Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pius XI (Achille Ratti, påve) - Pius XII (Eugenio Pacelli, påve) - Pivå - Pivåfönster - Pivåslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Pivå—Pivåslag
252
nella krav; den konciliant anlagde kardinal
Gas-parri kvarstod som statssekreterare till 1930, då
han avlöstes av kardinal Pacelli. Förmånliga
kon-kordat avslötos med förut mot katolicismen kyliga
stater. I Frankrike stärktes, trots antiklerikala
stormlöpningar, kyrkans ställning, sedan P. 1923
låtit motståndet mot lagen om kyrkans skiljande
från staten falla och 1926 fördömt den
monar-Slutl. löstes den sedan
1870 öppna romerska
frågan om
påvestolens förhållande till
italienska staten genom
en uppgörelse med
Mussolinis Italien n/a
1929
(Lateranfördra-get), varigenom påvens
suveränitet och
äganderätt till
miniatyrstaten Vatikanstaden
erkändes, en ersättning
av 1,750,000 lire för
kyrkans förluster
genom 1870 års
händelser tillerkändes
påve
stolen och ett för kyrkan mycket förmånligt
kon-kordat med den italienska staten avslöts. Likväl
var förhållandet till denna spänt, och P.
protesterade mot fascismens krav på statens absoluta makt
och mot dess raspolitik. Liknande blev
förhållandet till den nationalsocialistiska regimen i Tyskland
(encyklikan ”Mit brennender Sorge”, sv. övers.
1937), ehuru ett konkordat kom till stånd 1933.
1936 riktade P. en encyklika mot den ateistiska
kommunismen (sv. övers. 1937). Gentemot de från
protestantisk sida igångsatta kyrkliga
enhetssträ-vandena avvisade P. konsekvent katolskt
deltagande (encyklikan ”Mortalium animos”, om
främjandet av den sanna religionsenheten, 1928; sv.
övers, s. å.) men strävade samtidigt ivrigt att
närma de orientaliska kyrkorna till Rom. Ät
missionspolitiken ägnade P. stort intresse; särsk.
betydelsefull var hans åtgärd att 1926 besätta 6
kinesiska biskopsstift med infödda kineser och
därmed förbereda Kinas övergång från
missions-område till kyrkoprovins. Till det katolska
självmedvetandets stärkande utnyttjade P. ett antal
stora kyrkofester; märkligast äro det stora
jubelåret 1925, Nicaea-jubileet s. å. och
Franciscus-jubileet 1926; samma syfte tjänade en rad
kano-nisationer, bl. a. av Petrus Canisius och nutidens
mest avhållna helgon, Teresia av barnet Jesus.
Betydelsefulla voro även encyklikorna om det
kristna äktenskapet 1930 (sv. övers. 1938) och
om den sociala frågan 1931 (”Quadragesimo
anno”; sv. övers. 1940). På det kyrkorättsliga
området avslutade el. kompletterade P. sina
företrädares reformer. — Litt.: Biogr. av R. Fontenelle
(1931), D. Gwyn (1932) och P. Hughes (1938);
J. Schmidlin, ”Papstgeschichte der neuesten Zeit”,
4 (1939)-
12) Pius XII, eg. Eugen io Pacelli (f.
1876), påve sedan 1939. P., som härstammar från
en italiensk juristsläkt, vilken i generationer
tjänat kyrkan och Vatikanen, prästvigdes 1899, var
1909—14 prof, i kyrklig diplomati vid Accademia
dei nobili ecclesiastici, deltog i arbetet med utg.
av ”Codex juris canonici” och blev 1917
titulärärkebiskop av Sardes. Utnämningen till påvlig
nuntie i München sistn. år och tillika i Berlin
1920 bildar upptakten till P:s omfattande och
betydelsefulla verksamhet inom den påvliga
diplomatien, vilken bl. a. ledde till konkordaten med
Bayern 1924 och Preussen 1929. P. deltog även
i underhandlingarna
med Mussolini, vilka
föregingo
Lateranför-draget 1929. Utnämnd
till kardinal 1929, blev
P. 1930 statssekr. efter
P. Gasparri. Som
påvlig legat a latere från
1934 var han påvens
ställföreträdare vid ett
flertal eukaristiska
kongresser och
besökte 1936 U.S.A. Till
påve valdes P. 2/a
1939- Som påve har
han fullföljt sin
fö
reträdares, Pius XI :s strävanden att genom
en måttfull, förmedlande hållning med
hävdande av den romersk-katolska kyrkans
traditionella krav överbrygga motsättningarna på såväl
det politiska som det kyrkliga området. Hans
verksamhet har på så sätt blivit ett uttryck för
det av honom antagna valspråket ”Opus justitiae
pax” (rättfärdighetens frukt är frid, Jes. 32:17).
Som ett led i arbetet för samförstånd med
italienska staten avlade han i dec. 1939 personligt
besök i Quirinalen hos konungen, en händelse
utan motstycke under 69 år. Redan i sin första
encyklika i början av 1940 kunde P. med rätta
tala om sina oförtröttliga ansträngningar för
fredens sak. Under hela 2:a världskriget gjorde han
gång på gång, genom encyklikor, radiotal och
personliga hänvändelser till ledande politiker,
appeller för freden (”Gerechtigkeit schafft Frieden.
Reden und Enzykliken des heiligen Vaters Papst
P. XII”, utg. av P. W. Jussen, 1946). P:s
korrespondens med president Roosevelt för fredens
befrämjande har senare utgivits (”Wartime
Corres-pondence”, 1947)- Under hela världskriget
uträttade P. ett storslaget arbete inom själva
Vatikanen särsk. för krigsfångarna. Genom hans
ingripande förklarades Rom för öppen stad vid
tyskarnas återtåg på den italienska fronten 1945.
På det inre-kyrkliga området har P. framträtt
med en rad rundskrivelser i aktuella frågor ang.
kyrkans lära och det kristliga livet. 1950
proklamerade han dogmen om jungfru Marie
himmelsfärd. I samband med det till 1950 utlysta heliga
året lät P. verkställa omfattande
ombyggnadsarbeten vid Petersplatsen. Han igångsatte vidare de
stora utgrävningsarbetena under Peterskyrkan. —
Litt.: Biogr. av J. O. Smit (1950).
Pivå (fr. pivot), artill., tapp, kring vilken
något kan vridas; hävstångsaxel.
Pivåfönster, se Perspektivfönster.
Pivåslag, se Boxning, sp. 667.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
