Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pius IX (Giovanni Mastai-Ferretti, påve) - Pius X (Guiseppe Sarto, påve) - Pius XI (Achille Ratti, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Pius
250
påve slog han först världen med häpnad genom
sin liberala politik. Han utfärdade allmän amnesti,
insatte ett ansvarigt statsråd och utlovade andra
reformer. Hans därigenom skapade popularitet
försvann dock, när han (genom sitt historiskt
vordna ”Non possumus”) avböjde att deltaga i
den italienska frihetskampen mot Österrike. I
Rom utbröt revolution, och P. måste förklädd
fly (nov. 1848) till den neapolitanska
sjöfästningen Gaeta. Först genom stormakternas väpnade
intervention kunde han återvända i april 1850.
Nu var den fome liberalen förvandlad till en
ärkereaktionär, som kastat sig i jesuiternas armar.
Kyrkostatens förvaltning överlämnade han helt åt
den snart allsmäktige kardinal G. Antonelli, som
där införde ett fullständigt reaktionsregemente.
— På det allmänkyrkliga området växte
påve-dömets makt oerhört,
ehuru P. personligen
var medelmåttigt
begåvad och föga bildad.
Genom bullan ”Inef
fa-bilis Deus” 1854
proklamerade han dogmen
om jungfru Marias
obefläckade avlelse.
P: s s j älvmedvetande
växte genom
avslutandet av flera
gynnsamma konkordat
(särskilt med Österrike
1855). När de politiska
händelserna 1860—61
berövat honom största delen av Kyrkostaten,
utgav P. på jesuiternas inrådan 1864 encyklikan
”Quanta cura” med den bifogade syllabus. Det
är den klassiska urkunden för den moderna
ultra-montanismen. Efter jesuiternas övertalningar lät
P. 1867 sammankalla det s. k. Vatikankonsiliet.
Detta, som varade dec. 1869—juli 1870, förde
påvedömet till den högsta tänkbara maktställning
inom kyrkan genom de båda huvudbesluten om
påvens ofelbarhet och universalepiskopat. Vid
fransk-tyska krigets utbrott intogo dock italienska
regeringens trupper Rom, som efter allmän
folkomröstning slöt sig till Italien och blev dess
huvudstad. Italienska parlamentet antog 1871 den
s. k. garantilagen, som påven förkastade. Han
bannlyste Italiens konung och ämbetsmän samt
proklamerade sig som ”fånge i Vatikanen”.
P:s återstående tid utmärktes av ständiga
konflikter med de politiska makterna, kulminerande i
den s. k. kulturkampen. Men samtidigt stärktes
kyrkans ställning genom den alltjämt tillväxande
undertron. I folkmedvetandet framstod P. som
en av de stora påvarna. Djupast berodde detta på
att han personifierade den moderna
ultramonta-nismens seger inom kyrkan. — Litt.: Hj.
Holmquist, ”Påvedömets historia 1800—1920” (1920);
R. Aubert, ”Le pontificat de Pie IX” (1952).
10) Pius X (f. 1835; påve 1903—14) var av
enkel bondefamilj och hette urspr. G u i s e p p e
Sarto, blev prästvigd 1858, patriark i Venedig
1893 och kardinal s. å. Vid konklaven efter Leo
XIIIzs död valdes Sarto till påve, sedan den
främste kandidaten till påvestolen, Rampolla,
uteslutits genom kejsarens av Österrike ombud.
P. var en oskrymtat from man, men han
saknade djupare bildning och blick för tidens
krav. Under P. och dennes statssekr.
kardinal Merry del Val nådde det ultramontana
systemet sin fulländning. — Det religiösa livet
sökte P. höja genom årliga förmaningar och
förordningar. Han förbättrade prästbildningen och
den religiösa folkundervisningen samt lät 1905
utarbeta en ny katekes, som blivit normerande för
hela katolska kyrkan. På det rättsorganisatoriska
området genomförde han en genomgripande
reform i dekretet ”Sapienti consilio” (1908), genom
vilket kurian omorganiserades i kongregationer,
domstolar och förvaltningsbyråer. P:s pontifikat
kännetecknades dessutom av en skoningslös kamp
mot all modernism. Genom syllabus ”Lamentabili”
och encyklikan ”Pascendi”, båda 1907, krossades
alla tendenser, som
gingo utanför den
to-mistiska teologien.
1910 påbjöds en
anti-modernist-ed för alla
präster och lärare. I
den s. k.
Borromeoen-cyklikan ”Editae
sae-pe” 1910 smädades
reformatorerna så
kraftigt, att encyklikans
publicering inhiberades
i Tyskland. I den
utrikes kyrkopolitiken
närmade sig P.
trippelalliansen och U.S.A.
Både i England, Belgien och Holland ökades och
stärktes den katolska kyrkans ställning. I
Frankrike genomfördes 1905 skilsmässan mellan stat
och kyrka. 1906 fördömde P. genom bullan
”Vehe-menter” denna skilsmässolag och förbjöd
Frankrikes katoliker att bilda kultföreningar. — Redan
före sin död betraktades P. som ett helgon, och
som sådant förklarades han 1954. — Litt.:
Hj. Holmquist, ”P. X:s kyrkoregering 1903—14”
(1915) J J- Schmidlin, ”Papstgeschichte der
neues-ten Zeit”, 3 (1936); R. Merry Del Val,
”Memo-ries of Pope P. X” (1939); G. Bureaud, ”Pie X.
le pape de 1’unité” (1951).
11) Pius XI (f. 1857; påve 1922—39), av en
ansedd silkesspinnarsläkt, hette urspr. A c h i 11 e
R a 11 i. Prästvigd 1879, blev han efter avlagd
doktorsgrad i Rom lärare i andlig vältalighet och
dogmatik i Milano 1882, underbibliotekarie 1888
och prefekt för Ambrosianska biblioteket i Milano
1907. Han vann rykte som en skicklig paleograf,
och under denna tid gjorde han sig ävenledes
känd som en framstående alpinist. 1914 blev han
prefekt för Vatikanska biblioteket i Rom. 1918
sändes han som apostolisk visitator till Polen och
blev efter den nya statens upprättande nuntie
där 1919. Han blev 1921 ärkebiskop av Milano
och samtidigt kardinal. 6 febr. 1922 valdes han
till påve. Som sådan fortsatte han sin
företrädares, Benedictus XV:s, måttfulla politik utan
att i princip uppgiva något av kyrkans traditio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
