Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rickettsia - Ricklund, Folke - Rickshaw - Rickson, Levi (Jeremias i Tröstlösa) - Ricordi, Giovanni - Rida - Ridande artilleri - Ridbana - Ridben - Riddare - Riddaren av den sorgliga skepnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
sjukdomar, rickettsioser. R. utgöra sannol.
en självständig grupp, morfologiskt stående mel-
lan de stora virus och bakterierna. Efter den
kliniska bilden, epidemiologi och serologi har
man sökt indela R. och rickettsioserna i flera olika
grupper.
Ricklund, Folke, målare (f. 1900 28/a), fick
sin konstnärliga utbildning vid Tekn. skolan,
Stockholm, 1920—24, företog året därpå en stu-
dieresa till Italien. Redan vid debututställningen
1929 framstod R. som en kongenial Norrlands-
skildrare. Han söker framför allt upp kala och
karga motiv i den jämtländska fjällnaturen.
Rickshaw [ri’k/å], eng., se Jinriksha.
Rickson, Le vi, författare (f. 1868 3/s), stu-
dent i Örebro 1888. Han var 1890—1916 medarb.
i Nerikes Allehanda. Under märket Jeremias
i Tröstlösa har R. skrivit många lyriska dik-
ter, utmärkta av rik känsla, lätt, sångbar form-
givning och äkta humor; ett stort antal är för-
fattat på närkiskt folkmål. ”Jeremias bok” (3
saml., 1898—1928, utg. i 1 bd, med inledn. av E.
Hj. Linder, 1948) innehåller ett urval av hans
visor och sånger. — Litt.: L. Anderson, ”Jeremias
i Tröstlösa och Närke” (1940).
Ricordi [-kå’r-], Giovanni, italiensk mu-
sikförläggare (1785—1853). Han grundade ett
världsberömt musikförlag i Milano, G. Ricordi
& co., som särskilt utgivit italienska operor och
verk av italienska kompositörer i allm.
Rida, sjöv. Ett fartyg säges ”rida till ankars”,
då det vid hög sjögång under ankarliggande fres-
tar ankaret. Driver fartyget därvid ej, säges det
ha ”ridit ut stormen”.
Ridande artilleri, i större kav.-förband ännu
före 2:a världskriget ingående lätt fältart. med
ridande serviser. I Sverige indrogs genom 1925
års försvarsordning Wendes art.-reg:s ridande
division.
Ridbana, rund el. rektangulär ridplats; i senare
fallet böra långsidorna vara 2 m längre än kort-
sidornas dubbla längd. Bottnen bör ha ett fast
undre lager av lera och grus samt ett löst övre,
15—20 cm tjockt lager av sand el. harpat grus
och sågspån väl blandat. R. kan vara öppen el.
täckt (ridhus). Nedre delen av väggarna, kal-
lad barriären, i ett ridhus bör helst luta något utåt.
Ridben, med., abnorm förbeningsprocess i
musklerna på lårens insida hos ryttare.
Riddare. Med r. betecknas vissa medlemmar
av det exklusiva krigarstånd, som bildade förut-
sättningen för det medeltida riddarväsendet. Detta
var en för medeltiden typisk institution, vars upp-
komst och art äro förknippade såväl med gam-
malgermanska sedvänjor som med medeltida stat-
ligt-ekonomiska, sociala och religiösa förhållan-
den. Det av Tacitus omtalade forngermanska
bruket att genom en särskild ceremoni — vapen-
rustningens iförande — förklara de vuxna yng-
lingarna krigsdugliga låg säkerligen till grund för
den under tidig medeltid uppkommande seden att
förläna värdigheten r. åt förtjänta medlemmar av
det krigarstånd, som blivit en följd av den äldre
folkbeväpningens övergång till den på frälse och
länsväsen grundade ryttarhären. Riddarbegreppet
Ricklund—Riddaren av den sorgliga skepnaden
22
fick snart genom påverkan från kyrkan även re-
ligiös prägel. Av avgörande betydelse blevo här-
vidlag korstågen, som föranledde uppkomsten av
de andliga riddarordnarna. Riddarväsendet inrym-
de några av medeltidens mest bärande krafter:
krigisk äventyrslusta och religiös hänförelse. Sin
krigiska fostran genomgick den adlige ynglingen
först såsom s v e n och — efter fyllda 14 år —
som väpnare under ledning av sin länsherre
el. annan framstående krigare. Väpnaren, som
skulle bli r., underkastades vissa högtidliga for-
maliteter, varvid han dels under prästerlig väl-
signelse ifördes vapenrustningen (dubbning) och
omgj ordades med svärdsbältet, dels mottog ett
slag över nacken med handen el. flatsidan av ett
svärd — riddarslag el. a c k o 1 a d. Småningom
tog sig det kyrkliga inflytandet även andra ut-
tryck. Den vid riddarvärdighetens mottagande
avlagda riddareden innehöll ett löfte att försvara
den kristna tron, att uppfylla rättens och hederns
fordringar samt att skydda svaga och värnlösa.
I sistnämnda förpliktelse inbegreps även aktning
för kvinnan och skyldighet att försvara henne,
en åskådning, som kom att bli av avgörande be-
tydelse för riddarlivets utformning. Vid torner-
spelen på riddarborgarna eldades den kämpande
av kvinnornas bifall och strävade att genom man-
domsprov hedra den dam, vars färger han bar.
— Riddarlivet gav upphov till en rik diktning.
Praktfullast gestaltade sig det ridderliga säll-
skapslivet i Frankrike och Burgund. Av riddar-
värdigheten kommo i regel blott högadelns med-
lemmar i åtnjutande. R. hedrades med herretiteln
och buro gyllene sporrar, halskedjor m. m. Då r.
vanl. rekryterades från högadeln, kom ordet väp-
nare småningom att bli den gängse benämningen
på lågadelsmän. Riddarväsendets hemland var
Frankrike, men det inträngde också i Europas
andra kristna länder, först sent och tvekande i
Norden. Efter några årh :s blomstring började
riddarväsendets gradvisa tillbakagång, främst för-
orsakad av krigsväsendets omdaning samt eko-
nomiska och sociala förändringar.
Ehuru Sverige aldrig kom att bli ett i egent-
lig mening feodalt samhälle, uppstod här liksom
i Danmark och Norge en beriden krigarklass,
varigenom förutsättningarna för ett riddarstånd
skapades. Alsnö stadga av 1279, avsedd att säkra
det tunga rytteriets rekrytering, blev av viss be-
tydelse för riddarbegreppets utformning i Sve-
rige. På 1300-talet började ordet ridderskap an-
vändas som en sammanfattande benämning på
dem, som mottagit riddarslaget, och för att be-
teckna vapentjänst och levnadsförhållanden av
ridderlig art. Då rätten att utdela riddarvärdig-
het i Sverige förbehölls konungen, kom riddar-
titeln under medeltidens sista oroliga århundrade
endast att mera sällan utdelas. Ryktbara riddar-
dubbningar ägde rum vid Kalmarmötet 1397 samt
1441, när Kristofer kröntes till svensk konung.
— Litt.: A. Abram, ”Chivalry” (i "The Cam-
bridge mediæval history”, 6, 1929); K.-E. Löf-
qvist, ”Om r.-väsen och frälse i nordisk medel-
tid” (1935).
Riddaren av den sorgliga skepnaden (sp. el
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
