Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman - Roman, Johan Helmich - Romanchedjupet - Roman de la rose - Romanesk - Romani - Romania - Romania (tidskrift) - Romanist - Romano, Giulio (Giulio Pippi) - Romanones, Álvaro de Figueroay Torres - Romanos I Lakapenos (östromersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Roman—Romanos
182
ling, i Frankrike Stendhal, George Sand, E. Sue,
A. Dumas d. ä., H. de Balzac, Flaubert, Daudet,
Zola, Maupassant, Huysmans, Bourget. I bägge
dessa länder, vilka i huvudsak bestämde den euro-
peiska r:s utveckling, gick denna från en realism,
som i England på det hela taget snarast konven-
tionaliserades, genom franska initiativ över till
en alltmer betonad naturalism, vilken eg. först
på 1900-talet slog igenom i England och Förenta
staterna. En stark insats gjorde den ryska r.,
vars mästare Turgenjev, Leo Tolstoj och Dosto-
jevskij utövat ett stort inflytande, icke minst på
de skandinaviska litteraturerna. Naturalismens
välde förblev ej alldeles dominerande; först sym-
bolismen, sedan även andra idéströmningar, fram-
för allt psykoanalyser, ha gjort sig gällande,
ehuru de ej påverkat helhetsbilden. Formellt ha
såväl impressionismen som expressionismen sökt
skapa nya romantyper. — Litt.: S. Björck, ”Ro-
manens formvärld” (1953).
Roman, Johan Helmich, tonsättare (1694
—1758). Född i Stockholm, erhöll R. sin första
utbildning av fadem, som var violinist i hovka-
pellet. 1710 inträdde sonen som violinist i sam-
ma kapell och fick 1714 på hovets bekostnad resa
till England för musikstudier. 1717—20 var R.
anställd som violinist hos hertigen av Newcastle,
1720 återkallades han och blev vice kapellmästare
samt 1729 ord. hovkapellmästare. Tiden 1720—35
är R:s egentliga stora verksamhetstid, då han ej
blott gav svenska hovkapellet en rangställning i
Europa utan även lade grunden till offentliga
konserter i huvudstaden. Det var också under
denna tid han ivrigt verkade för Händel och själv
komponerade sina stora vokalverk i dennes anda.
1735—37 företog R. en resa till Italien, där han
lärde känna dåtidens stora mästare. Efter åter-
komsten ägnade han sig mest åt den kyrkliga ton-
konsten. 1745 trädde han definitivt tillbaka och
bosatte sig på sin egendom Haraldsmåla i Kalmar
län. Han fortsatte även här att komponera och
erhöll ofta uppdrag att skriva musik för fester
vid hovet. — R:s produktion omfattar flera större
körverk, däribland 15 för hovet. Jämte 13 smärre
kantater komponerade han instrumentalmusik för
hovet, 21 symfonier, flera uvertyrer och kammar-
musik, klaverstycken och solosånger. För guds-
tjänstbruk sammanskrev han ett verk med valda
körer för årets större kyrkliga högtider. R:s
stil är närmast den engelsk-italienska barocken
från 1720-talet med denna tids starka intresse
för restitution av kyrkomusiken i gammal anda.
Under senare tid har hans musik tillvunnit sig
ett alltmer stegrat intresse. — R. torde vara be-
graven på Ryssby kyrkogård, Kalmar län. I an-
ledning av 250-årsminnet av R:s födelse uppsattes
1944 å Ryssby kyrkas yttermur en minnestavla i
brons och utgavs av Nordiska musikförlaget en
förteckning över R:s tryckta verk. — Litt: P.
Vretblad, ”J. H. R.” (2 bd, 1914), ”J. H. R.” (1944).
Romanchedjupet [råmä’/-], se Atlantiska
oceanen, sp. 18.
Roman de la rose [råmä’ da la rå’z] (fr.,
Rosenromanen), allegorisk dikt av G u i 11 a u m e
de L o r r i s (de första 4,050 v.) och Jean de
Meung (de följ. 13,378 v.). Den förre skrev
omkr. 1230, den senare omkr. 1270. De båda
delarna äro helt olika, allt under det att ett löst
sammanhang i berättelsen består. En älskare
(= skalden) drömmer, att han i en lustgård för-
älskar sig i en ros, men allehanda hinder, Hat,
Fara, Skam o. s. v., stänga hans väg till rosen,
tills kärleksguden med sina 24 tjänare, Ädelmod,
Hjärta o. s. v. och slutl. Natur och dess präst,
Genius, hjälpa honom att intaga det torn, där
rosen är inspärrad. Så blir det dag, och
drömmen ändas. Guillaumes del är en idyll med
en analys av den rena kärleken, Jeans en serie
ur skilda källor hopplockade avh. och en skarp
satir mot kvinnan, munkväsendet, celibatet m. m.
Utg. av E. Langlois (5 bd, 1914—24), sv. övers,
av E. Staaff i ”Världslitteraturen i urval”, 2
(1902—03, 2:a uppl. 1951). — Litt.: E. Langlois,
”Origines et sources du R.” (1890).
Romane’sk, romanaktig; svärmiskt överdriven.
Ro’mani, se Zigenarspråket.
Romänia, namn på det romerska språk- och
kulturväldet.
Romänia, fransk tidskrift, som särskilt ägnats
studiet av de romanska språken och litteraturerna,
började utges 1872 i Paris av Gaston Paris och
Paul Meyer. Från 1912 redigeras R. av Mario
Roques.
Romani’st, forskare i romanskt språk el. filologi.
Romano [råma’nå], Giulio, eg. Giulio
Pippi, italiensk konstnär (1492—1546), Rafaels
främste lärjunge. Han har medarbetat i flera av
mästarens stora verk, icke minst i Vatikanens
stanzer, där utsmyckningen av Sala di Constan-
tino efter Rafaels död utfördes under R:s led-
ning. R. avslutade Rafaels sista, ofullbordade
målning, ”Kristi förklaring” (Vatikanens pinako-
tek), och utförde under sin romerska tid ma-
donnagrupper o. a. altartavlor samt dekorativa
målningar. Efter sin överflyttning till Mantova
(1524) utvecklade R. särskilt det dramatiska dra-
get i Rafaels konst. Hans fresker i Palazzo del
Te i Mantova ha därför blivit nästan karikerat
Rafaeliska med sina överdrivna rörelsemotiv
och sin till grimaser stegrade mimik. Redan i Rom
verkade R. som arkitekt. I Mantova har han
bl. a. byggt Palazzo del Te i en storvulen romersk
stil med mäktiga former och kraftig rustik.
Romanones [råmanå’näs], Alvaro de F i-
gueroay Torres, från 1893 greve de R.,
1909 grand av Spanien, spansk politiker (1863—
1951), jurist och politisk skriftställare, av gam-
mal, förnäm och förmögen familj. Tidigt depu-
terad, från 1901 flera gånger minister, liberal
partiledare efter Sagasta 1903, var R. minister-
president 1905, 1912—13, 1914—17 och 1918—19; i
de sista monarkiska kabinetten under M. Azaha y
Diez 1930—31 var R. utrikesminister. Han var
ententevän under 1 :a världskriget, fiende till Pri-
mo de Riveras diktatur 1923—30 och anslöt sig
efter republikens införande 1931 till högern och
uttalade frimodigt sin tro på monarkien. Under
Francos diktatur levde R. tillbakadraget.
Romanos (grek. Romano’s), östromerska
kej sare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
