Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningväsen - Penningört - Penninska alperna - Penninska bergen - Pennisetum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Penningört—Pennisetum
47
sedlar av olika slag efter hand alltmer kommit att
dominera över det hårda myntet. Numera börjar
även sedelmyntet att utträngas av andra
penningformer, t. ex. checkar och postväxlar.
De två metaller, varav de flesta mynt kommo
att tillverkas, voro guld och silver. Länge sökte
man låta båda metallerna uppträda vid sidan av
varandra, och huvudmynt präglades av dem bägge.
Detta förhållande vållade emellertid allvarliga
rubbningar inom p. Man hade näml, icke någon
garanti för att guld och silver behöllo samma
värdeförhållanden sinsemellan. Svårigheterna
ble-vo slutl. så stora, att England 1798 stängde
myntverkstäderna för den fria silverpräglingen, och
1816 beslöt man att endast använda guldmynt som
betalningsmedel med fullt laglig betalningskraft.
Huvudmyntet skulle präglas av guld med viss i
lagen bestämd guldhalt. Den, som innehade guld,
hade obegränsad rätt att få det präglat till
guldmynt och omvänt stod det ägare av guldmynt fritt
att smälta ned dem. Guld skulle vidare fritt få
införas till och utföras ur landet. Ett p., där
huvudmyntet på detta sätt är knutet till guldet,
säges vara baserat på guldmyntfot.
Emellertid har näringslivet behov av smärre mynt än
huvudmyntet. Det har visat sig praktiskt att
införa myntsorter av lägre valör, som icke präglas
av guld utan oftast av silver. Dessa mynt, s k i
1-j e m y n t e n, har man präglat undervärdiga.
Englands införande av guldmyntfoten följdes till
en början icke av övriga stater. De flesta
europeiska länder hade silvret som ledande myntmetall,
och Frankrike försökte att jämsides använda
såväl guld som silver. Detta
dubbelmyntfot-system hade svåra olägenheter. Man sökte
fixera ett värdeförhållande mellan silvret och
guldet, så att en viktsenhet guld skulle betalas med
15 V2 gånger så många francs som samma
viktsenhet silver. När nu efter upptäckten av
Kaliforniens och Australiens guldfält i mitten av
1800-talet guldtillgången steg hastigare än
silvertillgången, blev det fördelaktigt för världens
guldproducenter att köpa franska silvermynt för
guldet. Tyskland fick genom skadeståndet efter
fransk-tyska kriget, som till stor del betalades i
guld, möjlighet att 1873 övergå till guldmyntfot,
och de skandinaviska länderna följde snabbt
Tysklands exempel, Sverige s. å.
Guldproduktionen höll ej jämna steg med den stegrade
efterfrågan på guld, och samtidigt steg
silverproduktionen, vilket gjorde, att silvret sjönk i värde i
förh. till guldet, och en ström av silver
dirigerades till Frankrike, där det alltjämt fritt präglades
efter det gamla värdeförhållandet mellan guld och
silver. 1878 tvingades Frankrike att inställa den
fria silverpräglingen. Huvudmyntet skulle nu ha
blivit guldmynt, men då man bibehöll de gamla
femfranc-silvermynten som lagligt
betalningsmedel, fick man en s. k. haltande
guldmyntfot. Praktiskt taget var emellertid
guldmyntfotens seger i Europa fullständig, men snart
upp-stodo riktningar, som krävde, att silvret på nytt
skulle bli myntmetall. De mäktiga
silverproducenterna sökte få framför allt U.S.A:s p. att vila
på såväl silver som guld. Knappheten på guld och
48
den därmed följande sjunkande prisnivån kommo
många människor att ansluta sig till denna rörelse,
som fått namnet bimetallismen.
Upptäckten av de nya guldfyndigheterna i Sydafrika kom
emellertid oron för en tilltagande guldknapphet att
försvinna, och bimetallismen förlorade sitt grepp
över sinnena. Ända fram till i:a världskrigets
utbrott dominerade guldmyntfoten. Under kriget
sattes guldmyntfoten ur funktion, och en stark
myntförsämring ägde rum, vilken fortsatte även
under de första efterkrigsåren. Framför allt
Tysklands och Österrikes valutor utsattes för en
oerhörd försämring. Även i Sverige hade samma
process uppstått, vilket framgår av att
levnads-kostnadsindex 1920 hade stigit till 269% av 1914
års nivå. Denna inflation sökte man
emellertid hejda antingen genom att, som i Tyskland,
införa en helt ny penningenhet i st. f. den gamla
värdelösa el. också genom att söka få ned
prisnivån, så att man kunde återställa köpkraften.
Sverige valde den senare vägen. 1923 hade man
stabiliserat levnadskostnaderna vid c:a 175% av
förkrigsnivån, och 1924 återinfördes
guldmyntfoten. England återinförde guldmyntfot 1925.
Land efter land återvände till denna, och man
hyste förhoppningar om att världens p. skulle
komma in i mera ordnade förhållanden. Så skedde
emellertid icke. Handelsrestriktioner mellan
länderna, skadeståndsbetalningar, spekulativa
kapitalrörelser etc. kommo att medföra en koncentration
av guldet till vissa länder, framför allt U.S.A.
och Frankrike. Guldet kom där icke att bilda
underlag för en ökad sedelemission utan lagrades
(”steriliserades”). I andra länder, framför allt
England, uppstod en stark guldknapphet. På gr.
av världsdepressionen nödgades England 2 Va 1931
överge guldmyntfoten. De skandinaviska länderna
tvingades snabbt att följa exemplet.
Kännetecknande för 1930-talets p. voro bl. a. de långt
gående valutaregleringarna i ett antal länder, främst
Tyskland, varigenom en fri internationell
valutamarknad till stor del upphörde att existera. 2:a
världskriget medförde i likhet med det första i
samtliga länder en mer el. mindre långt gående
inflation. I Sverige ökade
konsumtionsvarupris-nivån med 40%. Efter kriget räknade man med
prisfall, men den internationella prisstegringen
fortsatte, beroende först på varubrist och
återuppbyggnad, senare på Korea-kriget och den
internationella upprustningen. I Sverige stego
levnadskostnaderna, dels härigenom, dels på gr. av
inhemsk överkonjunktur till mer än det dubbla i
jämförelse med 1935.
Litt.-. K. Helfferich, ”Das Geld” (6:e uppl.
1923); J. M. Keynes, ”A treatise on money” (2
bd, 1930), ”The general theory of employment,
interest and money” (1936); G. Cassel,
”Grunddragen i p:s utveckling (1931); K. Wicksell,
”Föreläsningar i nationalekonomi” (4:e uppl., 2 bd,
1937—38).
Penningört, bot., se Lysimachia.
Penninska alperna, se Alperna, sp. 367.
Penninska bergen, se Storbritannien.
Pennisetum, huvudsaki. afrikanskt grässläkte,
har enblommiga småax med flera borst och vanl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
