Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan (romerska kyrkan, katolska kyrkan) - Utbredning - Författning och kult - Den romerska katolicismens egenart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romersk-katolska kyrkan
199
präster, c:a 84,000 munkar (därav många präst-
vigda) och c:a 540,000 nunnor.
Författning och kult. Sin egentliga utformning
fick r. under ledning av de medeltida påvarna.
Förutsättningar för denna utveckling kunna
dock spåras redan i urkristendomen. Med den
grekisk-katolska kyrkan kom det efter många
tvister till en avgörande brytning 1054. R:s nuv.
gestalt är ett resultat av en genom årh. fort-
gående utveckling. Viktiga tilldragelser i dess
senare historia voro kyrkomötet i Trident (1545
—63), då protestantismen definitivt utsöndrades,
och Vatikankonsiliet 1870, då läran om påvemak-
ten nådde sin slutgiltiga utformning. Inomkyrk-
liga försök att bringa kyrkan i närmare kontakt
med den moderna kulturen kommo i slutet av
1800-talet till uttryck i den av kyrkan fördömda
modernismen.
De rättsliga formerna för kyrkans liv regleras
genom den av Benedictus XV utfärdade ”Codex
juris canonici. Ytterligare föreskrifter lämnas ge-
nom påvliga förordningar och skrivelser och
(ang. lokala frågor) i biskopliga förordningar.
Påvestolens officiella organ är Acta apostolicae
sedis. R. består numera icke i något land som
statskyrka. Dess ställning till ett flertal länder
har reglerats genom särskilda konkordat. — På-
ven, ”Kristi ställföreträdare”, äger oinskränkt
makt inom kyrkan. Genom den på Vatikankonsi-
liet 1870 fastställda dogmen om ofelbarhet tiller-
kännes honom absolut myndighet i lärofrågor:
vad påven en gång fastslagit som kyrkans lära
äger giltighet för alla tider, och alla troende
katoliker måste böja sig därför. Lagstiftning
och förvaltning ligga även helt i hans hand,
och han är berättigad att ingripa överallt i kyr-
kan med förbigående av underordnade myndig-
heter. — I politiskt avseende är påven suverän;
han är ingens undersåte och anser sig i princip
obunden av lagstiftningen i olika länder, om den-
na strider mot den katolska religionen. Uttryck
för denna suveränitet äro hans ställning (sedan
1929) som härskare över staten Vatikansta-
d e n samt hans rätt att hos olika regeringar
hålla diplomatiska sändebud. Dessa senare gå i
rang före alla andra makters sändebud. I mots.
till de protestantiska kyrkosamfunden förhandlar
r. om sina angelägenheter med regeringarna som
jämställd, fördragsslutande part. — När påven
finner för gott, kan han sammankalla ett allmänt
kyrkomöte, konsilium; det senaste hölls
1870. Kyrkomötet har ”högsta makten” inom
kyrkan, men intet kyrkomötesbeslut är giltigt,
utan att påven stadfäst det. — Närmast påven
i den kyrkliga rangskalan komma kardina-
lerna, vilka ha furstlig värdighet. Ledningen
av de viktigaste påvliga ämbetsverken i Rom,
kongregationerna, ligger i händerna på kardi-
naler. R. är en typisk prästkyrka. Den lokala
kyrkoledningen utövas av ärkebiskopar och
biskopar. Biskoparna betraktas som apostlar-
nas efterträdare i ämbetet. Utan dem skulle icke
kyrkan kunna existera som kristen kyrka, då
biskoparna äro bärarna av kyrkans andliga kraf-
ter. Inom ramen av gällande kyrklig rätt styra
200
och döma de inom sitt stift. I kraft av biskop-
ligt uppdrag utöva prästerna sitt ämbete, ej på
församlingens uppdrag. Endast präster, invigda
av rättmätiga biskopar, kunna förvalta sakramen-
ten effektivt.
Viktiga härdar för r:s verksamhet äro klost-
ren, vilkas rörelsefrihet dock i åtskilliga katolska
länder är avsevärt kringskuren. Vissa munk-
ordnar (benediktiner, dominikaner och jesuiter)
fullfölja även i nutiden lysande vetenskapliga
traditioner. Genom ett synnerligen rikt förgre-
nat föreningsväsen med politiska, sociala och
rent religiösa uppgifter tages lekmännens medver-
kan i anspråk för kyrkans syften. — Det vik-
tigaste i r:s kult är sakramenten, som
anses vara av Kristus instiftade och anförtrodda
åt kyrkan och förmedla den övernaturliga och
heliggörande nåden. Sakramenten äro 7: dop,
konfirmation, nattvard, bot, sista smörj elsen,
prästvigning och äktenskapet. I fråga om det
sistn. är det ej vigseln utan själva äktenskapet,
som har sakramentskaraktär. Men katoliker måste
i regel ha kyrklig vigsel, för att äktenskapet
skall betraktas som giltigt. Som sakrament blir
äktenskapet oupplösligt, men det kan i vissa, dock
ytterst sällsynta fall och efter noggrann prövning
i Rota romana förklaras ogiltigt. De liturgis-
k a handböckerna äro breviarium, missale och
rituale.
Den romerska katolicismens egenart. Vid en
jämförelse med protestantismen framträder särsk.
tydligt r:s benägenhet att binda det religiösa
livet i yttre former. Men i dessa yttre former
finnes plats för ett mycket skiftande innehåll.
De motsatta strömningarna inom r. sammanhål-
las under prästerskapet. Det finnes praktiskt
taget icke några religiösa strävanden, som ej stå
under kyrkligt förmynderskap. Lydnaden är lika
väsentlig i katolicismen som disciplinen i en armé.
Den fastslagna lärans bokstav är likaledes ett
enhetsband mellan kyrkans medl. Ingen avvikelse
därifrån är tillåten. Men man kan förstå dess
lära på många olika sätt. Trots bundenheten vid
läran har man härigenom, som framgår av den
katolska teologiens historia, en viss rörelsefrihet.
Nutida katolskt tänkande är ej en steril repro-
duktion av medeltidens åsikter. Men genom cen-
sur och bikt övervakas, att denna rörelsefrihet
ej spränger den kyrkliga enheten. Bundenheten
i yttre former gör sig även gällande i det ka-
tolska gudstjänst- och andaktslivet, över hela
världen läses en och samma latinska mässa, men
samtidigt går den enskilda andakten vid sidan av
den heliga handlingen sin egen väg. Varje ka-
tolik är förpliktad att söndagligen besöka en
mässa; vad han får ut av kyrkobesöket, är i
mycket hög grad hans ensak. — Den enskilda
andakten i r. är på ett för protestanter främ-
mande sätt bunden vid kyrkliga former, framför
allt radbandsläsandet, men också andra fastställ-
da böner. Katoliken räknar bönernas antal och
även bönestundens längd. Det hindrar icke, att
det katolska andaktslivet kan utveckla en utom-
ordentlig subjektiv kraft. — Protestantisk from-
het söker företrädesvis sin näring direkt ur Bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
