Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palestina, Israels land - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Palestina
740
silis III ett fördrag kom till stånd. När
hettiter-nas rike störtades genom den egeiska
folkvandringen, bosatte sig filistéerna vid den feniciska
kustens s. del, och efter dem fick hela P. (eg.
Filistéen, hebr. pelä’schäth, grek. palaisti’ne) sitt
namn. Under de senare ramassiderna ägde
Egypten blott nominellt herravälde över P. Före
israeliternas invandring hade ammoniter, moabiter och
edomiter satt sig fast i Öst jordanlandet, och mot
dem fingo israeliterna kämpa liksom mot
filistéerna, de semitiska kanaanéerna och ett hettitiskt
folkelement, som israeliterna funno kvar i landet.
Ang. P:s historia till judarnas återvändande ur
den babyloniska fångenskapen (538 f. Kr.) se
Israel, sp. 203 ff. P. hörde därefter till det persiska
väldet och bildade från 444 f. Kr. en sorts judisk
kyrkostat inom den persiska satrapien Syrien.
Från 198 f. Kr. hörde P. till seleukidernas rike.
Gentemot Antiochos IV Epifanes’
helleniserings-strävan utbröt mackabéer-upproret under Judas
Mackabeus av hasmonéernas ätt och resulterade
i ett av romarna gynnat judiskt konungarike under
hasmoneiska härskare. Pompejus gjorde P. 63
f. Kr. till en del av den romerska prov. Syria,
varvid hasmonéen Hyrkan II endast fick
översteprästerlig värdighet. Caesar gjorde honom 47
f. Kr. till etnark med iduméen Antipater som
rådgivare och dennes söner Fasael och Herodes som
tetrarker. Den sistn. var 37—7 f. Kr. konung i
ett rike, som omfattade större delen av P. Efter
hans död blevo hans söner Archelaos, Herodes
Antipas och Philippos tetrarker i Judea, Galilea
och n. öst jordanlandet. Judea hade efter
Archelaos’ avsättning (6 e. Kr.) blivit romersk
proku-ratorisk provins, men det judiska synhedrion var
forum för religiösa ärenden. 41—44 var Herodes
den stores sonson, Agrippa I, konung i Judea,
men efter hans död blev landet ånyo romersk
prokuratorisk provins och ägde bestånd som sådan
även efter judarnas uppror 66 och Jerusalems
förstöring genom Titus 70. Då Hadrianus ville
återuppbygga det förstörda Jerusalem som Aelia
Capitolina och Bar Kochbas uppror däremot blivit
kuvat, ändrades namnet Judea till Syria Palestina,
senare förkortat till P. Vid romerska rikets
delning 395 kom P. till östrom, erövrades 614 av
perserna och 636 av araberna och lades under
Kalifatet. På 800-talet erövrades P. av
tulunider-na, härjades av karmaterna och återtogs av de
egyptiska ichschididerna på 900-talet, tillföll
fati-miderna på 1000-talet och seldjukerna 1071.
Kors-fararna innehade större el. mindre delar av P.
1099—1291 och grundade där flera mindre stater,
den förnämsta konungariket Jerusalem. Större
delen av P. intogs av Baibars I 1260 och kom
1577 genom sultan Selim I i turkarnas händer.
1799 inföll Napoleon i P. från Egypten men drog
sig efter en fruktlös belägring av Akka tillbaka.
1831—40 höll Muhammed Ali P. besatt, som
därefter förblev turkiskt till slutet av 1 :a
världskriget. — 1916 sändes en brittisk armé från
Egypten mot P. Den hejdades av turkarna vid Ghaza,
men sedan den ställts under befäl av Lord
Allen-by, bröt den motståndet i nov. 1917, besatte i dec.
s. å. Jerusalem och erövrade följ, år hela P.,
vilket avträddes till de allierade av Turkiet. Enl.
det hemliga Sykes-Picotfördraget (1916) skulle
Frankrike erhålla n. P., medan återstoden skulle
delvis intemationaliseras och delvis ställas under
brittisk förvaltning. Frankrike förmåddes 1919
att avstå från sin rätt över P. mot kompensation
i Syrien, och Storbritannien lyckades i P. vinna
en nyckelposition av stor betydelse för skyddet
av Suezkanalen och de andra förbindelselinjerna
till Indien och Östasien. Lloyd Georges regering
hade emellertid under kriget genom
Balfourdekla-rationen lovat att understödja s i o n i s m e n i dess
strävanden att i P. ”upprätta ett nationalhem för
det judiska folket”. Detta löfte skulle nu infrias
och nämndes uttryckligen i den urkund, genom
vilken N. F. 1922 enl. ententemakternas beslut på
San Remo-konferensen gav Storbritannien
fullmakt att som mandatär förvalta P. Som ett led
i britternas arabiska politik hade dessförinnan
landet ö. om Jordan avskilts från P. och gjorts
till ett särskilt brittiskt lydland. Transjordanien,
med emiren Abdallah ibn Husain som nominell
härskare. All judisk kolonisaion hade förbjudits
i Transjordanien, medan däremot intet hindrade
transjordanska araber att komma in i Väst
jordanlandet. I alla frågor, som rörde nationalhemmets
el. palestinajudarnas intressen, skulle
mandatregeringen rådgöra med Jewish Agency for Palestine.
Som sådan erkändes sionistorganisationen.
Storbritannien förband sig dock icke vid övertagandet
av mandatet att möjliggöra obegränsad judisk
immigration till P. För att lugna araberna och
förbehålla sig själv handlingsfrihet gjorde
brittiska regeringen flera tänjbara uttalanden om sin
politik. Det brittiska mandatet över P. trädde i
kraft 2®/9 1923. Enl. mandatförfattningen skulle
P. erhålla viss självstyrelse, men då araberna
vägrade att deltaga i val till densamma, blev P.
helt regerat från London och av brittisk
överkommissarie med säte i Jerusalem.
Judisk invandring till P. i sionismens anda hade
börjat redan på turkväldets tid. De första
nybyggarna anlände 1882, och vid 1 :a världskrigets
utbrott funnos i P. 12,000 jordbrukskolonister.
Under 5 år efter kriget invandrade ung. 50,000,
huvudsaki. judisk ungdom från den ryska och
polska landsbygden. En större invandringsvåg
kom 1924—26, främst polsk-judiska köpmän och
hantverkare, som i P. sökte sig till merkantila
yrken och grundade en industri. Under återstoden
av 1920-talet var immigrationen obetydlig.
Judarna hade emellertid redan fått känning av ovilja
från palestinaaraberna, bland vilka en nationell
reaktion mot den aktiva sionismen uppstått.
Engelsmännen med sina stora intressen i hela
arabvärlden försökte dämpa motsättningarna. Sir
Herbert Samuel, High Commissioner över P. 1920
—25, förde en närmast proarabisk politik. Han
benådade den fanatiske arabnationalisten Haj
Amin el Husseini, som dömts till fängelse för
uppvigling, och genomdrev, att denne valdes till
mufti i Jerusalem. Sionisterna voro missnöjda
med den brittiska förvaltningens brist på intresse
för koloniseringen, men det nya judiska samhälle,
som redan framväxte i P., präglat av modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
