Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Regulus - Regulus, Marcus Atilius - Regur el. regar - Rehabeam - Rehabilitation - Rehabilitera - Rehberg, Poul Brandt - Rehbinder, släkt - Rehbinder, Robert Henrik - Rehmke, Johannes - Rehn, Jean Eric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
Regulus—Rehn
836
Régulus (astron.), se Lejonet
Regulus, Marcus Atilius, romersk
fältherre. Han var en av de konsuler, som 256 f. Kr.
vunno segern över kartagernas flotta vid
Ecno-mus. Efter romarnas landstigning i Afrika fann
R. i de vunna framgångarna en anledning att
med alltför hårda villkor besvara kartagernas
anhållan om fred. Men han dukade under för dessas
förnyade ansträngningar och dog som krigsfånge.
Mycket populär blev i Rom en tradition, att R.,
sänd till Rom med fredsförslag, avstyrkt freden
och efter återvändandet till fångenskapen på ett
grymt sätt avlivats.
Regur el. re gar, jordart i s. Indien, täckande
Vs av dettas yta. R. är finkornig, svart, starkt
lerhaltig, med inblandade kalkkonkretioner. Den
är mycket näringsrik och synnerligen lämplig för
bomullsodling och kallas därför ofta svarta
bomulls jorden.
Rehäbeam, Juda rikes förste konung, Salomos
son (900-talet f. Kr.). Missnöjet bland folket
redan under Salomos sista regeringsår slog ut i
full låga genom det oförstånd R. visade strax
vid regeringstillträdet. De missnöjda slöto sig
till Jerobeam, som blev konung i Israels rike.
Endast Juda och delar av ett par andra stammar
höllo sig till R., som blev konung över Juda
rike. Ständiga strider med Israels rike oroade
hans regering, varjämte den egyptiske konungen
Sisak erövrade Jerusalem och plundrade templet
och konungaborgen.
Rehabilitatiön (av lat. re, åter, och habi’litas,
lämplighet), jur., återgivande av förut fråndömd
rättighet el. värdighet, undanrödjande genom
särskild rättslig akt av påföljd för brott el. av
annan verkan av dom i brottmål. R.
förekommer icke som särskilt institut i svensk rätt, men
motsvarande rättsverkan kan uppnås genom
benådning.
Rehabilitera, återupprätta; återinsätta i
värdighet.
Rehberg [rè’bärg], Poul Kristian Brandt,
dansk djurfysiolog och politiker (f. 1895), fil. dr
1926, med. hedersdr vid Lunds univ. 1950; sedan
1945 prof, i zoofysiologi vid Köpenhamns univ.
R. är särsk. känd för grundläggande arbeten över
njurarnas funktion. Under den tyska ockupationen
av Danmark 1940—45 var R. en av
motståndsrörelsens ledare. Efter kriget är R. aktiv
politiker och en av förgrundsfigurerna i danskt
internationellt samarbete.
Rehbi’ndér, svensk släkt, urspr. från Kurland,
känd från 1400-talet. Generalmajoren av
kavalleriet och guvernören i Finland Henrik R. (1604
—80) naturaliserades som svensk adelsman 1668
och blev frih. 1680. En baltisk gren erhöll 1787
romersk riksgrevlig värdighet. R. H. R. (se
nedan) blev 1826 finländsk greve men tog ej
introduktion och slöt sin gren. — Litt.: V. Rehbinder,
”Ätten R.” (1925).
Robert Henrik R., greve, finländsk
statsman (1777—1841). Han började sin
ämbetsmannabana vid Äbo hovrätt och fortsatte den i
Stockholm, där han även blev kammarj unkare vid
hovet 1802. Till Åbo hovrätt återvände R. 1805
och utsågs 1808 till dess representant i den s. k.
Finska deputationen hos Alexander I. Han vann
kejsarens bevågenhet och utsågs 1809 till medl.
av kommissionen för finländska ärenden i
Petersburg. Från 1811 var han föredragande för
dessa ärenden hos kejsaren, från 1834 med titeln
ministerstatssekr. Hans inflytande på
gestaltningen av Finlands styrelse var stort, och han följde
därvid grundsatsen att söka bevara det mesta
möjliga av det svenska arvet. Nikolaj I
underskrev vid sin tronbestigning tack vare hans
inflytande en regentförsäkran till Finlands folk.
Réhmke, Johannes, tysk filosof (1848—
1930), prof, i Greifswald 1885. R. betraktar allt
givet som innehåll i medvetandet och fattar
filosofiens uppgift som en analys av de allmännaste
medvetenhetsfakta. Hans ståndpunkt är i många
hänseenden synnerligen självständig. Skr.:
”Philosophie als Grundwissenschaft” (1910), ”Logik
oder Philosophie’ als Wissenslehre” (1918) m. fl.
Rehn, Jean Eric, arkitekt, grafiker (1717
—93). R. lämnade 1739 en tjänst som
dessinatör-löjtnant i Fortifikationen och for till Paris, där
han utbildade sig i gravyrkonsten. På initiativ
av C. G. Tessin och C. Hårleman anställdes R.
1745 i svensk tjänst som mönsterritare för
siden-o. a. textilmanufakturer. Hemkommen blev R.
mycket anlitad på olika konstindustriella områden;
utom ritningar till textilier utförde han dylika till
guldsmedsarbeten, medaljer, porslin (Rörstrand),
möbler (Haupt), teaterdekorationer m. m. Efter
en resa till Frankrike och Italien 1755—56
blev R. 1757 hovintendent och prof, vid
Konst-akad. Åt R. anförtroddes en mängd betydande
inredningsarbeten på Drottningholm — bl. a.
biblioteket från 1746—47 med drag av
begynnande nyklassicism —, på Rosersberg, Ekolsund,
övedskloster, Väsby, Gripsholm, Stockholms slott
— Karl XIH:s våning i rokoko (1753—54),
Gustav III:s och hans gemåls båda
paradsängkammare (1775—79) i utbildad nyklassicism —,
Lövsta o. a. R. utförde ritningar till flera
privatslott, på 1760—70-talen Gimo, Forsmark och
Ljung, omkr. 1780 Sturehov och österby, och
till privathus i Stockholm, till en planerad ny
Johannes kyrka i Stockholm (1780—83), ej
utförd, samt till kyrkmöbler, epitafier m. m. R:s
Sofia Magdalenas paradsängkammare, nu Sveasalen, på
Stockholms slott. Inredd 1775—79 av Jean Eric Rehn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
