Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rom - Antikens Rom - Medeltidens Rom - Rom under renässansen och barocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Rom
174
ehuru det hela beskrives i all sin glans ännu från
mitten av detta årh. av Ammianus Marcellinus.
Medeltidens Rom. En enda institution flore-
rade i den av västgöternas plundringar, särsk.
410, hemsökta forna kejsarstaden, liksom i sitt
hägn uppsamlande resterna av det antika arvet:
det romerska biskopsdömet. Biskopen av R.
hade sitt säte i Lateranen, och redan från bör-
jan av 400-talet utövade han från denna plats
ett visst inflytande över staden R:s förvaltning.
Det var Leo I, som uppträdde som R:s försva-
rare gentemot Attila och hunnerna och mot Gai-
serik och hans vandaler, som 455 plundrade sta-
den. Det var också Leo I, som gjorde det ro-
merska biskopsdömets primat gällande över alla
de andra biskopsstolarna i kristenheten, östgota-
konungen Teoderik i Ravenna och hans efterföl-
jare (fr. o. m. 488) försökte lägga beslag på
hela Italien, däribland R. Sedermera inledde på-
varna, i kamp mot de påträngande langobarderna,
en ytterst effektiv politik, som gick ut på att
balansera mot varandra de tre makter, som vid
den tiden kämpade om herraväldet över Italien:
östromerske kejsaren, langobarderna och fränker-
na. När den frankiske konungen Pippin den lille
kom till Italien (754) för att försvara påven
Stefan II mot langobarderna, fick detta bl. a.
till resultat, att påven erhöll suverän myndighet
över det s. k. romerska hertigdömet (ducatus
Romanae urbis), vartill Pippin lade Exarkatet.
Därmed var påvestaten bildad (se vidare Kyrko-
staten). Juldagen 800 kröntes Pippins son Karl
den store till romersk kejsare av påven Leo III
i Petersbasilikan i R. Den nye romerske kejsa-
ren var emellertid ej suverän i R., men han ut-
övade själv el. genom sina missi dominici högsta
domsrätten där.
Vid kejsardömets förfall blev R. utsatt för
faror och förvirring. Stadsdelen på högra Ti-
berstranden plundrades 846 av saracenerna, var-
efter den befästes av påven Leo IV (Cittå Leo-
nina). Adeln ryckte till sig makten inom staden
och utsåg inom sig en consul {senator el. prin-
ceps) romanorum. Släkter som Frangipani och
Pierleone behärskade R., och det var dessa adels-
släkter el. kejsaren, som i allm. utsågo påvarna,
tills påvevalet 1059 uppdrogs åt kardinalkollegiet.
1200-talet i R:s historia utmärkes framför
allt av de häftiga striderna mellan påvesläkter-
na: Colonna, Orsini, Conti, Gaetani m. fl. I
dessa strider togo också påvarna mycket livligt
del. Påvemakten sjönk alltmera i betydelse, tills
den franske konungen Filip den sköne flyttade
påvedömets säte till Avignon, där påvarna reside-
rade 1309—77 (”den babyloniska fångenskapen”).
Påven Gregorius XI återvände till R. 1377,
men ännu i 40 år sönderslets kyrkan av ”den
stora schismen”, och R. låg under denna tid halvt
öde. Det var under ständiga strider, som grunden
lades till ett nytt tidevarv.
Rom under renässansen och barocken. Med
Martin V:s intåg i R. 1420 anses ett nytt skede
i stadens historia börja. Under skydd av stärkt
påvemakt med en rad intresserade och initiativ-
kraftiga påvar i spetsen växte renässansens och
barockens stad fram. Masaccios fresker i San
Clemente 1425 utgjorde begynnelsen till ett mäk-
tigt skede av dekorativt måleri, och skulptursko-
lor började uppstå. 1499 kom Bramante till R.
Vid San Pietri in Montorio uppförde han sin
Tempietto, ett litet modellartat rundtempel med
kupol, symbolen för den vardande högrenässan-
sen. 1505 kom Michelangelo och kort därefter
Rafael för att under Julius II :s ledning lämna
sina bidrag till prakttorgens, kupolkyrkornas, pa-
latsarkitekturens och monumentalmåleriets R.
Samtidigt gjordes de stora antikfynden, det arkeo-
logiska intresset växte, museer bildades, konsten
fick ny inriktning och stärkt ställning. Det blev
Paul III och Sixtus V, som fingo leda återupp-
byggnadsarbetet efter Sacco di Roma (se d. o.)
genom vidsynta stadsplaneförbättringar och ståt-
liga palatsbyggen. Efter seklets mitt skapade mot-
reformationen sin nya kyrkotyp, Il Gesü, och en
livlig kyrklig byggnadskonst började. 1600-talet
lät Bernini och Borromini sätta sin prägel på sta-
den, och ännu under 1700-talet följdes deras linje.
Den första åtgärden för återuppbyggandet av
R. utgör Martin V:s tillsättande av 2 magi’stri
via’rum med uppgift att sörja för gaturenhåll-
ningen och monumentens vård. De följande på-
varna utgingo helt naturligt från den nyuppväxta
stadsdel, där de själva residerade, Borgo, som
de dels ville ordna till ett slutet och mäktigt
helt, dels medelst trafikleder ville öppna mot
staden på andra sidan floden. Nicolaus V :s stora,
outförda projekt gick ut på att — fortsättande
vad medeltiden börjat — inom en stark befäst-
ningskedja knyta samman Sant’ Angelo, Peters-
kyrkan och Vatikanen samt inom området reglera
gator och platser. Sixtus IV tog upp tanken och
anlade som uppfartsvägar från Sant’ Angelo-bron
till Peterskyrkan Borgo Sant’ Angelo, Borgo
Santo Spirito och Borgo Vecchio, och Alexander
VI drog som parallellgata till den sistn. den första
raka renässansgatan, Borgo Nuovo. I stor stil
fullföljdes sedermera ansatserna genom Peters-
kyrkans totala ombyggnad och skapandet av Pe-
tersplatsen (bild 20), och ur tillbyggnads- och ut-
smyckningsarbeten inom Vatikanen framgingo
Bramantes, Rafaels och Michelangelos storverk.
Från 1452 hade Paul II — då ännu blott kar-
dinal — låtit uppföra Palazzo di Venezia vid s.
ändan av Via del Corso, och en öppen plats fram-
för byggnaden uppröjdes (bild 11). Vid Corsons
n. ända lades 1472—77 kyrkan Santa Maria del
Popolo. Härigenom ökades Corsons betydelse som
trafikled. När Clemens VII (1523—34) ur de
gamla gatorna kring Porta del Popolo formade
det strålformiga gatunät, i vilket även Corson
ingår, och när senare Piazza del Popolo (bild 15)
rikare utbildades, drogs den n. delen av Mars-
fältet jämte Corson i hela dess sträckning in i
ett stadsplanesammanhang, som också medförde
en förflyttning av bebyggelsens tyngdpunkt åt n.
Flera av barockens ståtligaste palats ligga på
Marsfältets n. del och vid Corson.
Präglad av barocken är vidare särsk. trakten
nedanför Trinitå dei Monti med Spanska trappan
{Scala di Spagna; bild 17), s. därom kvarteret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
