Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism - Pietist - Pietroasa (Pétrossa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Pietist—Pietroasa
200
gare framträtt på reformert område (puritanism
och independentism i England, precisism i
Holland). Även i Tyskland hade p. under ortodoxiens
tid sina föregångare, som ivrade för en mera
praktiskt orienterad kristendom (J. Arndt m. fl.). P.
uppträdde först som en inomkyrklig reformrörelse
med i huvudsak ortodox läroåskådning (den
konservativa p.,). P h. J. S pen er, ”p:s fader”,
sökte i Frankfurt a. M. motverka den döda
vane-kristendomen genom uppbyggelsemöten i sitt hem
(från 1670); härur uppstodo de för p.
karakteristiska konventiklarna (collegia pietatis). Av stor
betydelse blev hans insats för förbättrad
kris-tendomsundervisning, söndagsskola och
konfirmation. P:s programskrift är Speners ”Pia
desi-deria” (1676), vari han påyrkade förverkligandet
av det allmänna prästadömets idé; lekmännen
borde beredas tillfälle att lära känna hela
Bibeln, prästerna fostras till fromma själasörjare
och lära sig predika uppbyggligt i st. f.
polemiskt. — Speners tankar mötte till en början
bifall, och rörelsen grep omkring sig, företrädesvis
bland adel och präster. Snart gåvo emellertid
hans anhängare anledning till kritik, och p.
angreps från ortodox sida häftigt, ofta orättvist,
som skyldig till talrika irrläror. Särsk. stod
striden hård om dess åsikter, att nådemedlens kraft
beror av prästens personliga fromhet samt att
den nya födelsen äger rum icke vid dopet utan
vid en medveten omvändelse. Det senare
betonades starkt av A u g. H. F r a n c k e, som
fr. o. m. 1690-talet blev p:s främste ledare och
som gjorde Halle till dess andliga centrum. Den
”h a 11 e s k a p.” präglades av en lagisk, delvis
trångt asketisk världsfrånvändhet men också av
en verksamhetsiver, som uträttade stora ting. —
En verklig folkrörelse blev p. i Württemberg,
där dess konventiklar infogades i folkkyrkans
verksamhet. Där knötos också pietistisk fromhet
och teologisk forskning fastare samman än eljest
(J. A. Bengel och M. Fr. Roos). — Bredvid den
konservativa p. utvecklades från 1690-talet,
under påverkan av mystik, katolsk kvietism,
kväkare m. m., en radikal riktning, som öppet
bröt med kyrkans lära och ordningar.
Uppenbarelsen i Bibeln sköts åt sidan till förmån för
den egna religiösa upplevelsen (”det inre ljuset”).
Inom vissa kretsar utmynnade p. i
svärmiskt-extatiska företeelser och apokalyptiska fantasier.
Hos andra utbildades en teologisk radikalism,
som pekade fram mot upplysningen (G. Arnold,
J. C. Dippel). Till förmån för dessa radikala
pietister proklamerades i några tyska småstater
för första gången fullständig religionsfrihet.
Även i Sverige förebådades p. av ivrare för
religiös förnyelse på ortodox grund, ss. O.
Ekman, Daniel Änander, Jacob Boèthius och J.
Svedberg. På 1690-talet lärde svenska studenter i
Halle känna p., och omkr. 1700 uppstodo
pietistiska kretsar dels i Karlskrona, dels i Stockholm,
där konventiklar började hållas under ledning av
bl. a. Elias Wolker (adlad von Walcker). Den
ortodoxa kyrkoledningen, som häri såg en fara
för folkets religiösa enhet, utverkade stränga
re-geringsedikt mot p. (1694 och 1706). Som
den
nas bekämpare gjorde sig särsk.
generalsuperintendenten i Greifswald, Joh. Fr. Mayer,
bemärkt. De politiska olyckorna fr. o. m. 1709
samt missväxt och pest skapade emellertid en för
p. gynnsam botstämning, och under 1710-talet
ökades dess aktivitet i Stockholm, där åtskilliga
präster verkade i dess anda, samt i Umeå under
den nitiske prosten Nils Grubb. 1717 fick p. sin
egen sångbok, ”Mose och Lamsens visor”, utg.
och delvis förf, av assessor Georg Lybecker. —
Efter 1720 tillfördes p. ett kraftigt tillskott
genom hemvändande krigsfångar, som i Ryssland
och Sibirien trätt i förbindelse med Francke. Den
stöddes även av flera framstående präster (bl. a.
E. Tolstadius), officerare och ämbetsmän
(riksrådet J. Cederhielm, landshövding N. Reuterholm
m. fl.). Försök gjordes från pietisternas sida vid
riksdagen 1723 att överflytta kyrkoledningen till
ständerna och ett av dessa beroende
överkonsistorium, men prästeståndet, som ville värna
kyrkans oberoende av statsmakten lyckades hindra
detta. Genom det 1726 utfärdade
konventikelpla-katet omintetgjordes den konservativa, relativt
kyrkovänliga p. som självständig rörelse
(däremot fortlevde den som en kyrklig fromhetstyp
ända in på 1800-talet). I stället fick den
radikala p., som redan tidigare haft enstaka
representanter, en kort blomstringstid. Den
började med Dippels besök i Sverige 1726—28. Trots
censur och förbud spriddes hans arbeten samt
skrifter av Böhme, G. Arnold, Mme Guyon m. fl.
mystiker. Man började betrakta kyrkan som ett
Babel, färdigt att förgås, och tanken på
separation dök upp. 1731 bildades i Stockholm ett
bot-görarsällskap, de s. k. gråkoltarna, med extatisk
religiositet och asketisk livsföring. Denna krets,
till vilken studenterna Erik Molin och Sven
Rosén hörde, drabbades snart av konventikelförbudet
och upplöstes. En annan krets åtföljde de till
landsflykt dömda, av Böhme påverkade finnarna
Jakob och Erik Eriksson, som vistades i
Stockholm 1733—34 (återkomna 1745 bildade de
ske-vikarnas klosterliknande samfund på Värmdö).
Med C. M. v. Strokirch och Sven Rosén som
ledare konstituerades 1734 en friförsamling i
familj egemenskapens form (i ”Mommas hus” vid
Volmar Yxkullsgatan). Typisk för den
inåtvända, känslosamma fromheten i dessa kretsar är
sångboken ”Andeliga wijsor om hwargehanda
materier och wid åtskilliga tillfällen” (utg. 1732 el.
1733). Emellertid skärptes religionslagstiftningen
ytterligare 1735, Rosén landsförvisades 1741, och
därmed hade den radikala p. spelat ut sin roll.
— Litt.: A. Ritschl, ”Geschichte des Pietismus”
(3 bd, 1880—86); M. Rosendal, ”Den finska p:s
historia”, (1903); E. Linderholm, ”Sven Rosén”
(1910); W. Mahrholz, ”Der deutsche Pietismus”
(1921); K. Reinhardt, ”Mystik und Pietismus”
(1925); H. Pleijel i ”Svenska kyrkans historia”,
5 (1925); O. Nordstrandh, ”Den äldre svenska
p:s litteratur” (1951).
Pieti’st, anhängare av pietismen (se d. o.);
numera stundom beteckning för varmt religiös
person av känslobetonad fromhetstyp.
Pietroasa [pjetråa’sa] (Pétrossa), by i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
