordisk gudalära. Enl. ”Vpluspå”
har Oden gömt sitt öga i M:s brunn; M. dricker
varje morgon mjöd ”från Valfaders pant”. I
Ynglingasagan berättas, att M. halshöggs av
va-nerna, som sände hans huvud till asarna. M:s
huvud uppenbarar dolda ting för Oden och delger
honom runornas hemligheter (”Sigrdrifumål”);
och då ragnarök stundar, rådför sig Oden med
M:s huvud ("Vpluspå”). Av Egil o. a. isländska
skalder kallas Oden för M:s vän. — Möjl. är
jätten M., vishetsbrunnens väktare, urspr.
brunnens egen ande, ett övernaturligt vattenväsen.
Mimesi (av grek. mimei’sthai, härma), miner.,
det förhållandet, att vid tvillingsammanväxning
hos mineral den sammansatta kristallen synes ha
en högre symmetri än dess element betinga, t. ex.
hos sammansatta kristaller av aragonit, leucit och
vissa fältspater. Sådana kristaller sägas vara
m i m e t i s k a.
Mimetesit, miner., se Blymineral.
Mimicry [mi’mikri]. Denna term brukas ej
längre om skyddande likhet (se d. o.) i
vidsträckt bemärkelse utan blott då ett djur på
ett förvillande sätt liknar ett annat, som ej är
närmare besläktat därmed. M. är vanligast bland
fjärilarna, där vissa arter, t. ex. helikonier
(Heli-conius) och Acraea, äro mycket iögonfallande
genom sina bjärta, gula och svarta vingar samt
sin långsamma flykt och en illaluktande vätska,
som de avsöndra ur bakkroppen och vilken gör
fjärilarna oaptitliga för insektätare. Men
blandade med dessa fjärilar förekomma andra arter
av samma färg och form, vilka tillhöra en helt
annan familj och ej avsöndra någon illaluktande
vätska. Genom sin likhet med de
vätskeavsönd-rande fjärilarna komma de i åtnjutande av samma
skydd som dessa. M. förekommer även, fastän
mera sällan, hos fåglarna och ormarna. Jfr även
V arningsf ärger.
Mimik, det stumma spelets konst, kroppens,
lemmarnas och ansiktets samfällda rörelser
såsom konstnärligt uttryck för känslor, stämningar
och tankar. M. leder sitt ursprung från den
primitiva dansen. — Jfr C. Michel, ”Die
Gebär-densprache” (2 bd, 1886). —■ Adj.-. Mimisk. —
Mimiker, utövare av m.
Mimikry [mi’mikri], se Mimicry.
Mimne’rmos, forngrekisk lyriker från Kolofon,
levde omkr. 600 f. Kr., då lyderna angrepo de
grekiska städerna på Mindre Asiens v. kust,
vilket han omnämner. Plans diktning var elegisk och
erotisk. Endast brottstycken äro bevarade. Uppl.:
T. Hudson-Williams, ”Early Greek elegy” (1926).
Sv. övers, bl.a. i V. Ekelund, ”Grekisk bukett”
(1906) och G. Valley, ”En sjungande arkipelag”
(i93p-_
Mimosa, artrikt, huvudsaki. brasilianskt
släkte bland baljväxterna. Mest buskar el. fleråriga
örter med dubbelt parbladiga blad, som ofta
(t. ex. hos den
i växthus
odlade M. pudica)
äro mycket
ret-bara, så att
bladen vid
beröring fällas
ihop.
Blommorna äro små, vita
el. rödlätta och
sitta i huvud el.
ax, frukterna
vanl. ett slags
ledbaljor. —
[-Blomsteraffärernas gulblommiga-]
{+Blomsteraffä-
rernas gulblom-
miga+} ”mimosor”
äro Acacia- el.
Albizzia-arter.
Mimosabark,
stundom b
e-c h a r a b a r k,
handelns benämning på den garvsyrerika barken
hos en del Acacia-arter, särsk. A. decurrens,
svartakasia, från s. ö. Australien, vilken lämnar
ett viktigt garvmaterial. A. dealbata, silverakasia,
som hör hemma på Tasmanien, lämnar en ytterst
garvsyrerik bark.
Mimosoideae, bot., se Balj växter.
Mimulus, bot., se Gyckelblomster.
Mimus, zool., se Härmfågeln.
Mimusops, bot., se Balata och Sapotaceae.
Min., förk. för minut och minimum.
Mi’na, lat. (grek, mna), urspr. semitiskt
lånord, vikt- och myntenhet, Vw av en talent, indelad
Mimosa pudica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
