Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robotvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Robotvapen
134
förbrinner, varefter förbränningsgaserna ström-
ma ut bakåt och alstra drivkraften. Ju större
luftmängd, desto större drivkraft. Emedan luft-
tätheten och därmed även den inströmmande luft-
mängden avtar med höjden, lämpa sig icke luft-
strålmotorer för gång på höjder över 15 å 20
km. Luftstålmotorer äro av typen stötmotor (eng.
pulse jet) el. ramm-motor (eng. ram jet); se
Reaktionsdrift.
Styrorganen kunna utformas enl. tre hu-
vudprinciper, näml, programstyrning, fjärrstyr-
ning el. målsökning. Det för p r o g r a m s t y r-
11 i n g utmärkande är, att styrorganet i förväg
inställes för viss given bana, vilken icke kan
påverkas utifrån under robotens gång. Avviker
roboten från den givna banan, korrigera styr-
organen automatiskt härför. Styiorganen bestå
av g y r o s k o p av olika slag, som ge upphov
till för styrningen erforderliga impulser, och
servomotorer, som förstärka impulserna,
innan dessa överföras till de yttre styror-
gan e n, som t. ex. utgöras av roder el. plat-
tor, de senare placerade i den utrusande gasström-
mens väg. R., som skola gå på konstant höjd (fig.
1 b), äro försedda med höjdhållare, t. ex. aneroid-
barometer, som i förväg inställes för visst luft-
tryck, svarande mot önskad höjd. Avviker regi-
strerad höjd från inställd, ger höjdhållaren ome-
delbart impulser till robotens styrorgan. Avståndet
regleras i detta fall medelst en i robotens spets
placerad propeller, som mäter tillryggalagt av-
stånd och ger impuls till avstängning av bränsle-
tillförseln, då det vid starten inställda avståndet
uppnåtts. Vid kastbanor (fig. 1 a) regleras avstån-
det genom att robotens vinkeländring i banans
första del är synkroniserad med robotens hastig-
het, så att roboten lutar c:a 450 mot horisontal-
planet, då den uppnått viss i förväg inställd has-
tighet. I samma ögonblick avstänges bränsletill-
förseln, och roboten beskriver en vanlig projektil-
bana. — Ej ärrstyrning kännetecknas av att
roboten navigeras mot målet genom att ”komman-
dosignaler”, vanl. medelst radio el. radar, överfö-
ras till en i roboten befintlig mottagare, som i sin
tur vidarebefordrar impulserna till styrorganen.
Styrningsmetoden, som förekommer vid luft-
värns-, attack- och jaktrobotar, kan utformas
t. ex. så, att roboten tvingas följa en radarstråle,
som är kontinuerligt riktad mot målet (styrstråle-
metoden, fig. 2). Avviker roboten från denna
styrstråle, ”känner” robotens mottagare detta,
och korrektion sker automatiskt. Vid fjärrstyr-
ning nedgår noggrannheten i styrningen med av-
ståndet från utskjutningsplatsen. — Principen
målsökning, som karakteriseras av att ro-
boten under sista delen av sin bana själv navi-
gerar mot målet, ger däremot noggrannare styr-
ning, ju närmare målet roboten kommer. För
detta ändamål är roboten försedd med ett organ,
som omvandlar från målet utsänd energi, ss.
värme-, ljus- och ljudenergi, el. från en sändare
i roboten utsänd och av målet reflekterad radio-
strålning till signaler, vilka påverka styrorganen.
Härigenom kan roboten hållas ständigt inriktad
mot målet.
Strid sdelen (nyttig last) upptar vid robo-
tar med luftstrålmotor c:a 30% och vid robotar
med raketmotor c:a 10% av totalvikten. Den
kan t. ex. bestå av en enda kropp, vanl. laddad
med spräng- el. brandämnen, el. av ett hölje,
innehållande ett antal med dyl. ämnen fyllda små-
projektiler. Robotens startorgan (utskjut-
ningsanordning) har främst till uppgift att ge
roboten önskad utgångsriktning och den initial-
hastighet, som erfordras dels för att drivmotorn
skall fungera på avsett sätt, dels för att robo-
ten skall bil stabil i banans första del. Enklast
är r o b o t s t ä 11 e t, som endast ger roboten
viss utgångsriktning. I vissa fall, t. ex. vid ro-
botar med luftstrålmotor, kan icke robotens eget
drivorgan ge densamma erforderlig initialhastig-
het. Erforderlig tillskottsacceleration alstras då
medelst t. ex. en vid roboten fäst krutraket, vil-
ken efter förbränningen lösgöres från denna.
Utveckling. Forskning och försök på robotom-
rådet ha pågått i stormakterna alltsedan 1 :a
världskriget. Redan 1915 framlade sålunda en
fransk ingenjör, Réné Lorin, ett vad man se-
dermera insåg fullt genomförbart projekt till
en robot. I U.S.A., där vätskeraketernas pionjär,
dr H. Goddard, verkade, utsköts 1918 världens
första flygande robot, som var av flygplanstyp
och bar 450 kg sprängladdning c:a 640 km. Från
slutet av 1920-talet arbetade i Tyskland ett stort
antal raket forskare på utveckling av ett flertal
olika robotprojekt, och under 2:a världskriget ut-
vecklade tyskarna ett mycket stort antal robot-
typer. Bland dem, som kommo till användningr
märkas de båda fjärrobotarna Vi (flygplantyp,,
fig. 3) och V2 (projektiltyp, fig. 4), vilka f. ggir
insattes mot London 15/s, resp. V12 1944. Total-
spridningen på marken var vid Vi 5 km i längd
och 5 km i sida, vid V2 10 km, resp. 5 km..
Vidare insatte tyskarna 1943—44 några olika ty-
per av attackrobotar, främst mot fientliga fartyg,
av olika slag. Mot slutet av kriget konstruerade
tyskarna luftvärnsrobotar, vilka dock aldrig hunna
Fig. 2.
Fig. 3. Tyska fjärroboten Vi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
