Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rabaul - Rabb - Rabbi - Rabbin - Rabbinska språket och litteraturen - Rabe, Julius - Rabelais, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Rabaul—Rabelais
650
Ra’baul, förr Simpsonhafen, huvudort i
Bismarcksarkipelagen.
Rabb, se Drivning i).
Rabbi, hebr., ”min herre”, ”mästare” (bildat
av rab, stor), var en hederstitel för judiska lärda.
Ännu högre titel var rabban-, jfr formen rabbuni
(Mark. 10: 51, Joh. 20: 16). I nyare tid
användes titeln rabbin för vid särskilda
rabbinseminarier examinerade judiska religionslärare.
Rabbin, se Rabbi.
Rabbinska språket och litteraturen. Det
rabbinska el. nyhebreiska språket avlöser det
forn-hebreiska, som möter i G. T.; denna
förvandlingsprocess äger rum i och med att arameiskan
blir judarnas folkspråk och efter hand intränger
i litteraturen. Det intensiva judiska lärdomslivet
under århundradena närmast före och efter den
nya tideräkningens början ger upphov till en
blomstrande litteratur. Vid sidan av
midrasch-litteraturen (se Midrasch) märkes Talmud, en
monumental kodifiering av den teologiska
diskussion, som muntligen traderats alltsedan
200-talet f. Kr. och som nedskrevs omkr. 500 e. Kr.
Tyngdpunkten i detta verk utgöres av Mischna
(lära); bland dess upphovsmän, de s. k. ta
n-n a i t e r n a (av tanna, lärare), märkas Hillel,
Schammaj, Gamaliel I, Jochanan ben Sakkaj,
Elieser ben Hyrkanos och Akiba. Man anser,
att Mischnans grundtext slutredigerats av Jehüda
ha-Nasi (omkr. 190 e. Kr.). Förutom av
Mischna består Talmud av Gemara, en kommentar,
som författades av lärda i Babylonien, som
blivit centrum för det judiska litterära livet och
som kunde uppvisa så berömda judiska skolor
som Süra, Nehardéa och Pumbedita. Dessa
kommentatorer kallades a m o r é e r (av amora,
för-klarare). En pendang till Mischna bildar T
o-sefta (tillägg), redigerad av Rabbi Nehemja.
Talmudtrogna judar ha kallats rabbaniter
såsom hyllande sig till den av rabbinerna
fortsatta traditionen. Sedan templet förstörts,
upphörde offertjänsten; synagogans gudstjänst
bestod nu av böner och föreläsning ur toran
(d. v. s. Moseböckerna). Behovet av en fast
ritual framkallade författandet av bönböcker
(siddur). I samband härmed utvecklade sig en
religiös poesi (pijjutim), liksom hela den övriga
judiska litteraturen starkt påverkad av araberna.
Den förnämste bland dessa skalder var Elasar
Kalir (omkr. 800). Ur nyplatonska och
nypyta-goreiska spekulationer växer kab balan fram;
denna mysticism får sin grundkodex i Jezirah.
Den judiska kulturen följer sedan de stråkvägar
det arabiska väldet införlivar med sig — i
Spanien upplever den en blomstringsperiod, som får
ett tragiskt slut genom judarnas fördrivande ur
landet under Ferdinands och Isabellas regering.
Där märkas bl. a. religionsfilosofen Maimonides,
filologerna Menachém ben Sarük (d. omkr. 970),
Jehüda Chajjüg (d. omkr. 1010), Jona Ibn
Djanäh (omkr. 1000) och Ibn Esra (d. 1167),
talmudisterna Samuel ha-Nagld (d. 1055) och
Isak al-Fasi (d. 1103) och de stora diktarna
Salomo ben Gabirol (Ävicebron, d. 1058), Mose
ben Esra (d. 1139) och Jehüda ha-Levi (d.
1140). I s. Frankrike levde på noo-talet den
berömda filologsläkten Kimchi; i n. Frankrike levde
i början av 1000-talet Gerschöm ben Jehüda —
sin tids förnämsta auktoritet —, vars takkanöt
(stadgar) blevo normgivande för Europas judar.
Salomo ben Isak från Troyes, kallad Raschi
(d. 1105), skrev en ny kommentar till bibel och
Talmud, vilken kommentar fortsattes av hans
lärjungar, de s. k. tossafisterna. I Tyskland
framträdde på 1200-talet den berömde kommentatorn
Meir ben Baruk von Rothenburg. En fördriven
spansk jude, Josef Karo (d. 1575), skrev i
Sa-fed, n. om Nasaret, den ännu gällande
ritualko-dexen ”Schulchän arük” (Det dukade bordet),
och i Saloniki författade den från Spanien
härstammande Jakob ben Chabib (d. 1730), ”En
Jaköb” (Jakobs öga), en outtömlig källa för
judiska predikanter. Ännu några spanska judar
må här nämnas: Mose de Leon (d. 1305), som
författat den kabbalistiska skriften ”Söhar”,
och historikern Abraham Zaküt (omkr. 1500).
Bland italienska judar märkas
Mischnakommen-tatorn Obadja da Bertinoro (d. omkr. 1500),
grammatikern Elias Levita (d. 1549),
historikerna Josef Kohen (d. 1576) och Assarja dei Rossi
(d. 1578) samt skalderna Immanuel ben Salomo
(d. omkr. 1330), Kalonymos (d. omkr. 1330)
och Mose Zaküt (d. 1697), den förste kände
dramatikern på hebreiska. I Polen finna vi en
livlig anslutning till Talmudstudiet med namn
som Mose Isseries (d. 1572) och Isak Trokai
(d. 1594). Ett nytt skede i den nyhebreiska
litteraturen inledes med Moses Mendelssohn på
1700-talet (jfr Nyhebreisk litteratur).
Litt.: G. Karpeles, ”Geschichte der jüdischen
Literatur” (2 bd, 1886); J. Winter och A.
Wünsche, ”Die jüdische Litteratur seit Abschluss
des Kanons” (3 bd, 1894—96).
Rabe, Johan Julius, musikskriftställare (f.
1890 13/i). R. var 1918—27 musikkritiker i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidn.; 1927—35 var
han riksprogramchef och är sedan 1935
programchef i Göteborg. R. har förf, en värdefull
monografi över G. Bizet (1925) samt tills, m. G.
Jeanson en populär musikhistoria, ”Musiken
genom tiderna” (2 bd, 1927—31, 3:e uppl. 1946).
Han har även utg. Radiotjänsts operabok (1—3,
1939—43), en biografi över J. S. Bach (1947)
och ”Beethovens symfonier” (1948).
Rabelais [rablä’], F r a n q o i s, fransk
författare (1494?—1553), den franska renässansens
största och ursprungligaste litterära gestalt. Hans
växlande levnadslopp har först i senare tid
kunnat i detalj rekonstruerats. Han föddes i Chinon,
där fadern var advokat. 1520 var han
francis-kanmunk men tilläts 1524 att övergå till
bene-diktinorden, där han fick mera frihet att odla
sina vetenskapliga intressen. Han blev en
fullständig polyhistor, studerade vid olika univ. och
stod i förbindelse med sin tids lärdaste män n.
om Alperna, bl. a. Erasmus och Guillaume Budé.
1530 inskrevs han vid medicinska fakulteten i
Montpellier, och efter snabbt avlagda
lärdomsprov vann han inom kort rykte som en av
Frankrikes förnämsta läkare. Sedan han 1532 vunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
