Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orden - 1. Religiösa ordnar - 2. Andliga riddarordnar - 3. Övriga icke statliga (icke officiella) ordenssamfund el. ordenssällskap - 4. S. k. stats- el. förtjänstordnar samt svenska och utländska ordensdekorationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
Orden
538
död tillfaller o. men återställes, om hon av något
skäl lämnar denna. På postulatet följer
ytterligare en provtid på minst i år (n o v i c i a t, av
lat. novus, ny). Härefter kommer avläggandet av
ordenslöftena (p r o f e s s, av lat. profiteor,
tillkännagiva), först endast för en viss tid, sedan
eviga löften, vilka dock ej få avläggas före
fyllda 2i år. Före avläggandet av dessa löften är
det möjligt att fritt utträda ur o.; utträde kan
sedan beviljas genom påvlig dispens; otillåtet
utträde medför straff (exkommunikation o. a.). —
O. i vidsträckt mening kallas religio och medl.
religiosi, o. i egentlig mening ordo’, munk
(mo-nachus, plur. monachi) kallas strängt taget endast
den, som tillhör en munkorden i egentlig mening,
ehuru man i vanligt språkbruk ej upprätthåller
denna åtskillnad. Manliga ordensmedl. kallas
pa-ter (fader), om de äro prästvigda, annars fräter
(broder) ; dock kallas alla dominikaner fräter.
Efter namnet (under novistiden tages ett förnamn
i regel från något helgon inom o.) sättas
ordens-namnets initialer, t. ex. S. J., Societatis Jesu,
tillhörande Jesu sällskap, d. v. s. jesuitorden. I
kvinnliga o. skiljer man på systrar (sorores}, som
avlagt enkla löften, och nunnor, som avlagt
högtidliga löften (moniales, sing. monialis, eg.
sanctimoniales av sanctimonia, helighet);
ledarin-nan (och även vanliga nunnor) kallas mäter
(moder). En kvinnlig gren till en manlig o. kallas
dennas andra orden; om s. k. tredje
orden se Tertiär ier. — I evangeliska kyrkor
kunna vissa brödraskap ha en i viss mån
ordens-liknande karaktär. — Litt.: M. Heimbucher, ”Die
Orden und Kongregationen der katholischen
Kir-che” (2 bd, 3æ uppl. 1933—34)-
2) Andliga riddarordnar. Korstågens mäktiga
religiösa väckelse framkallade från början av
1100-talet ett överförande av munkordnarnas el.
de andliga brödraskapens idé på riddarväsendet,
där man i dessa nyskapade, andliga riddarordnar
förutom de vanliga munklöftena även avlade en
ed att kämpa för trons sak emot de otrogna samt
att vaka över det erövrade Heliga landet och över
pilgrimerna; även andra, mera speciella löften
avlades. Ang. dessa o:s senare utveckling, politik
etc., se speciella art. De förnämsta o. av detta
slag äro Johannitorden (M a 11 e s e r o
r-den), Tempelherreorden, Tyska
orden samt den livländska
Svärdsriddar-orden, varjämte flera spanska, portugisiska och
påvliga o. ha liknande ursprung.
3) Övriga icke statliga (icke officiella) ordens
-samfund el. ordenssällskap. Vid nya tidens inbrott
förvärldsligades flera av de andliga
riddarord-narna. Till en början voro dessa ”världsliga”
riddarordnar el. riddargillen
förbehållna furstar och stormän, men småningom
vidgades kretsen, och vid sidan av de ideella,
understundom även maktpolitiska strävandena gavs
plats också för rent sällskaplig samvaro. Sveriges
första mera kända o. av denna typ, drottning
Kristinas 1653 instiftade Amarantorden,
återupplivad på enskilt initiativ 1760, var en
originell blandning av riddar-, hov- och
sällskaps-orden, till vilken även damer kallades i likhet med
förhållandet i den något mer än 100 år yngre
Innocenceorden, båda ännu existerande i
förändrad form. — 1700-talet blev
ordensväsendets gyllene tid. Man uppställde högtflygande,
för den stora allmänheten svårbegripliga syftemål,
utvecklade ceremonielet med högtidliga
sammankomster i praktfulla ordensdräkter, då
ordenskapitel med riddarslag el. dubbning,
parentationer och orationer höllos,
och kringgärdade ofta det hela med rigorösa
bestämmelser om tystnadsplikt för medl. Det mest
kända ex. på detta ordensväsen är F r i m u r
a-r e o r d e n. Samma anda rådde länge även inom
de svenska s. k. statsordnarna el.
förtjänstordnarna. Detta ordensväsen parodierades livligt; ex.
härpå erbjuda ”Awazu och Wallasis” samt
framför allt Bellmans bekanta ”Bacchi orden”, vars
gyckel med olika sidor av ordensväsendet, spec.
det ceremoniella, direkt åsyftar de 3 första
svenska statsordnarna. — I Sverige finnas numera
flera, för olika ideella syften arbetande
ordenssällskap, förutom Frimurareorden
Godtemp-1 a r o r de n, Odd F e 11 o w s,
Timmerman s o r d e n m. fl. Även vissa s. k. gillen
kunna räknas hit. Flera parodiska
ordenssamman-slutningar finnas också i vår tid, t. ex. bland
studenterna vid univ. och högsk.
4) S. k. stats- el. förtjänstordnar samt svenska
och utländska ordensdekorationer. Med rot i de
andliga riddarordnarna började redan under den
senare medeltiden vissa utmärkelse- el.
ordenstecken att användas, vilka med den
växande, centralistiskt strävande furstemakten vid
nya tidens inbrott snart nog omhändertogos av
furstarna själva för deras egna och de nya
en-hetsstaternas syften. Så framväxte småningom
ett ”världsligt” ordensväsen. där huvudsaken snart
blev den praktiska fördel el. det medel till
belöning för olika tjänster, som furstarna funno i
förlänandet av ordensdekorationer.
Det första upphovet till ett modernt statligt
ordensväsen med tillhörande dekorationer är att
söka i de halskedjor, vanl. av guld, som
furstarna mot medeltidens slut började bära och
tilldela sina främsta män, riddarna. Ännu
existerande o. av dyl. ursprung äro portugisiska och
sedan 1847 även påvliga Kristusorden (1318),
italienska Annunziataorden (1364), engelska
Strumpebands- och Bathordnarna (1348, resp. 1399),
spanska och österrikiska Gyllene skinnet (1429).
Den tunga och dyrbara halskedjan reserverades
snart för särsk. högtidliga tillfällen och ersattes
till daglig dräkt, på jakt el. i fält med ett smalt,
svart band av siden el. snöre av silke, i
vilket ordenstecknet fästes. Mot slutet av
1500-talet började det smala, svarta bandet, resp,
silkessnodden, utbytas mot ett brett sidenband i
annan färg, och vid mitten av 1600-talet hade
bandet, nu i en el. flera färger, slagit igenom som
ordensdekoration. Den ljusblå bandfärgen (cordon
bleu), som upptogs av den förnämsta o. i flera
länder, t. ex. i England, Danmark och längre
fram i Sverige, lanserades av den nyårsafton 1578
instiftade franska Helgeandsorden. Kedjorna och
banden placerades över båda axlarna el.
skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
