Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pierien - Pierlot, Hubert - Pierné, Gabriel - Piero di Cosimo - Pierre - Pierrefonds - Pierre Maries sjukdom - Pierrot - Pieštany - Pietà - Pietas - Pietas (förening) - Pietermaritzburg - Pietet - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Pierlot—Pietism
198
ha sitt hemvist i P. och kallade därför p i e
rider n a.
Pierlot [pjärlå’], Hubert, belgisk politiker
(f. 1883). P. blev senator 1926 och ledare för
katolska partiet 1936. Han var inrikesminister
1934—35> jordbruksminister 1936—38 och blev
1939 konseljpresident och utrikesminister. Vid
krigsutbrottet s. å. ombildade P. sin ministär till
en samlingsregering och blev själv även
försvarsminister. Vid tyskarnas angrepp mot Belgien
1940 krävde han motstånd till det yttersta,
protesterade mot konung Leopolds kapitulation och
flyttade regeringen till London. P. återvände i
sept. 1944 till det befriade Belgien och bildade
en ny samlingsregering men måste avgå i febr.
1945, sedan han hade förlorat socialdemokraternas
stöd. P. började redan 1941 intaga en mera
försonlig hållning mot Leopold och stödde denne
under den långa kungakrisen efter kriget, varför
han 1946 förlänades grevetitel.
Pierné [pjärne’], Henri Constant Gabriel,
fransk tonsättare (1863—1937), 1890—98
organist vid kyrkan Sainte-Clotilde i Paris, 1903
meddirigent vid Colonnekonserterna samt ledare
för dessa konserter 1910—32. P:s av Franck
influerade musik utmärker sig för lättflytande
melodier, grace och klar form. Han har särsk.
vunnit berömmelse genom oratoriet ”La croisade
des enfants” (1902) och baletten ”Cydalise et le
Chèvre-pied” (1923). P. har även skrivit operor,
balettpantomimer, orkesterverk, kammarmusik
och musik för harpa.
Piero di Cosimo [piä’rå di kå’zimå], eg.
Pietro di Lorenzo, florentinsk målare
(1462—1521), lärjunge och medhjälpare till
Cosimo Roselli. P. tog starka intryck av Lionardo
da Vinci och Hugo van der Goes. Han är utan
tvivel den florentinska konstens främste
landskapsmålare. Med sitt ljusdunkel eftersträvar
han ofta ett starkt lyriskt, stundom sagoartat
uttryck. Bland P:s verk märkas ”Mars och Venus”
(Berlin), porträtt av en krigare (London) samt
madonnagrupper i Florens, Berlin och Stockholm.
Pierre [pir], huvudstad i South Dakota,
U.S.A., mitt i staten på ö. sidan av Missouri
River; 5,690 inv.
Pierrefonds [pjärfå’], ort i dep. Oise i
Frankrike, 70 km n. ö. om Paris’ centrum, är
berömt för sitt vackra medeltidsslott, som
restaurerats av Viollet-le-Duc 1862.
Pierre Maries sjukdom [pjä’r mari’s],
beteckning för tre olika sjukdomstillstånd: 1)
Förändringar av bensystemet i samband med
stas-tillståndet i lungkretsloppet (trumpinnefingrar”).
— 2) En organisk nervsjukdom på ärftligt
de-generativ bas. — 3) En sjukdom, som angriper
lederna, i första hand kotpelarens små leder samt
axel- och höftleder, och som under återverkan på
organismen i övrigt efter år och decennier leder
till styvhet av de engagerade lederna.
Pierrot [pjärå’], fr. (dimin. av Pierre), urspr.
populärt namn på Pedrolino, i commedia delharte
urspr. en förslagen spjuver men sedan 1600-talet
känd som den dummerjöns, vilken i
sockertopps-hatt ännu lever kvar såsom cirkusarenans clown.
P. har i st. f. mask kritat ansikte med röda
fläckar på kinderna. Han bar åtm. från
1600-talet åtsittande vit jacka och byxor men upptog
omkr. 1800 Pajazzos kostym. P:s motspelerska
Pierrette uppstod först på 1800-talet i Frankrike.
Piest’any [pjä’Jtjani], ty. Pistyan, stad i
Slovakien, vid Donaus biflod Våh 70 km n. ö. om
Bratislava; c:a 14,000 inv. På en ö i floden finns
en sedan 1500-talet berömd, radioaktiv
svavelkälla (67°), och fram till 2:a världskriget var P.
en mycket mondän kurort.
Pietå [-ta’], it. (av lat. pi’etas i betydelsen
kärlek mellan föräldrar och barn), en gruppbild av
den döde Kristus, hans sörjande moder och
stundom även andra personer (Johannes, Maria
Magdalena m. fl.). Från pietåmotivet måste man skilja
framställningarna av Kristi gravläggning. Sådana
förekomma redan under äldre medeltid,
pietåbil-der däremot först fr. o. m. 1300-talet. De äldre
pietabilderna visa Maria, hållande Kristi döda
kropp i skötet; parallellismen mellan detta motiv
och de egentliga ”madonnabilderna” (Maria med
Kristusbarnet) var medveten och grundad på
mystiska tankegångar. Denna typ fasthålles
ännu av Michelangelos P. (se bild 1 å pl. vid
Michelangelo). Vida vanligare voro under
medeltidens slut de figurrika pietågrupperna.
Pi’etas, lat., ”pietet”, det pliktenliga
förhållandet till gudarna, anhöriga, patron el. klient o. s. v.
samt till staten. Som gudomlighet hade P. tempel
och altaren i Rom.
Pi’etas, förening, grundad 1908, med egen
ateljé i Stockholm för konservering under
vetenskaplig kontroll av textilier, särsk. sådana av historisk
och konstnärlig art. P., som från 1911 haft
statsanslag, har 1949 anslutits till
Riksantikvarieämbetet. Agnes Branting var till sin död 1930 P:s
sekr. och ledare, därefter hennes systerdotter, fil.
dr Agnes Geijer.
Pietermaritzburg [holl. utt. pitarmä’ritsbar^,
eng. pitamä’ritsbäg], huvudstad i prov. Natal
i Sydafrikanska unionen, n. v. om Durban, 675
m ö. h.; c:a 28,000 inv. (av europeisk stam). P.,
som har ett sunt klimat, är förnämligt byggt med
breda gator, ståtliga offentliga byggnader
(däribland Natal Univ. College) och
parkanläggningar. Säte för anglikansk biskop. P. är
järnvägsknut på linjen Durban—Johannesburg.
Läder-och skoindustri. — P., gr. 1839, är uppkallat
efter de här året förut stupade boerledarna Piet
Retief och Geert Maritz.
Pietet (lat. pi’etas, se d. o.), vördnadsfull
tillgivenhet; vördnad för de (t) gamla.
Pieti’sm (av nlat. piet i’smus, överdriven
fromhet), den kyrkohistoriska (urspr. i smädligt syfte
skapade) beteckningen på den religiösa
väckelse-och reformrörelse, som framträdde inom det
luterska kyrkoområdet under senare delen av
1600-talet. Gentemot ortodoxiens överbetoning av
renlärighet och kyrklig observans förläde p.
tyngdpunkten till den personliga upplevelsen av tron
och dess utgestaltning i livet, frigjorde
lekmannen från kyrkosamfundets förmynderskap och
gav honom del i ansvaret och arbetet inom
detsamma. Besläktade fromhetsriktningar hade
tidi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
