Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Planeter
260
för allt P. Lowell, och med ledning av hans
beräkningar fann C. W. Tombaugh vid
Lowell-observatoriet 13/s 1930 på fotografisk väg p.
Pluto, som f. n. representerar p.-systemets mest
avlägsna medl. Nyårsdagen 1801 upptäckte G.
Piazzi den första småplaneten, Ceres, en
liten p., vars bana ligger mellan Mars’ och
Ju-piters banor. Denna upptäckt följdes av en hel
rad liknande upptäckter, så att man f. n. känner
närmare 2,000 dyl. små-p. Redan 1610, då Galilei
riktade sin nyuppfunna kikare mot Jupiter,
upptäckte han, att denna omkretsades av 4 månar;
tab. 3 ger en översikt över samtliga nu kända
månar inom p.-systemet. Merkurius och Venus,
som röra sig innanför jordens bana, kallas de
nedre p., de p., som röra sig utanför jordens
bana, kallas de övre p.
Merkurius, den närmast solen belägna p.,
är den minsta av de 9 stora p. (ev. med
undantag av Pluto); den rör sig i en ganska excentrisk
bana; avståndet från solen växlar mellan 0,308
och o,467 astronomiska enheter. Merkurius’
ljusstyrka är i max. ung. lika stor som himlens
ljusstarkaste stjärnas, Sirius’; ljusstyrkan växlar med
avståndet från solen och från jorden samt med
Merkurius’ faser; den beror också på p:s
reflek-tionsförmåga, albedo. Merkurius har ett lågt
al-bedo, lika med månens; de spektrografiska
undersökningarna visa, att Merkurius praktiskt taget
saknar atmosfär; undersökningar av
polarisations-graden hos ljuset från p. antyda emellertid
existensen av en atmosfär, vars täthet dock högst
är 0,003 av jordens, om sammansättningen antages
vara densamma. Atmosfärens ringa täthet
bekräftas av temp.-mätningarna, som resulterat i
temp., varierande för olika faser mellan + 4170
och + 2270. Merkurius’ yta förefaller vanl.
likformigt lysande, och blott under gynnsamma
förhållanden har man sett antydan till mörka och
ljusa fläckar. Ur dessas rörelser drog
Schiaparelli den slutsatsen, att Merkurius hade bunden
rotation, d. v. s. alltid vände samma sida mot
solen (rotationstiden = omloppstiden 88d).
Andra undersökningar ha lett till betydligt kortare
rotationstider, högst några få dygn, varför frågan
om rotationstiden ännu får betraktas som olöst.
Om Merkurius vid nedre konjunktionen befinner
sig i närheten av någon av noderna, inträffar en
Merkurius-passage: p. passerar över solytan och
avtecknar sig som en mörk fläck mot densamma.
Venus’ bana är nära cirkelformig, dess
avstånd från solen varierar blott mellan 0,718 och
0,728 astronomiska enheter, avståndet från jorden
växlar däremot mellan 0,26 och 1,74. I max.
motsvarar Venus’ ljusstyrka storleken —4^3; den är
då mer än 10 ggr så ljusstark som Sirius. Venus’
albedo är hög och har samma värde som för
belysta moln, vilket tyder på att den är omgiven
av en tät atmosfär, och även andra
omständigheter, ss. vissa skymningsfenomen samt iakttagelser
vid de sällsynta Venus-passagerna, tala härför. F.
Baldet har skattat atmosfärens höjd till 80—100
km. 1932 observerade Adams och Dunham tre
absorptionsband i den inf raröda delen av p:s
spektrum, vilka identifierades scm tillhörande kol-
syremolekyler. Det är därför sannolikt, att Venus’
atmosfär huvudsaki. består av kolsyra, och
denna atmosfär är förmodligen så tät, att den fasta
ytan ej kan iakttagas. Åtskilliga visuella
observatörer ha iakttagit svaga fläckbildningar på Venus,
ur vilka Schiaparelli trodde sig kunna draga den
slutsatsen, att även Venus har bunden rotation.
Detta är emellertid av flera skäl osannolikt, och
försöken att på spektrografisk väg bestämma
rotationen ha ej givit positiva resultat. Plåtar, tagna
med ultra violettfilter av W. H. Wright och F.
E. Ross, visa tillvaron dels av ljusa fläckar, dels
av mörka strimmor, som uppträda i trakten av
vad man förmodar vara Venus’ ekvator. Dessa
fläckar och strimmor äro med all sannolikhet
molnbildningar i atmosfären.
Betr, jorden och dess måne hänvisas till
resp, uppslagsord.
Mars’ avstånd från solen varierar mellan 1,38
och i,67 astronomiska enheter, dess avstånd från
jorden mellan 0,37 och 2,68, och på gr. härav
växlar även ljusstyrkan mellan storlekarna —2,8
och + 1,6. Vid opposition erbjuder Mars
synnerligen gynnsamma observationsbetingelser; dess
yta är också bättre känd än någon av de övriga
p:s. Redan i en liten kikare kan man se fläckar,
som ständigt återkomma i samma form och utan
tvivel äro bildningar på Mars’ yta. Genom
observation av rörelsen hos dessa fläckar, av vilka
en del observerats redan för över 200 år sedan,
har man med stor noggrannhet kunnat bestämma
Mars’ rotationstid till 24t37m22s7. Dess
ekvators-plan bildar en vinkel på 240 52’ med banplanet,
nära motsv. ekliptikans oblikvitet för jorden.
Betingelserna för årstidsväxlingarna äro
följaktligen likartade hos de båda p.; Mars-året
innehåller 669,6 dygn. Mars’ yta består av
omväxlande rödgula och blågråa partier, av vilka de
förra äro rikligast företrädda på n., de senare
på s. halvklotet. I analogi med bruket för månen
kallas de rödgula partierna kontinenter, de
blå-grå hav. Det är emellertid ännu helt obestämt,
vad dessa olika områden i verkligheten motsvara.
En egendomlighet för Mars’ yta äro de båda
vita fläckar, som omgiva de båda polerna. Dessa
polarfläckar kunna under vintern nå en diam,
av över 1,500 km, under sommaren försvinna de
helt el. delvis. Schiaparelli, som ägnat Mars’ yta
ett ingående studium, fann bl. a., att de mörka
”haven” voro förbundna medelst mörka linjer,
som han benämnde kanaler utan att urspr. vilja
förutsätta någon analogi med motsv. jordiska
objekt. Småningom övergick han emellertid till
att betrakta dessa objekt som verkliga kanaler,
byggda av Mars-invånare för att fördela
smältvattnet från polar fläckarna över den
vattenfattiga p. Numera anse de flesta Mars-forskare,
att det stora flertalet av kanalerna äro optiska
villor, som uppkomma på gr. av ögats
benägenhet att sammanfatta svagt antydda detaljer i en
regelbunden, geometrisk form. Fotograferas Mars
med olika filtra, dels i violett, dels i rött ljus,
erhåller man olika diam, på bilderna; den
violetta bildens är störst. Denna omständighet tydes
som verkan av en Mars omgivande atmosfär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
