Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - Sydpolarexpeditioner - Polarfront - Polarhare el. grönlandshare, snöhare - Polarhav - Polarimeter - Polaris - Polarisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Polarfront—Polarisation
330
ningsfärderna till Antarktis och farvattnen
utanför från 1926 och fram till 2:a världskriget ha
bekostats och utsänts av valfångstredaren Lars
Christensen i Sandefjord. I början användes
säl-fångstfartyget ”Norvegia”, och från detta
företog Riiser-Larsen i dec. 1929 och jan. 1930
flygningar in till Enderby land, där han också
landade; i febr. 1930 påvisades inlandsisens rand på
c:a 12—24 0 v. Igd (Kronprinsessan Märthas land).
Under slutet av 1920-talet och under 1930-talet
kommo de norska valfångstexpeditionerna ofta
nära sydpolskontinentens kust, och Christensens
senare expedition utnyttjade valkokeri el. tankbåt
som bas för flygningar. Särsk. viktig var
expeditionen 1936—37 (med ”Thorshavn”), som följde
kusten från 8o° till 200 ö. Igd. C:a 2,000 km av
denna kust fotograferades från luften i och för
kartläggning. 200 km innanför isranden på
Prinsessan Ragnhilds land upptäcktes en ny fjällkedja.
Genom Christensens expedition och genom
iakttagelser av andra valfångare har den antarktiska
kusten från 150 v. Igd till c:a 85° ö. Igd i stora
drag blivit känd, från Enderby land och österut
också genom iakttagelser av Sir Douglas
Maw-sons expedition 1929—30 och 1930—31. I
Ross-havssektorn arbetade två stora amerikanska
expeditioner under ledning av Richard E. Byrd
1928—30 och 1933—35. Med utgångspunkt från
Valbukten upptäcktes och undersöktes närmare
Rockefellerbergen ö. om Rosshavet. 28/u—29/n
1929 flög Byrd själv på 19 tim. till
sydpolen och tillbaka till basen (han är den ende,
som har flugit till både nord- och sydpolen). En
geologgrupp följde Amundsens rutt söderut till
Axel Heibergglaciären och undersökte de
höga fjällen ett stycke längre åt s. ö. Under
Byrds nästa färd fortsattes arbetet i samma
trakt. Marie Byrds land (med Rockefellerbergen)
utforskades närmare, kustlinjen österut från
Ross-barriären kartlades; en annan geologgrupp trängde
åter söderut till Drottning Maudbergen och
fortsatte undersökningarna av de höga randfjällen
ännu ett stycke söderut. Amerikanen Lincoln
Ells-worth flög 22/u 1935 från Dundeeön vid Grahams
land söderut längs ö. kusten till c:a 710 s. br. På
grundval av hans fotografier började man tvivla
på att Wilkins’ ”Stefanssonsundet” existerade.
Hearsts land med Eternitybergen upptäcktes.
23/u—V12 företog Ellsworth återigen en flygning
från Dundeeön ända till Valbukten vid Rosshavet.
Fyra landningar företogos under vägen på
inlandsisen. V. om den sydligaste delen av Grahams
land fanns ett brett sund el. en dal mot s. med
höga fjäll västerut. Långt inne på inlandsisen
observerades ett fjällparti (Sentinelbergen).
Frågan om Grahams lands ö- el. fastlandsnatur
avgjordes under en resultatrik engelsk expedition
1934—37 under ledning av J. R. Rymill. Det
fastslogs, att ”Stefanssonsundet” icke existerade
och att Grahams land hänger samman med
kontinenten s. därom. Man konstaterade, att Alexander
I :s land är mycket större, än som först antogs,
och att det skiljes från fastlandet av ett sund,
fyllt av shelfis: Kung Georg Vl-sundet, som
följdes med släde mer än 300 km söderut och
genom
snittligen var 20—25 km brett. De höga
kustfjällen längs ö. sidan av Alexander I:s land
visade sig med sina fossilförande lager ha en helt
annan geologisk uppbyggnad än fastlandet ö.
därom. Nya, viktiga resultat vunnos under Byrds
expeditioner 1939—41 och 1946—47 (se Byrd).
I jan.—febr. 1939 lyckades en tysk expedition
under ledning av kapten Ritscher utföra en
stereo-fotogrametrisk flygkartering (under sammanlagt
86 flygtimmar) av nyupptäckta fjällkedjor 170—
200 km s. om isranden mellan ii° 30’ v. Igd och
20° ö. Igd (”Neu-Schwabenland”). Några
landningar företogos icke, men med förstklassig
utrustning lyckades det att fotografera dess vidsträckta
fjällpartier med säregna naturförhållanden.
1947—48 tillbringade den amerik. R o n n
e-expeditionen nästan ett helt år i Antarktis
med bas vid Marguerite Bay på v. kusten av
Palmerhalvön. Den bestod av 23 medl., däribland
en kvinna (Mrs. E. Ronne). En del förut okända
öar upptäcktes. Prof. H. W:s o n A h 1 m a n n
var initiativtagare till den första internationella,
vetenskapliga expeditionen till Antarktis, den
n o r s k-b r i 11 i s k-s venska a n t a r k t i s e
x-peditionen 1949—52, med 7 norska, 5
brittiska och 4 svenska deltagare förutom en britt,
flygavd. (ej övervintrande) om 5 man,
medförande 2 Austerplan ombord på det norska
fångstfartyget ”Norsel”. Expeditionens ledare var
norske kaptenen J. Giaever, hans ställföreträdare
svenske glaciologen V. Schytt. övriga svenska
deltagare voro O. Wilson (läkare), G. H.
Lilje-quist (meteorolog) och B. Ekström (mekaniker
och weaselexpert). Den sistnämnde jämte två britt,
deltagare omkommo genom olyckshändelse vid
Maudheim (1952), där expeditionen hade sin bas
(i Drottning Mauds land inom den norska sektorn
av Antarktis). — Litt.: J. Giaever — V. Schytt,
”Antarktisboken” (1952; med förord av
ambassadör H. W:son Ahlmann); J. G. Andersson, ”Hur
vi erövrade jorden” (Antarktis, i del II; 1953).
Polarfront, se Lågtryck.
Polarhare el. grönlandshare, snöhare,
Le’pus groenla’ndicus, på Grönland och
Ellesme-reländet förekommande helvit hare med svarta
öronspetsar.
Polarhav, de delar av världshavet, som äro
belägna mellan polerna och polcirklarna.
Polarimèter, se Polarisationsinstrument.
Poläris, astron., se Polstjärnan.
Polarisation. 1) Elektrolytisk p. Varje
elektrisk ström, som genomflyter en elektrolyt, är
förbunden med en sönderdelning av elektrolyten,
varvid jonerna, som avskiljas, och
koncentrations-ändringarna av lösningen vid elektroderna alstra
en motelektromotorisk kraft. Fenomenet kallas
polarisation av elektroderna. Genom
denna försvagas den elektriska strömmen;
elektro-lytens motstånd undergår en skenbar ökning.
Avbrytes förbindelsen med strömkällan och
anslutas elektroderna i stället till en
spänningsmä-tare, kan man påvisa en genom p. av elektroderna
uppkommen elektromotorisk kraft. Förbindas
elektroderna med en metalltråd, flyter i denna en
elektrisk ström, den s. k. polarisations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
