Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Retningsfysiologi - Retningsterapi - Retningströskel - Retor - Retorik - Retorisk - Retorsion - Retort - Retro - Retroaktiv - Retrograd - Retrospektiv - Reträtt - Rettig, släkt - Rettig, 1. Fredric von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909 Retningsterapi—Rettig 910
utlöser dem, samt benämnas genom
sammansättning av ett prefix, angivande retmedlets art, med
ettdera av orden tropism, nasti el. taxis. Följ,
lista upptar de vanligaste av dessa prefix med
den svenska tolkningen inom parentes: a e r
o-(luft- el. gas-); foto- (ljus-); ga Ivan
o-(galvanisk, d. v. s. medelst elektrisk ström);
g e o- (tyngdkrafts-); h a p t o- (berörings-) ;
helio- (ljus-; mindre brukligt än foto-); h y
d-r o- (fuktighets-) ; k e m o- (kemisk) ; o s m
o-(osmotisk, d. v. s. beroende av koncentrationen
som sådan, ej av ämnets kemiska natur); r e
o-(strömnings-, framkallad av strömmande vatten);
s e i s m o- (skaknings-); termo- (värme-);
t i g m o- (berörings-); traumat o- (skade-,
d. v. s. framkallad genom sårnad el. annan
skada). Morfoserna ha delvis klassificerats på
motsv. sätt, t. ex. kemomorfoser,
meka-nomor f oser. — För de riktade reaktionerna
(tropismer, taxier) urskiljer man positiv och
negativ reaktion, alleftersom rörelser ske emot el.
bort ifrån det håll, varifrån retningen kommer.
En pålrot är positivt, ett upprättväxande
topp-skott negativt geotropiskt. —
Nyktinastis-ka kallas de ”sömnrörelser”, som utföras av en
hel del blad och blommor. I vissa fall riktas de
av tyngdkraften, och nyktigeotropiska
vore ett bättre namn (ej n y k t i t r o p i s m, som
också använts). Liknande mer el. mindre lodrät
”profilställning” inta småbladen av vissa
ärtväxter i starkt solljus (”dagssömn”).
Retningsterapi, se Ospecifik retningsterapi.
Retningströskel, psyk. och fysiol., den
svagaste intensitet, som en viss retning måste ha för
att åstadkomma en märkbar sinnesförnimmelse.
Se Retningsfysiologi.
Rötor (grek, rhètor), talare, orator.
Retorik, i vidsträcktaste mening konsten att
uttrycka sig i tal, regler för ämnets uppsökande
och uppställning, för språkbruk, stil, inlärande
och utförande. De första, som författade en
handledning i talekonst, voro advokater, Korax
och Teisias från Sicilien i slutet av 400-talet
f. Kr. Sofisterna, t. ex. Gorgias, utvecklade r:s
teori. Från denna tid bemäktigade sig r. den högre
undervisningen; den mest berömde läraren var
Isokrates, men r. bekämpades av Platon. 300-talet
f. Kr. var den offentliga vältalighetens
blomst-ringstid i Aten (Lysias, Demosthenes m. fl.).
Aristoteles bragte r. i vetenskapligt system.
Under den hellenistiska tiden utträngdes r. ur den
högre undervisningen av filosofien. Vid dess slut
uppstodo olika skolor, den asianska, som älskade
ett svulstigt och uppstyltat språk, och den attiska,
som föredrog knapphet och klarhet, mellan vilka
den rhodiska intog en mellanställning. R. vann
starkt insteg i Rom vid republikens slut. Vid
denna tid levde stora talare; den främste var
Cicero, som också behandlade r:s historia och
teori. Med kejsartiden upphörde vältalighetens
betydelse i det statliga livet, men den epideiktiska
vältaligheten (lovtal) blomstrade, och r.
bemäktigade sig åter undervisningen; Quintilianus’
berömda ”Institutiones oratoriae” omfatta
uppfostran över huvud. R. blev alltmer
verklighetsfräm
mande, men retorerna åtnjöto stort anseende.
Inom det grekiska språkområdet upplevde r. en
ny blomstring i 2:a årh. e. Kr. (den s. k. andra
sofistiken) och en annan på 300-talet. Från
samma tid finns en samling latinska panegyriker.
R:s överväldigande betydelse för antiken ligger
bl. a. däri, att det talade ordet då ersatte
pressen. — Se R. Volkmann, ”Die Rhetorik der
Griechen und Römer” (2:a uppl. 1885).
Modern r. innehåller dels den rent praktiska
läran om hur man skolar sig till ett
verkningsfullt föredrag, dels teorien för de förändringar i
behandlingen av konstprosan, vilka betingas av
det muntliga föredraget. I den förra ingå
röstbehandling, utbildning av ett rent och riktigt
uttal och, slutligen, den tekniska fulländningen i
fråga om sätten att verksammast begagna
talarens medel att göra intryck, röra, egga, rycka
med sig, övertyga. — Litt.: O. Ottelin, ”Det
offentliga talandets konst” (4:e uppl. 1930); C.
Cederblad, ”Det levande ordet” (3:e uppl. 1943).
Retorisk, som hör till retoriken; högtravande,
prunkande. — Retorisk fråga, ett utrop,
som uttrycker häpnad, ovilja el. annan stark
känsla, i frågeform, ehuru man ej väntar svar.
Retorsiön (av lat. re, tillbaka, och torquere,
vrida). 1) Dialektiskt konstgrepp, som består i
att emot en motståndare vända hans egna skäl.
— 2) (Folkr.) Vedergällning, som tillgripes av
en stat gentemot främmande stat på grund av ett
förfarande från den senares sida, som utan att
utgöra en rättskränkning dock ter sig i hög grad
obilligt och hänsynslöst.
Retort [-å’rt], kem., se Destillationsapparat.
— R e t o r t k o 1, se Kol.
Re’tro, lat., tillbaka, bakåt.
Retroaktiv (av lat. re’tro, tillbaka, och a’gere,
driva), tillbaka verkande. En lag säges erhålla
retroaktiv kraft, då den användes för att
bestämma de rättsliga verkningarna av
tilldragelser, som infallit före den tidpunkt, då lagen blev
gällande. Att lagar i regel ej böra få utöva ett
sådant inflytande på redan uppkomna
rättsförhållanden erkännes allmänt. Vid ändring av
strafflag brukar man dock föreskriva, att brott,
som begåtts, innan den nya lagen träder i kraft,
skall straffas efter denna, därest straffet
därigenom blir lindrigare (se § 5 i 1864 års
förordning om nya strafflagens införande).
Retrogräd (av lat. retrögradus,
tillbakagåen-de), astron., se Direkt led.
Retrospektiv, tillbakablickande; som ger en
överskådlig återblick.
Reträ’tt (fr. retraite, tillbakagång), återtåg,
tillflykt (-sort); förr trumpetsignal, som innebar,
att manskapet om aftonen skulle bege sig till
för-läggningslokalen; motsvaras nu av t a p t o.
Rettig, släkt, urspr. från Tyskland. En gren,
till vilken hör R.i), har sedan 1898 finsk adlig
värdighet under namnet von R. — Litt.: G.
L:son v. Horn, ”Ätten R. 1791—1936” (1937).
1) Pehr Fredric von R., svensk-finländsk
industriman (1843—1914), född i Gävle, 1867
anställd vid faderns tobaksfabrik i Åbo, som han
övertog 1871 och upparbetade till en av
Fin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
