Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - Nordpolarexpeditioner - Sydpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325 Polarexpeditioner 326
bergs land, Ellef och Amund Ringnes’ land). I
samma trakter opererade en kanadensisk
expedition under V. Stefansson 1913—18 och
upptäcktes bl. a. Bordenön och Meighenön. — Litt.:
J. G. Andersson, ”Hur vi erövrade jorden” (del
I; 1953).
Sydpolarexpeditioner (se karta och bilder
vid Antarktis). Fransmannen Bouvet fann
1739 i s. Atlantiska oceanen på 540 s. br.
”Cap de la Circoncision”, som senare visat sig
vara identiskt med Bouvetön; hans landsman
Marion du Fresne upptäckte 1772 Marion- och
Crozetöarna, och Kerguelen-Trémarec, även han
fransman, fann s. å. den stora ö, som nu bär
namnet Kerguelen. James Cook företog 1772
—75 en världsomsegling på höga s. breddgrader
(50—700). Cook var den förste, som passerade
polcirkeln (3 ggr), nådde 1774 ända fram till
710 10’ s. br. (på 1060 54’ v. Igd) samt upptäckte
de subantarktiska öarna Syd-Georgien (möjl.
upptäckt tidigare) och Syd-Sandwichöarna. På
Syd-Georgien och Kerguelen kom fångsten av den
värdefulla pälssälen strax i gång.
Fångstverksamheten medförde också, att öarna s. och s. ö. om
Nya Zeeland upptäcktes under åren 1776—1815.
— I Västantarktis upptäcktes Syd-Shetlandsöarna
1819 av engelsmannen William Smith, som under
en färd runt Kap Horn kommit ur kurs. Han
engagerades genast av engelska amiralitetet att
med sitt fartyg göra en ny färd söderut under
ledning av sjöofficeren Bransfield, vilken i jan.
1820 upptäckte kuststräckan ”Trinity Land”, söm
icke kan ha varit annat än den framskjutande
nordligaste delen av det västantarktiska fastlandet,
Grahams land. Denna kust såg också den
amerikanske sälfångaren N. B. Palmer i jan. 1821
el. möjl. redan i nov. 1820. En stort anlagd rysk
expedition under ledning av F. G. v.
Bellings-hausen företog 1819—21 en ny kringsegling av
Antarktis och upptäckte 1821 Peter I:s ö, det
första landområde, som påträffades innanför
polcirkeln, samt Alexander I :s land. 1821 upptäcktes
Syd-Orkneyöarna av Powell och av Weddell.
Under en ny fångstresa 1823 lyckades Weddell
tränga söderut i det hav, som nu bär hans namn,
ända till 740 15’ s. br. En annan engelsk
fångstskeppare, Biscoe, upptäckte 1831 en kuststräcka
på Antarktis på 490 18’ ö. Igd (Enderby land).
Biscoe fortsatte österut och avslutade sin färd
runt sydpol skontinenten med viktiga upptäckter i
Västantarktis (Biscoeöarna) 1832. Ballenyöarna i
Östantarktis upptäcktes av kapten John Balleny
i febr. 1839; detta var första gången land iakttogs
s. om polcirkeln i östantarktis. Tre vetenskapliga
expeditioner arbetade i Antarktis 1840 och
närmast följ. år. Fransmannen Dumont d’Urville
fastställde kontinentens kustlinje på c:a 1400
ö. Igd på den del, som sedermera benämndes Adélie
land. Den amerikanska expeditionen under
löjtnant Charles Wilkes hade landkänning på flera
ställen längre västerut (Wilkes land). Störst
betydelse fick emellertid den engelska expeditionen
under J. C. R o s s med fartygen ”Erebus” och
”Terror”. I jan. 1841 trängde han genom
driv-isbältet i yttre delen av Rosshavet, vars längre in
isfria farvatten upptäcktes under denna färd.
Längs västsidan av Rosshavet fann Ross ett högt
fjällandskap söderut från Kap Adare
(Syd-Vic-torialand). En landstigning gjordes på
Posses-sionön. Kusten följdes så långt söderut som
möjligt, där expeditionen slutl. upptäckte de höga
vulkanerna Erebus och Terror och blev den
första, som framträngde till Rossbarriären. Här
nådde Ross i febr. 1842 så långt söderut som
till 78° 1 o’ s. br., ett rekord, som höll sig i 60 år.
De följ. 50 åren blev en död period i
utforskningen av Antarktis. Den tyska valfångaren
”Grönland” under befäl av Dallmann skaffade
1874 ytterligare upplysningar om v. kusten av
Grahams land (Bismarcksundet m. m.). Den
avgörande vändningen kom 1892, då fyra skotska
ishavsfartyg från Dundee samt den norska
is-havsskutan ”Jason”, kapten C. A. Larsen, sökte
sig söderut till Västantarktis för att fånga slätval
och säl. Från dessa fartyg såg man ö. kusten
av Grahams land (Nordenskjöldkusten), och V12
1892 var Larsen i land på Seymourön, varifrån
han hemförde växtfossil från tertiärtiden. Nästa
säsong, 1893—94, sände åter den norske redaren
Chr. Christensen ”Jason” och C. A. Larsen till
Västantarktis, denna gång tills, m. tre andra
fartyg. Landstigningar företogos på Seymourön
(18/n) och Foyns land (V12). Nya kuststräckor,
bl. a. Kung Oscar II :s land, och nya öar
upptäcktes. ”Jason” nådde ända till 68°io’ s. br.
längs östsidan av det framskjutande
västantarktiska landet. En liknande försöksfärd till
okända fångstfält företogs 1894—95 med
”Antarc-tic” under ledning av H. J. Bull till Rosshavet.
Under denna färd gjordes f. f. g. en landstigning
på det antarktiska fastlandet (Kap Adare, 24/i
1895). På Kap Adare företog norrmannen Carsten
Borchgrevink under sin exp. med ”Southern
Cross” (under engelsk flagg) 1898—1900 den
första övervintringen på antarktiskt fastland.
Efter övervintringen nåddes med fartyget 78° 34’
s. br. vid Rossbarriären, och Borchgrevink
företog en skid- och slädfärd längre söderut till 78°
50’. Vintern närmast dessförinnan hade en belgisk
expedition under de Gerlache gjort den första
övervintringen i Antarktis, i drivisen s. v. om
Västantarktis. På vägen söderut upptäckte och
kartlade expeditionen bl. a. det sund v. om
Grahams land, som nu bär ledarens namn. Från
denna färd, vari även Roald Amundsen deltog,
hemfördes f. f. g. vetenskapliga observationer
från Antarktis för en sammanhängande tid av ett
år, särsk. rörande vinterklimatet.
Under åren närmast efter sekelskiftet fortsatte
icke mindre än fem vetenskapliga expeditioner
forskningarna i Antarktis. Den skotska
expeditionen under ledning av W. S. Bruce 1902—04
övervintrade vid Syd-Orkneyöarna men utförde
för övrigt särsk. oceanografiska undersökningar
i Weddellhavet och nådde längs dettas ö. sida
ända till 740 1’ s. br., där inlandsisens rand
påvisades (Coats land). Den tyska expeditionen
med ”Gauss” 1901—03 med Erich v. Drygalski
som ledare övervintrade i packisen 85 km utanför
Kejsar Vilhelm II :s land på c:a 89° ö. Igd, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
