Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orczy, Emmuska - Ord - ord. - Ordalier - Ordbildning - Ordblindhet - Ordbok, lexikon - Orddövhet - Orden - 1. Religiösa ordnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Ord—Orden
536
stow, engelsk författarinna av ungersk börd (1865
—1947), utg. från omkr. 1900 ett 50-tal arbeten,
teaterstycken och romaner, lediga i stilen och
med lättflytande handling, vanl. avtecknad mot
historisk bakgrund. Ett 10-tal av O:s romaner
äro övers, till sv., däribland den 1905 utg.
berömda revolutionsromanen ”The scarlet
pimper-nel” (”Den röda nejlikan”, 1907).
Ord, ett fonem, som äger självständig och
enhetlig betydelse; fonetiskt kännetecknas ett o.
av att det uttalas med en huvudaccent, grafiskt
av att det (i regel) skrives skilt från framför och
efter stående fonem (undantag äro t. ex. o. som
för visso, för hennes skull, gå an). Till o. räknas
ej böjnings- el. avledningselement (t. ex. i
kallas, -ar i hästar, be- i bekänna, miss- i
misslyckas). O. kunna vara enkla (före, syn) el.
sammansatta (föresyn). Gränsen mellan o. och
ordfog n i n g är ofta rätt obestämd.
ord., förk. av ordinarie, ordinerat.
Ordälier, se Gudsdom.
Ordbildning, den process, varigenom man av
ett språks egna tillgångar (i motsats mot lån)
skaffar sig nya ord. Det vanligaste slaget av o.
är sammansättning, som i sin
ursprungligaste form består i att en ”ordfogning”, d. v. s.
syntaktisk sammanställning av två el. flera ord,
stereotyperas till form och betydelse, t. ex.
söt-sur, förgätmigej. Förändras den ena
sammansätt-ningsleden, så att dess ursprung fördunklas,
övergår sammansättningen till ett s. k. avlett ord,
t. ex. trolig (av tro och lik). Om
avledningsele-mentet uttrycker något av de allmännaste
gram-matiska förhållandena, kallas ordet böjt el. en
böjningsform, t. ex. hästen (av häst och
enn, ett gammalt pronomen med betydelsen ”den
där”). Avnötes avlednings- el. böjningselementet
så starkt, att ordet ej kännes som härlett av något
annat ord i språket, kallas det grundord, t. ex.
gods (urspr. genitiv av god), hustru (urspr.
husfru) . Det sällsyntaste slaget av o. är
nyskapelse av språkligt material, vilket en gång
sannolikt var det enda slaget av o. Numera äro de
nyskapade uttrycken inskränkta till följ.: enstaka
uttryck, godtyckligt bildade av upphovsmannen,
t. ex. gas, gjort av J. B. van Helmont;
interjek-tioner, omedelbara och ofrivilliga uttryck för
sinnesrörelser, t. ex. aj, hm, usch, hihi, huhw, s. k.
onomatopoetiska ord, sådana, som direkt härma
naturens ljud el. söka i ljud symbolisera dess
rörelser, t. ex. pang, plums, ticktack, piff-paff-puff’,
stympning el. sammandragning (t. ex. rek och
stins).
Ordblindhet, med., form av afasi (se d. o.).
Ordbok, 1 e x i k o n, förteckning över ett
språks ordförråd i allm. med angivande av
ordens genus, böjning o. s. v. O. kan vara av olika
slag: enspråkig ordlista; för två språk, t. ex.
svensk-engelsk; polyglottordböcker för
flera språk, t. ex. från svenska till tyska,
engelska och franska; av historisk-vetenskaplig
karaktär, avsedd att belysa språkets hela ordförråd och
dess historia, t. ex. Svenska akademiens ordbok
(1893 ff.); begränsad till ett visst tidsskede, t. ex.
K. F. Söderwall, ”Ordbok öfver svenska
medeltidsspråket” (1884—1918, suppl. 1925 ff.) och O.
östergren, ”Nusvensk ordbok” (1915 ff.);
etymo-logisk, t. ex. E. Hellquist, ”Svensk etymologisk
ordbok” (3:e uppl. 1948), angivande uttal,
upptagande främmande ord, förteckning över
dialektord o. s. v. Särskilt äldre o., som även meddela
förklaring över upptagna ord, stå ofta på
gränsen till encyklopedi. — Om svenska ordböcker se
A. Noreen, ”Vårt språk”, I (1903); om ordböcker
för utländska språk jfr artiklar om resp, språk.
Orddövhet, med., form av afasi (se d. o.).
Orden (lat. ördo, eg. ordning), urspr.
beteckning för en sammanslutning av personer, vilka för
ett bestämt andligt el. världsligt ändamål
underkasta sig vissa plikter och regler; från de
världsliga riddarordnarna överfördes benämningen även
på de yttre tecknen därav (stjärnor, kors, band),
som utdelas på grund av civil el. militär förtjänst.
1) Religiösa ordnar. En religiös o. utgör en av
vederbörande kyrkliga myndighet godkänd
sammanslutning, vars medl. avlägga ordenslö
f-t e n samt förplikta sig till (åtm. i någon grad)
gemensamt liv i kloster el. ordenshus,
närmare reglerat efter en ordensregel och
konstitutioner (bl. a. föreskrivas i de
flesta fall särskild ordensdräkt och någon grad
avklausur). — I ortodoxa kyrkan råder endast
Basilius den stores regel, som kräver kyskhet och
lydnad (ehuru i mindre grad än inom
romerskkatolska kyrkan) men för de flesta fall tillåter
privategendom. Både munkar och nunnor finnas.
— Romersk-katolska kyrkan räknar med ett långt
mera invecklat ordensväsen. Ordenslöftena om
fattigdom, kyskhet och lydnad äro s. k. eviga,
d. v. s. för livstid, el. endast för en viss tid,
varefter de kunna förnyas. I en o. i egentlig
mening avlägga åtm. en del av medl. s. k. högtidliga,
d. v. s. eviga löften av särsk. bindande karaktär.
I en kongregation och i religiösa inst. (o. i vidare
mening) avläggas mindre strängt förpliktande
löften. De viktigaste grupperna äro: Reguljära
kaniker el. korherrar (ordo canonici);
hit höra bl. a. premonstratensorden och
birgittin-kloster. Munkar (i inskränkt betydelse;
ordi-nes monastici); hit höra benediktinorden med dess
gren kamaldulensorden, cisterciens- och
kartusian-orden m. fl. Tiggar- el. m e n d i k a n t o r
d-n a r (ordo mendicantium), av vilka de viktigaste
äro augustin- och dominikanorden,
franciskanor-den med grenen kapucinorden samt karmelitorden.
Reguljära präster (clerici regulares); hit
hör bl. a. jesuitorden. Prästordnar (ordo
clericorum), t. ex. dominikanorden.
Ordensväsendet anses vara av gudomlig instiftelse. Högsta
ledningen utövas av påven; andra myndigheter äro
ordensgeneral för en o. i dess helhet,
provi n s i a 1 för en o r d e n s p r o v i n s, d. v. s.
en sammanslutning av flera ordenshus inom
samma o., samt lokala myndigheter (ss. abbot, prior,
resp, abbedissa, priorinna, gardian). — Den, som
söker inträde i en o., får först genomgå en
provtid på minst V2 år (postulat, av lat.
pos-tulatio, yrkande). Kvinnliga postulanter skola
medföra en ”hemgift”, vilken vid postulantens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
