Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksmarskalk - Riksmedelbar - Riksmuseet - Riksmynt (rmt) - Riksmål - Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap - Riksomedelbar - Rikspokaltävlingen - Rikspresident - Riksprototyp - Riksregalier - Riksregistraturet - Riksridderskap - Riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Riksmedelbar—Riksråd
76
peditionen, vid vilket äro anställda i expe-
ditionschef, i protokollsekr. m. fl. tjänstemän. —
R:s ämbete härstammar från Karl IX :s tid och
skulle enl. 1634 års R.F. innehas av ett riksråd.
Titeln ändrades 1680 till överste mar-
skalk men återupplivades 1772.
2) R., ty. Reichsmarschall, högsta officersgra-
den i Hitler-Tyskland; instiftades 1940. H. Gö-
ring blev ende innehavaren av densamma.
Riksmedelbar, statsrättslig term, avseende så-
dana delar av det foma Tyska riket, som icke
voro direkt företrädda vid tyska riksdagen. Mot-
satsen var riksomedelbar. Som exempel
på riksmedelbara områden kunna nämnas de ter-
ritorier, som under tidernas lopp inlemmades i
kurfurstendömet Brandenburg, sedermera ko-
nungariket Preussen.
Riksmuseet, se Naturhistoriska riksmuseet.
Riksmynt (förk. r m t), tilläggsnamn på mynt.
Se Riksdaler.
Riksmål, se Norska språket.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsbered-
skap, se Försvarsberedskap.
Riksomedelbar (ty. reichsunmittelbar) var i
det gamla Tyska riket sådan besittning och så-
dan person, som blott lydde under kejsaren och
riket. Sådan ställning intogo riksständerna, riks-
ridderskapets besittningar, vissa andra adliga gods
och vissa kyrkliga områden. Även en personlig
riksomedelbarhet fanns.
Rikspokaltävlingen, tillförlitlighetstävling för
bilar, vilken sedan 1931 tidvis anordnats av
Svenska motorklubben om Vecko-Journalens vand-
ringspris, den s. k. R i k s p o k a 1 e n. R. köres
(sedan 1933) i nov. i en natt- och en dagetapp
på banor om min. 700 km.
Rikspresident (ty. Reichspräsident), Tyska ri-
kets president enl. Weimarförfattningen. Titeln
upphörde i och med Hindenburgs död 1934, då
r:s ämbete sammanslogs med rikskanslerns.
Riksprototyp, se Metersystemet.
Riksregalier, se Regalier.
Riksregistraturet, se Registratur.
Riksridderskap. Riksriddare kallades i det
gamla Tyska riket de riksomedelbara adelsmän-
nen, d. v. s. de herrar, som lyckats bevara sin
självständighet emot furstarnas landshöghet och
som utan att ha säte och stämma på riksdagarna
omedelbart lydde under kejsaren och riket. 1577
organiserades de i en sluten korporation (Reichs-
ritterschaft). Då Tyska riket 1806 upplöstes,
blevo riksriddarna mediatiserade.
Riksråd, i Skandinavien förr namn dels på
en konungens rådgivare (rådsherre), dels på
samlingen av dessa, rådgivare. Ursprunget till
riksrådsinstitutionen är att söka i den urgamla
seden, att konungen i viktiga angelägenheter in-
hämtade sina förnämsta mäns mening. Namnet
”consiliarius” förekommer i Sverige f. ggn i ett
dombrev från 1220-talet. En erkänd institution
var rådet i slutet av 1200-talet, och i Magnus
Erikssons landslag (1350-talet) fick den lags
helgd. Om rådets organisation bestämmes i lands-
lagen, att då konung är vald, skall han utse sitt
råd, först ärkebiskopen, som intog första platsen
i rådet, sedan så många biskopar och klerker,
som honom behagade, och slutligen högst 12 rid-
dare och svenner. Alla skulle vara inländska
män. Faktiskt blev emellertid konungen nödsakad
att i sitt råd intaga de mäktigaste andliga och
världsliga stormännen; i praktiken blev riks-
rådsvärdigheten snart i huvudsak ärftlig inom de
förnämsta frälsesläkterna. Det i lagen föreskriv-
na antalet led. av rådet överskreds ofta, och
man iakttog ej alltid förbudet att insätta utlän-
ningar. Rådet var ej ständigt samlat utan kom
tillsammans på särsldld kallelse. Rådets befo-
genheter uppräknas i den ed, som är intagen i
landslagen. Det skulle råda konungen efter bästa
förmåga, hemlighålla det konungen ville hålla
lönligt och ”styrka honom till riksens rätt med
all sin makt, att han må hålla de eder han riket
svurit och allmogen honom”. Genom sin mäktiga
samhällsställning och genom de försäkringar, som
avtvungos konungarna, utvidgade emellertid rådet
sin verksamhetskrets. Höjdpunkten av rådets
makt emot konungen betecknas av Kalmar recess
(1483). Kring rådet som medelpunkt utbildade
sig redan under medeltiden herredagen och riks-
dagen. Genom Kristian II :s våldsamma framfart
mot aristokratien minskades naturligtvis också
rådets betydelse. — Sedan Vasaätten kommit på
tronen (1523), tillsattes rådet av konungen en-
sam och förlorade genom prelaternas uteslutande
sitt kunskapsrikaste och mest bildade element.
Dess verksamhet bestämdes av konungen, men
under Johan III och Sigismund växte aristokra-
tiens makt så, att den såsom under medeltiden
blev farlig för konungens myndighet. Hertig
Karl kväste med blodig stränghet dessa makt-
strävanden och återinsatte 1602 rådet i dess ställ-
ning enl. landslagen.
Under Gustav II Adolf ombildades rådet till
en ständig rådskammare med säte i
huvudstaden därigenom, att rådet fördelades på
de kollegiala ämbetsverken och under konungens
frånvaro i fält måste sköta regeringen, en ut-
veckling, som lagfästes i 1634 års R. F., där
r:s antal bestämdes till 25 ord. led., de 5 höga
riksämbetsmännen inberäknade; enl. 1660 års
additament kunde antalet ökas till högst 40. De
bägge långa förmyndarstyrelserna för Kristina
och Karl XI utvecklade rådets makt betydligt
På grund av rådets inre misshushållning och
vacklande utrikespolitik var Karl XI besluten att
krossa rådets makt. På 1680 års riksdag anställ-
des sträng räfst med förmyndarregeringens för-
valtning. Det nyss så mäktiga riksens råd för-
vandlades till en huvudsaki. med rättegångsmål
i sista instans sysslande församling, det kung-
liga rådet, vilket Karl XI hörde, när han
fann för gott. Karl XII:s experimentrika in-
rikesförvaltning försvagade ytterligare rådets
myndighet. Med enväldets fall inträdde även i
rådets historia ett nytt tidsskede. Antalet medl.
i rikets råd — denna titel hade nu de kungliga
råden återtagit — bestämdes 1719 till 24, presi-
denterna i kollegierna inberäknade, och 1720 till
16, till vilka icke hörde presidenterna (kansli-
presidenten var dock medlem av rådet). Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
