Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påve el. Den helige fadern - Påvekors - Påvens skägg (tvista om) - Påveval - Päijänne - Päivärinta, Pietari - Pälkäne - Päll - Pälsbin - Pälsdjursavel - Pälsfladdrare - Pälsmal - Pälsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Påvekors—Pälsverk
618
quist, ”Påvedömets historia 1800—1920” (1920);
E. Caspar, ”Geschichte des Papsttums”, (2 bd,
1930—33); J. Schmidlin, ”Papstgeschichte der
neuesten Zeit” (4 bd, 1933—39); G. Castella,
”Papstgeschichte” (3 bd, 1944—46).
Påvekors, se Kors 1).
Påvens skägg, i uttryck som tvista om p.,
tvista om ingenting el. om något, som icke är
värt att diskutera (.påvarna ha sedan länge i regel
varit slätrakade).
Påve val skedde urspr. i samma ordning som
val av andra biskopar, d. v. s. genom
prästerskapet och folket. De politiska makthavarna
tillskansade sig emellertid ofta avgörandet. 1059
överlämnades p. i realiteten åt kardinalkollegiet.
Sedan 1274 försiggår p. i konklav.
Pä’ijänne, sjö i mell. Finland, en av landets
största sjöar, längd i n.—s. riktning 120 km,
största bredd 23 km, 1,112 km2, största djup 93
m, 78 m ö. h. P. är centralsjö för Kymmene älvs
vattensystem, även kallat Päij ännesystemet, och
upptager flera stora tillflöden. P. har flera vikar
i tvärriktningen och är uppfylld av holmar;
avrinner genom Kymmene älv till Finska viken.
P. har stor betydelse som flottningsled samt som
trafikled för ångbåtar, särsk. på sträckan
Jyväs-kylä—Lahti.
Pä’ivärinta, P i e t a r i, finsk författare (1827
—1913). P. var son till en fattig österbottnisk
inhysing, besökte aldrig någon skola, blev 1861
klockare och var led. av bondeståndet vid flera
lantdagar. — Femtioårig debuterade han med den
självbiografiska berättelsen ”Elämäni” (1877;
”Mitt lif”, s. å.). Under de följ, tjugu åren
utvecklade han en livlig författarverksamhet, vars
mest beydande alster äro berättelserna ”Elämän
havainnoita” (1880—84; ”Bilder ur lifvet”, 1883
—•87). P:s verk skildra med enkel realism
händelser ur hans och den österbottniska allmogens
liv. P. var den förste folklivsskildrande
allmogeförfattare, som spelade en betydande roll i den
finska litteraturen vid 1800-talets slut. — Litt.:
Ola Hansson, ”Litterära silhuetter”, I (1885).
Pä’lkäne, kommun i Tavastehus län, Finland;
249 km2, 5,200 inv., finsktalande.
Päll (av lat. pa’llium, täcke, mantel),
tronhimmel, takhimmel, baldakin (fast el. buren över
en furste el. dyl. i en procession), jfr Brudpäll.
Pälsbin, zool., se Bifamiljen, sp. 14.
Pälsdjursavel. För att tillgodose
pälsmarknadens krav på skinn började man på slutet av
1800-talet försök att i fångenskap uppföda och
fortplanta pälsdjur, i första hand arter,
vilkas skinn voro mest eftersökta. Vissa av dessa
ha visat sig mycket lätta att hålla i fångenskap,
och då uppfödningen även lämnat gott
ekonomiskt utbyte, har p. vunnit en mycket snabb
spridning; vid de särsk. i Canada och U.S.A.
men även i flera andra länder med härför
lämpligt klimat talrika pälsdjursfarmerna sysselsättas
numera 10,000-tals personer. De första försöken
med p. gjordes i Canada 1887 (på Prince Edward
Island). De första åren såldes endast skinn men
senare även avelsdjur, och uppfödningen av
sil
verräv fick snart stor spridning, särsk. efter i :a
världskriget. I Canada och U.S.A., som på p:s
område äro ledande, finnas de största och
talrikaste farmerna, men även Norge, dit de första
avelsdjuren importerades 1910, och Sverige, där
uppfödningen började 1925, äro stora producenter
av silverrävsskinn. Rävfarmer finnas dessutom i
Tyskland, Finland, England, Frankrike och
Schweiz. Ung. samtidigt med de nämnda försöken
med uppfödning av silverräv började man i
Canada även försöka uppföda blåräv. Denna, en
färg-varietet av fjällräv, utsläpptes till en början på
isolerade öar, där djuren fingo leva fritt. Numera
uppfödes även blåräven i fångenskap, och stora
farmer finnas, bl. a. i Norge och Sverige. Av
andra pälsdjur, som numera äro föremål för
avel, må nämnas den amerikanska flodillern el.
minken, nerz, iller, mård, amerikansk grävling,
tvättbjörn, sumpbäver el. nutria, bisamråtta och
kanin, framför allt chinchillakanin. I Amerika
och under senare år även Tyskland har man
lyckats acklimatisera karakulfåret, varav det
värdefulla persian erhålles, och i Ryssland pågå försök
med uppfödning av sobel. I Sverige gick p. särsk.
under 1930-talet oerhört framåt, i det att antalet
pälsdjursgårdar snabbt ökades. Antalet djur i
svenska pälsdj ursfarmer uppgick 1948 till 292,000,
varav 54,000 silverrävar, 40,000 blårävar, 190,000
minkar och 8,000 sumpbävrar. Omkr. 6,000
personer syssla med p., varav ung. tredjedelen
betraktar detta som sitt yrke. En del av de svenska
pälsdjursodlarna ha 1929 sammanslutit sig till
Sveriges pälsdj ursuppfödares riksförbund.
Förbundet utger tidskr. Våra pälsdjur med 14 nr årl.
Pälsfladdrare, Galeopithécus, däggdjurssläkte,
som intar en mellanställning mellan ordn.
insekt-ätare och fladdermöss och därför ofta får utgöra
en egen däggdj ursordning. De få hithörande
formerna nå storleken av en katt, ha slank
kroppsbyggnad, litet huvud med lång nos,
egendomliga, kamliknande framtänder och täml. långa
extremiteter. Dessa äro förenade av ett som
fallskärm tjänande hudveck, omfattande även svansen.
Röda pälsfladdrare n, fladdermak
i-e n el. k a g u a n g e n, G. volans, finnes på
Filippinerna, närstående arter el. lokalraser på
Ma-lackahalvön, Sundaöarna och Moluckerna.
Pälsmal, zool., se Malfjärilar.
Pälsverk, färdiga klädespersedlar av pälsskinn.
Skinn med mjuka, fina, slitstarka hår och
hållbar läderhud äro bäst. Pälsen kan bestå av två
sorters hår, dels glest sittande, grova s. k. s t i
c-kelhår, dels tättsittande, mjuka ullhår, som
bilda den s. k. grunden. Stickelhåren skjuta mer
el. mindre långt ut över ullhåren. Djurens v i
n-t e r p ä 1 s har färre stickelhår och är tätare på
gr. av riklig utveckling av ullhår i mots. till
sommarpälsen, som därför i regel är mindre
värdefull. Hårens slitstyrka och läderhudens
förmåga att fasthålla håren äro avgörande för
pälsens varaktighet. F ä r g n i n g, liksom
utryckning av stickelhår, nedsätter bl. a. varaktigheten.
En naturell päls har ljusgrå till vit hårbotten,
under det att en päls med mörk hårbotten är
färgad. Genom att endast färga hårspetsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
