Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planetarium - Planeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Planeter
258
sidan av kupolen, kallas stellarium.
Projektionen av de omkr. 9,000 stjärnorna på kupolens
innersida åstadkommes medelst två stora
klotlik-nande figurer, vilka begränsas av sammanlagt 20
sexhörningar och 12 femhörningar, som indela
himlen i 32 delar. Stjärnorna på dessa plan
utgöras av cirkelrunda hål, vilkas diametrar stå i
förhållande till stjärnornas skenbara storlek. I
mitten på vartdera klotet står en stark glödlampa
som ljuskälla. Särskilda bländaranordningar
efterhärma den vid horisonten förstärkta absorptionen
i atmosfären. Andra anordningar projiciera på
planetariehimlen Vintergatan och zodiakalljuset.
Medelst den betydligt mer komplicerade
planeta-riedelen kunna de invecklade apparenta
planetrörelserna bland stjärnorna framställas synnerligen
illusoriskt och med stor noggrannhet. Genom en
med ett räkneverk förbunden anordning kan
stjärnhimlens utseende vid en viss tid över en
viss horisont framställas. Ett modernt p.
förvärvades genom N. V. E. Nordenmark till
Stockholmsutställningen 1930 (sedermera sålt till
U.S.A. och 1949 installerat vid Univ. of North
Carolina). — En apparat, som åskådliggör
månens rörelse kring jorden, kallas lunarium.
Planeter (av grek, planétes, irrande,
vandrande), himlakroppar, som röra sig i nära
cirkelformiga banor kring solen och, själva mörka,
belysas av denna (ang. p:s uppkomst se
Kos-mogoni). De kallas p., därför att de, från
jorden sett, förflytta sig jämförelsevis raskt och
täml. invecklat bland stjärnorna. Två av dem,
Merkurius och Venus, befinna sig alltid i
närheten av solen och kunna ses som
morgonstjärnor i ö. strax före solens uppgång el.
som aftonstjärnor i v. strax efter dess
nedgång. De övriga röra sig övervägande i
direkt led (från v. mot ö.) bland stjärnorna, men
det inträffar ibland, att en p. vänder och rör
sig tillbaka ett stycke för att sedan åter vända
och återtaga den direkta rörelsen; då p.
befinner sig i en vändpunkt, säges dess rörele
vara stationär. Samtliga p. befinna sig
alltid i närheten av ekliptikan. 5 av p. äro väl
synliga för blotta ögat, Merkurius, Venus, Mars,
Jupiter och Saturnus; deras ljusstyrkor äro
jämförliga med de ljusstarkaste stjärnornas; dessa
p. ha därför varit kända sedan äldsta tider. På
gr. av p:s skenbart invecklade rörelser har
förklaringen av dessa rörelser under tidernas lopp
vållat stora svårigheter. Forntidens åsikt härom
finner man i P t ol em a i o s’ ” Almagest”.
Pto-lemaios antog jorden stillastående i världens
medelpunkt och kring denna 7 p. kretsande i följ,
ordning: månen, Merkurius, Venus, solen, Mars,
Jupiter och Saturnus. Han räknade således såväl
solen som månen till p. Utanför den yttersta p.,
Saturnus, befann sig en kristallsfär, på vilken
fix-stjärnorna voro fästa. Man utgick från den
föreställningen, att alla rörelser i världsrymden måste
försiggå i cirklar och med jämn hastighet.
Till-lämpad på solen stämde emellertid ej teorien med
observationerna, som visa, att solens
vinkelhastighet ej är konstant. Denna svårighet kringgick
man genom antagandet, att jorden ej befann sig
NF XVII — 9
i medelpunkten till den cirkel, längs vilken solen
rörde sig, utan något vid sidan om. Liknande
excentriska cirklar användas för att förklara
vissa oregelbundenheter i andra himlakroppars
rörelser. Med sådana cirklar kunde dock ej p:s
slingerrörelser beskrivas, utan man måste införa
epicykeln, en mindre cirkel, längs vars
periferi p. rörde sig och vars medelpunkt samtidigt
rörde sig kring jorden längs periferien av en
större cirkel (deferenten). Med växande
noggrannhet hos observationerna måste nya
epi-cykler införas, för att överensstämmelse mellan
teori och observation skulle nås, och systemet blev
slutl. mycket invecklat. Det så uppbyggda
världs-systemet kallas det geocentriska el. p t
o-1 e m a i s k a och åtnj öt under hela medeltiden
stort anseende. Redan under forntiden hade
emellertid en och annan påpekat, att rörelserna kunde
få en enklare förklaring, om man antoge, att
solen i st. f. jorden befunne sig i världens
medelpunkt, men det var först sedan
Koperni-k u s på grundval av denna hypotes utarbetat en
fullständig teori för det heliocentriska
systemet (1543), som detta småningom bröt
igenom. Enl. Kopernikus kretsa p. i excentriska
cirklar kring solen i följ, ordning inifrån,
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter och Saturnus.
Månen kretsar kring jorden, och denna roterar
dessutom kring en axel, ett varv på ett dygn.
Liksom Ptolemaios antog Kopernikus, att alla
rörelserna voro cirkelformiga och likformiga. Det
blev K e p 1 e r förbehållet att finna de verkliga
lagarna för p:s rörelser. Han bröt definitivt med
de gamla fördomarna, att alla rörelser skulle vara
cirkulära och likformiga, och härledde på
empirisk väg sina tre lagar för p:s rörelse kring
solen (se Keplers lagar). Newton visade, att
Kep-lers lagar voro en följd av en allmän lag, den
universella gravitationens lag, som reglerade
rörelserna i universum. Då man måste taga sänsyn
till samtliga medl:s inom p.-systemet inverkan på
varandra, komma emellertid avvikelser från den
keplerska rörelsen att uppträda. Emedan solens
massa är den dominerande inom p.-systemet,
komma dock de av de övriga p. framkallade
avvikelserna att vara relativt små. Dessa
avvikelser kallas störningar (störingar,
perturba-tioner). 13/s 1781 upptäckte W. Herschel en ny
p., Uranus, kretsande utanför Saturnus. När
denna nya p. observerats tillräckligt länge, fann
man vissa avvikelser mellan teorien och
observationerna. Bessel framkastade den tanken, att
denna bristande överensstämmelse berodde på
störningar, framkallade av en okänd p. utanför
Uranus. J. C. Adams och U. J. J. Leverrier
påbörjade ung. samtidigt försöket att ur de
observerade avvikelserna beräkna denna okända p:s
läge vid en given tidpunkt, och med ledning av
Leverriers beräkningar fann J. G. Galle 23/9 1846
p. Neptunus. Det visade sig, att denna nya p. ej
ensam räckte till att förklara oregelbundenheterna
i Uranus’ rörelse, utan att det troligtvis fanns
ytterligare en el. flera p. utanför Neptunus.
Frågan om existensen av en transneptunsk p. har
teoretiskt behandlats av flera astronomer,
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
