Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romarbrevet - Romare, Bengt - Romb - Rombaken el. Rombaksfjorden - Rombdodekaeder - Romberg, Bernhard - Romberg, Carl - Romberg, Moritz Heinrich - Romberg, Sigmund - Rombiska systemet - Romboeder - Romboid - Rombporfyr - Romdahl, Axel - Romé de l’Isle, Jean Baptiste Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Romare—Romé de 1’Isle
188
judar, som alla äro syndare under Guds dom, bli
rättfärdiggjorda endast på trons väg. Kap. 12
—16 innehålla förmaningar och hälsningar. Kap.
16 anses av många vara en skrivelse till Efesus,
vilken blivit ett bihang till R. Studiet av R. var
en huvudfaktor i Luthers religiösa genombrott.
— Litt.: A. Nygren, ”Pauli brev till romarna”
(i ”Tolkning av N. T.”, 6, 1944).
Romare, Bengt Erik Paulus, arkitekt (f.
1902 7/io), sedan 1931 verksam i Stockholm, där
han tills, m. G. Scherman ritat Statens historiska
museum (1934—39) och utarbetat ett projekt för
radiohus (1945). R. har dessutom varit arkitekt
för bl. a. Västerbottens läns museum i Umeå
(1941) och Burträsks kyrka (1950).
Romb [-å-] (lat. rho’mbus), mat., kallas en pa-
rallellogram, vars alla sidor äro lika stora men
vinklarna icke räta. —• R o m b o i d, en parallello-
gram, vars närliggande sidor icke äro lika stora
och vinklarna ej heller räta.
Ro’mbaken el. R o m b a k s f j o r d e n, den ö.
om Narvik belägna viken av Ofotfjorden, Norge.
S. om R. går Ofot-banan, vid foten av Rom-
bakstötta (1,248 m ö. h.).
Rombdodekaèder, kristall i reguljära systemet
med 12 rombformiga ytor.
Romberg [rå’mbärk], Bernhard Heinrich,
tysk violoncellist (1767—1841). Han företog kon-
sertresor och hyllades överallt som den främste
på sitt instrument. R. gästade Sverige 1813, 1821
och 1827. Han var 1815—19 hovkapellmästare i
Berlin. Hans många kompositioner för violoncell
voro länge populära.
Romberg, Axel Carl Teodor, jurist (f. 1895
28/i), fil. kand. 1914, jur. kand. 1920, assessor i
Göta hovrätt 1930, hovrättsråd 1933; lagstift-
ningsuppdrag i Justitiedep. 1931—33, byråchef där
1933, expeditionschef där 1938, president i hov-
rätten för övre Norrland 1948, i hovrätten för
Västra Sverige 1953.
Romberg [rå’mbärk], Moritz Heinrich,
tysk läkare (1795—1873), prof, i speciell patologi
och terapi vid Berlins univ. 1845. R:s huvudar-
bete, ”Lehrbuch der Nervenkrankheiten” (1840—
46), får anses grundläggande för alla senare ti-
ders framställningar inom nervpatologien. R. var
den förste, som på ett fullt vetenskapligt sätt till-
lämpade den moderna fysiologien inom nervpa-
tologien. Rombergska symtomet är ett
efter R. uppkallat sjukdomssymtom, bestående i
oförmåga att hålla balansen i stående ställning
med slutna ögon och hopförda fötter. Det är ofta
ett tecken till en organisk sjukdom i det centrala
nervsystemet.
Romberg [rå’mbäg], Sigmund, amerikansk
tonsättare (1887—1951), född i Ungern. Han
har dels verkat som pianosolist och som dirigent
av egna verk, dels gjort sig känd som kompositör
av populärmusik (bl. a. filmmusik). Sin största
berömmelse har han nått genom sina 79 operetter,
bland vilka de mest uppskattade äro ”Student-
prinsen” (1924), ”ökensången” (1926) och ”Ny-
månen” (1928).
Rombiska systemet [rå’-], se Kristallsystem.
Romboéder, hemiedrisk utbildning av kristal-
ler, tillhörande hexagonala och trigonala kristall-
systemen.
Romboid, mat., se Romb.
Rombporfyr, en särsk. från trakterna vid
Oslofjorden bekant kvartsfri porfyr med i ge-
nomskärning spetsigt rombformiga, i regel flera
cm långa strökorn av fältspat.
Romdahl, Axel Ludvig, konsthistoriker, mu-
seiman (1880—1951), fil. dr i Uppsala 1905 (”P.
Brueghel der ältere”). Efter tjänstgöring vid
Nationalmuseum och Nordiska museet blev R.
1906 intendent vid Göteborgs museums konstavd.
och samtidigt doc. vid Göteborgs högsk., 1920
prof., 1935 högsk :s
prorektor. R. har gjort
sin viktigaste insats
som museiman och
konstpopularisator.
Som chef för Göte-
borgs konstmuseum,
vars 1923 invigda
byggnad till stor del
var R:s verk, lyckades
han flerdubbla sam-
lingarna och skapa en
helgjuten ensemble av
sällsynt hög klass. Som
såväl föreläsare som
förf, var R. intensivt
verksam och betydde mycket för folkbildnings-
verksamheten. Hans populära produktion omfat-
tar bl. a. ”Konstmonologer” (1911), ”Gammal
konst” (1916), ”Spanska konstintryck” (1920),
”Det monumentala sinnelaget” (1921), ”Det mo-
derna måleriet och dess förutsättningar” (1926),
”Svensk kulturtradition” (1931), ”Konsten i Sve-
rige” (1943) och ”Europas målarkonst” (1950).
Som vetenskapsman har R. framför allt sysslat
med italiensk och nederländsk renässans samt
med svensk medeltida kyrkoarkitektur. Såväl
hans dr-avh. som den 1911 publicerade studien
”Stil und Chronologie der Arenafresken Giottos”
(i ”Jahrbuch der K. Preuss. Kunstsamml.”)
väckte viss uppmärksamhet i den internationella
forskningen. Tills, m. Sven Dahlgren utgav han
1928 ”Skara domkyrkas byggnadshistoria”, 1932
”Linköpings domkyrka”, och 1935 utgav han tills,
m. Gerda Boèthius ”Uppsala domkyrka”. Bland
handböcker märkas ”Nordeuropeisk bildkonst un-
der 1400- och 1500-talen” (1926) och ”Bildkonsten
under 1600-talet” (1939). R. har dessutom skrivit
en rad monografier av skiftande art, bl. a. ”Per
Hasselberg” (1909), ”Ivar Arosenius” (album,
1910; monogr. 1944), ”Carl Larsson som etsare”
(1913), ”Anders Zorn als Radierer” (1922; fr.
och sv. uppl. 1923), ”Gustaf Cederström” (1935),
”Carl Wilhelmson” (1938), ”Michelangelo”
(1943), ”Pieter Brueghel d. ä.” (1947) och ”John
Sten” (1950). R. har även utg. ”Som jag minns
det” (3 bd. 1941—51).
Romé de 1’Isle [råme’ da 11’1], Jean B a p-
tiste Louis, fransk mineralog (1736-—90).
Under vistelse i Indien och Kina väcktes hans
naturvetenskapliga intresse, och efter återkomsten
till Paris (1764) ägnade han sig helt åt natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
