Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanos I Lakapenos (östromersk kejsare) - Romanos II (östromersk kejsare) - Romanos III Argyros (östromersk kejsare) - Romanos IV Diogenes (östromersk kejsare) - Romanos (diktare) - Romanov, ätt - Romanov, Pantelejmon Sergejevitj - Romans - Romanshorn - Romansk - Romanska språk - Romansk konst, romansk stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Romanos—Romansk konst
184
i) Romanos I Lakapenos (från orten
Lakape i Armenien) vann i strid med Leo Fokas
ledningen av riket under kejsar Konstantin VII:s
minderårighet. 919 förmälde han den 14-årige
kejsaren med sin dotter Helena och lät s. å. upp-
höja sig till basileopator (kungafader), caesar och
augustus. I 25 år styrde han så gott som enväl-
digt Bysantinska riket med stor skicklighet. Han
bekämpade de mäktiga storgodsägarna och sökte
avhjälpa de fattigas svårigheter Rikets fiender,
i synnerhet kalifatet, bekämpades med stor kraft.
R. störtades av sina söner, som förde honom till
klostret Prote. R. dog där 948.
2) Romanos II (939—963), son till Konstan-
tin VII och Helena, gifte sig mycket tidigt med
Theofano, en skön flicka av ganska ringa här-
komst. Trol. ha dessa två förgiftat Konstantin
VII. R. var en begåvad men lastbar yngling.
Av R:s och Theofanos barn blevo Basileios (II)
och Konstantin (VIII) östromerska kejsare,
Theofano blev g. m. kejsar Otto II i Tyskland
och Anna med storfursten Vladimir i Ryssland.
3) Romanos III Argyros (968—1034), en
militär av storgodsägarnas klass, tvangs av Kon-
stantin VIII, då denne låg på sin dödsbädd, att
skilja sig från sin maka och gifta sig med Kon-
stantins dotter Zoè. Så legitimerades R. som kej-
sare. Hans välmenande försök att sona Konstan-
tin VIII:s missgrepp och orättvisor misslyckades.
Åldrande och svag avled han, trol. mördad av
sin gemål och dennas älskare, den blivande kejsar
Mikael IV Paflagoniern.
4) Romanos IV Diogenes (d. 1071),
en militär av täml. låg härkomst, blev strax efter
Konstantin X:s död make till dennes änka, Eudo-
kia. Konstantins söner undanträngdes, och R. blev
kejsare (1067). R. kämpade med tapperhet och
framgång mot seldjukerna men blev senare i
grund slagen vid Mantzikert. Trots Eudokias för-
sök att rädda honom blev R. insatt i ett kloster,
där han misshandlades till döds.
Romanos (grek. Romano’s), grekisk hymndik-
tare (d. omkr. 560), präst i Konstantinopel. R.,
om vars liv vi veta föga, var den grekiska hymn-
diktningens främste representant och skall ha
förf. c:a 1,000 hymner, av vilka endast c:a
80 bevarats till vår tid. Hans berömda julhymn
är övers, av Hj. Gullberg (i ”Sången om en
son”, 1944)-
Romanov [rama’naf], rysk ätt, härstamman-
de från en boj ar släkt, vars anherre, Andre j Ko-
byla, på 1340-talet var i storfursten Simeon den
stoltes tjänst. En dotter till en senare medl. av
ätten blev g. m. Ivan IV. Fjodor Nikititj
R- (i553—1633) var Boris Godunovs medtävlare
om tronen och tvangs 1601 att gå i kloster under
namnet F i 1 a r e t. Hans son Mikael (ty. Michail)
valdes 1613 till tsar och blev grundläggare av
dynastien R., som på svärdssidan utslocknade med
Peter II (d. 1730) och på kvinnosidan med kej-
sarinnan Elisabet (d. 1762); hon efterträddes av
sin systerson Peter III av Holstein-Gottorp.
Romanov [rama’naf], Pantelejmon Ser-
gejevitj, rysk författare (1884—1938). R.
har i romanerna ”Ryssland” (1923) och ”Den nya
lagtavlan” (1927) skildrat den revolutionära kam-
pen mot den borgerliga kulturen. R:s stilistiska
begåvning har särsk. kommit till sin rätt i hans
talrika noveller. På sv. föreligga bl. a. romanen
”Tre par silkesstrumpor” (1931) och novell-
saml. ”Rätten till kärlek” (s. å.).
Roma’ns [el. romans]. 1) Mindre episk-lyrisk
dikt, ung. liktydigt med ballad, varifrån r.
likväl av många skiljes genom en mindre kraftig,
mera rörande stämning. I Spanien är r. namnet
på berättande folkvisor; en samling sådana kal-
las romancero.
2) {Mus.) Konstnärligt väl utarbetad solosång
med ackompanjemang av instrument. Under
franska Napoleonstiden var r. en solosång av
enkel art, mera närstående visan, ofta patriotisk
och stridslysten. Representanter härför äro sär-
skilt Boieldieu och Berton. I Tyskland upptogs
namnet kort efter Wienkongressen för att beteck-
na den episka, korta folkviseballaden med konst-
närligt utarbetad musik (Loewe, Schumann).
Omkr. 1800 förekommer r. även som namn på
ett instrumentalt stycke (t. ex. Beethovens violin-
romanser).
Romanshom [rå’manshårn], stad i Schweiz,
vid Bodensjön; c:a 7,000 inv. Tågfärjeförbindel-
ser med Lindau och Friedrichshafen.
Romansk, uppkommen ur det latinska folksprå-
ket; hörande till dessa språk och de folk, som
tala dem.
Romanska språk, de språk, som utvecklats ur
latinet, spec. ur det talade latinet el. vulgärlati-
net. Detta hade omkr. 700 blivit så förändrat
och dialektalt splittrat, att man kan kalla de nya
faserna därav för nya språk. Dessa äro: tre
galloromanska språk: franska, provensal-
ska, katalanska (det sistn. räknas stundom till följ,
grupp); tre i b e r o- el. h i s p a n o r o m a n s-
k a: spanska, galiciska, portugisiska; r ä t o r o-
m a n s k a; två italoromanska språk: ita-
lienska, sardiska; dalmatiska; rumänska.
Hela antalet människor, som nu ha r. till moders-
mål, torde uppgå till c:a 200 mill. Två väldiga,
sammanhängande språkområden märkas: dels
Frankrike, s. Belgien, v. och s. Schweiz, Pyre-
neiska halvön, Italien, jämte språkön Rumänien
i ö.; dels Amerika s. om U.S.A. — Litt.: F.
Diez, ”Grammatik der romanischen Sprachen” (3
bd, 5:e uppl. 1882); W. Meyer-Lübke, ”Gram-
matik der romanischen Sprachen” (4 bd, 1890
—1902); E. Bourciez, ”Éléments de linguistique
romane” (4:e uppl. 1946).
Romansk konst, romansk stil. Romansk
är den allmänt antagna benämningen på den stil-
epok, som ligger mellan den karolingiska renäs-
sansen på 800-talet och gotiken. I stort sett om-
fattar densamma 1000-talet över hela Västerlan-
det samit sträcker sig, med undantag för stora de-
lar av n. Frankrike, över 1100-talet samt på några
håll, särskilt i Tyskland och Skandinavien, även
långt in på 1200-talet. Den avlöses av gotiken,
som under noo-talet utbildas i n. Frankrike
samt därifrån sprider sig över hela det väs-
terländska konstområdet. Såsom enkelt kännetec-
ken plägar rundbågens förhärskande användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
